Jorden är levande, lovsjunger Skaparen, rör sig, lever på många sätt sitt eget liv. I sammanhanget är människan både liten och stor. När naturens krafter kommer loss, darrar till och med Fantomen i djungelns djup – liksom djäknen. Men djäknen, som blek sitter med sina fromma böcker, och Fantomen, som kraftfullt står upp för rätt och rättvisa, är båda stora. De är nämligen människor och satta att förvalta skapelsen.
Människan är kung, präst och profet. Kung betyder att människan ska styra och ställa som förvaltare. Kungens makt är alltid begränsad i tid och ska i sinom tid lämnas till redovisning. Präst betyder att människan ska bära hela skapelsen i bön till Gud (det vi påtagligt gör i mässan och praktiserar genom förbönerna). Profet betyder att människan ska utröna Guds vilja, dvs dra gränsen mellan gott och ont, sanning och lögn. Det senare blir alltmer knepigt eftersom Världsfursten inte ger sig. Han är Lögnens fader. Hans arbetsmetoder är kanske inte så sofistikerade – men de fungerar. Små lögner är som honung i the, som ni vet.
Till detta lögnväsende hör förstås smicker, emotionellt högtstående tal och annat i den stilen. Dit hör också en väl upparbetad förmåga att vanställa frågeställningar, styra bort från de verkliga problemen och därtill erbjuda glad underhållning. På medeltiden höll gycklarna till på torgen och man kunde gå hem och dra fällen över sig – eller sätta sig med breviariet i en cell. Nu har
gycklarna flyttat hem till oss och spelar upp varje afton, ja, dygnet runt faktiskt i en liten apparat vi har i vardagsrummet. Vi är sannerligen fjärrstyrda. Det talas alldeles för lite om detta.
Det talas för lite om Hesekiel också. Herrens ord kom till honom med besked att tidens profeter var narraktiga. ”Deras syner är falska och deras spådomar lögn.” (Hes 13:6). Löjeväckande tycktes det att vitkalka muren, som folket byggt. Muren ska rasa samman, förstår jag. Frågan löd: ”Var är nu kalken som ni strök på?” (Hes 1310-12). Har jag rätt fattat det problem Herrens ord pekar på: ”Ni vill bringa död åt dem som skall leva och liv åt dem som inte skall leva. Ni ljuger för mitt folk, som gärna lyssnar på lögner.” (Hes 13:19)? Varsnar ni nu något problem i vår tid?
En sak till, som jag tror är betecknande. Världsfursten talar alltid forcerat; allt är bråttom, åtgärderna borde vidtagits redan i går men NU måste det till kraftfulla beslut. Så vidtas beslutsamma åtgärder och folket dansar folkdans på kommando. Världsfursten gläder sig. Ju mer meningslösa de högstämda åtgärderna är, desto mer underhållande finner Världsfursten dem vara.
Lyckas det uppväxande släktet försättas i ett tillstånd av hopplöshet är det bara så som Världsfursten tycker att det ska vara.
Om överheten bär svärdet förgäves, kan Världsfursten uppskatta situationen när makten blir ceremoniell i stället för reell och därmed övertas av skilda banditgäng. Så ungefär. Banditer behöver inte bara vara andra- och tredjegenerationernas invandrarättlingar. Det kan lika väl vara de förbundna i medievärlden eller i det partipolitiska trappnaskeriet. Banditer här, banditer där. Så har det alltid varit. Mer eller mindre. Mer nu tycks det.
Eftersom detta är villkoren, ville aposteln Petrus skriva ett brev, som han skickade med Silvanus, hans pålitlige broder. Det är ett brev till de nyligen döpta; 1 Petrusbrevet. Det finns ett andra brev också. Det slutar med en uppmaning att vi ska vara på vår vakt så att vi inte ska dras med i de ogudaktigas villfarelse och förlora fotfästet. (2 Pt 3:27). Mycket att tänka på i tider som dessa – i alla tider!
En kyrkokristen behöver i sin kyrkliga gemenskap öva sig i sitt konstruktiva främlingskap i denna värld. Vi står ju samman med så många fler än de samtida och kan enkelt ta till oss fler perspektiv än de som nu distribueras till oss av de samtida normsändarna, de som vill definiera hur det är. Det är ett och samma budskap, upprepat och med maktmedel förmått att bli trott och tillämpat.
Var det inte så med den av konungen gillade och stadfästa statsreligionen också? Jo, och i den tiden – liksom i vår – var hädarna enkla att definiera. Om alla inte riktigt visste vad de trodde, så visste de i alla fall vad de skulle säga. Vi kallar detta ”enhetskultur”.
Enhetskulturen känner en enda sanning och talar enfaldigt i ental. Den säger att ”vetenskapen” är att lita på och den ska vi lyssna till. Bara utrerade fähundar skulle väl då börja mumla att ”vetenskapen” på sin tid gav oss både hormoslyr och DDT och utifrån detta faktum ställa frågor om vad ”vetenskapen” nu har att bringa oss för tidende. Detta fåtalets mumlande kunde naturligtvis fortsätta med konstaterandet att just till vetenskap hör, att några definitiva slutsatser inte dras. Det finns alltid invändningar och nyansatser. Just detta är vetenskap.
En kyrkokristen fattar att samtidens självsäkra hållning har ett enda mått: vi själva. Om något är sant för mig, är det Sanning. Om något känns rätt för mig, är det rätt. Få har förmåga att genomskåda att vi är utsatta för kraftfulla normsändare, som fungerar som störningssändare så att vi inte riktigt hör Guds röst i allt brus.
Tidningen Barometern/OT gav nyheten om en kyrkoherde som avkragats. Han hade gillat BDSM-sex med en yngling. Domkapitlet tycks först ha konstaterat, att den unge mannen var över 15 år. Biskop och stiftsjurist ville lägga locket på. Kyrkorådets ordförande var inte nöjd. Hon började en lokal utredning, kyrkoherden slutade brådstörtat och nu några månader senare avkragades han.
Men biskopen i det aktuella stiftet hade väl stöttat Pridefestivalen, där det instruerats i just BDSM-sex? Jag säger inte att markis de Sade varit instruktör, men han hade säkert nämnts i sammanhanget. Så på en nivå (fast det kanske biskopen inte fattat) var BDSM-sex helt OK, men sedan faller bilan över prästens krage.
Man kan förstå att kyrkoherden inte är nöjd med avkragningen. Detaljer kring det hela går inte att få, hör jag, mer än att kyrkoherden hade porr i tjänstedator och tjänstetelefon. Personalen i pastoratet är förbjuden att uttala sig, men stiftet skickade en betrodd handlägagre för krisminimeringsamtal. Ingen journalist har tydligen vett att följa upp med frågan vad den fd kyrkoherden nu lever på. Allmosor, besparingar, lön? Kan de ens räkna ut vart han tagit vägen? Vet stiftets biskop? Eller är biskopen fullt upptagen med att prida utan att riktigt fatta vad förföriskt lockande som finns med i Pridetåget?
Men hallå! Är inte den öppna folkkyrkan öppen för alla, också för markis de Sade? Och är det inte, som det hette, på det viset att ”där kärlek sker, sker något heligt” –? Varsnar någon ett problem bland slagorden?
Jag tjatar för mig själv ett enkelt mantra:
Vet inte de kyrkokristna att dårskapens vägar är breda, bekväma och leder också den moderna människan av idag bort?
Ska inte de kyrkokristna just säga något annat, känna igen de glidande resonemangen och komplicera sammanhangen med ett Sanningens ord om denna värld och Guds avsikt med den – och ett ord om motarbetarna, som sliter så idogt? Är kaffejuntekyrkan vorden medspelare till motspelarna? Undras.
Det är sannerligen synd om människorna. Ett gigantiskt bedrägeri pågår helt ostört. Så skulle det inte vara. Vi är dock kungar, präster och profeter. Var det då!