Kvalet är redan nu kväljande. I ett par insändare i lokaltidningarna Smålandsposten och Barometern har jag sett hur slagorden stiger upp under kyrkovalven. Det är en kyrka för ALLA kyrkovalet gäller.
Nå, mina insikter om Kyrkans ämbete och Kyrkans syn på äktenskapet som en förening mellan en man och en kvinna, avfärdas, eftersom detta ”för oss” är ”en förlegad och omodern hållning”. Med Sverigedemokraterna ”vid makten i Svenska kyrkan” riskerar vi att få se mer av detta. Det är Anton Härder och Maria Carlsson som beskriver verkligheten i Svenska kyrkan. De är pin(s)amma. Men antagligen tror de att SD ska göra ett bra val och visa sig ha ideologisk styrka att hindra somligas ”religiösa identiteter”. Det är här jag anar – eller inte – att socialdemokraterna tänker värna kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* för deras syn på ämbetet är uppenbart en del av deras religiösa identitet. Hur ska vi ha det nu?
Socialdemokraterna liksom Öppen kyrka för alla (utom…) vill ha en kyrka för alla. Denna kyrkliga allmänning är nog inte riktigt biblisk. Kallelsen gäller alla. Det torde Härder ha hört upprepas i Stenbrohults kyrka under åren (om det nu är där han egentligen bor, den saken diskuteras livligt i socknen. Härder kanske skulle tredskoskrivas där han har sin egentliga dygnsvila (Växjö), men den saken vill ingen i Stenbrohult fästa Skattemyndighetens uppmärksamhet på. Nå, vem vill inte se en kyrka där alla är välkomna? Vad handlar liknelsen om fyrahanda sädesåker om, menar socialdemokraterna? Men vad hände sedan? Kallelsen går ut. Sedan får var och en svara på den. Ja, nej eller pass.
I Växjö domkyrka liksom i kyrkan i Stenbrohult finns kyrkklockor. De kallar på allt folket, allmogen. Så har det varit i 850 år eller så. Alla är verkligen välkomna om de väl kommer!
Nu vill socialdemokraterna ha ”en folkkyrka som är öppen, modern och välkomnande”. Ingen kyrka är så öppen som kyrkoruinen, svarar vi då. Men jag varit med så länge att jag både ser och hör när skitpratsgeneratorn arbetar.
Vad är en modern kyrka? Den är ingen innovation alls. Kyrkan har alltid varit modern i sin tid. Det är en del av problematiken.
Välkomnande? Det är lätt att säga tulipanaros, men svårare att åstadkomma den. Hur gör socialdemokraterna Härder och Carlsson i Stenbrohult och Växjö eller de öppenkyrkliga – fru Axelsson Edström, herr Edström själv och makarna Thorbert i Kalmar – för att välkomna just alla? Skapar de kyrkomiljö genom sin kyrkogång på söndagen och fyller på med lite socialt prat efteråt? Ser de nya som kommer? De som nu firar gudstjänst misslyckas tydligen. Vi får välja oss ett nytt kyrkfolk, det fattar jag. Då är inte alla med. Jag vet många, jag bland dem, som inte vill vara med i den öppna, moderna och välkomnande kyrkostrukturen. Vi har inte tro nog, helt enkelt.
Men, bortsett från socialdemokraternas behov av SD för att avgränsa mot de mörka krafterna, varför talas det då om ”ALLA”? Får de mörka krafterna verkligen vara med i Svenska kyrkan och välkomnas? Finns svaret på ordet om ”alla” i den senaste kyrkostatistiken, den som visar att kyrkosystemet alltmer blir ett intresse för fåtalet och att den gamla folkkyrkosynen är anfrätt i grunden? När kyrkan blir ett fåtalsintresse måste det talas om ”alla”.
Doptalen för 2020 (årtalet ska tydligen uttalas tjugi-tjugi, har jag hört i radioapparaten!) var 27.5% av alla födda i landet och 45.1 om vi ser på födda till föräldrar som är medlemmar i Svenska kyrkan. ”Pandemin!” Jo, men motsvarande siffror för 2019 var 40% respektive 65.4%. Sett till totalen är kristen tro i den svenskkyrkliga tappningen ett minoritetsfenomen i landet.
Vilken framtid som avtecknar sig, ser vi också. 19.9% av alla 15-åringar konfirmeras. Vigda? 24.1%. Begravningarna gick bättre. 64.4% – men det är trots Covid-19 ett tapp på 5.3% från föregående år. Gudstjänststatistiken redovisas inte. Den är inte jämförbar med tidigare år. Det beror, kan jag anta, på två omständigheter. Somliga präster har fabulerat en sanslös statistik, eftersom de streamat gudstjänster och något gudstjänstliknande och räknar allt. Andra präster har helt enkelt ställt om genom att ställa in. Hur år 2020 ska dokumenteras ter sig som ett problem. Hur var det egentligen? Andra kyrkor funderar på om tappet någonsin kan tas igen.
Om dessa siffror säger de politiska partierna ingenting. Men vad ska de säga? Inte ens prästerna tar till orda…
Vi har alltså inte längre en majoritet av 15-åringarna i konfirmandundervisning. Undervisning? Undervisning har växlats till underhållning med fokus flyttat från församlingens lärare – prästen – till en församlingspedagog, bra på upptåg. Utmaningen gick att se. År 2002 konfirmerades 39% av samtliga 15-åringar. I storstaden var siffrorna 24%, i glesbygden 51% och på landsbygden 52%. Jag skriver bara att alla kunde veta vad vi andra varnat för sedan 1970-talet. Det kyrkliga ungdomsarbetet har samlat hur många? Det kunde vara lysande i det lokala. En flicka kom tillbaka från ett stiftsungdomsting och sa, att det inte var något för henne eller hennes kompisar. ”Det var bara en massa 21-åringar som ville bestämma över oss som är 17.” Några av 21-åringarna är äldre nu och kyrkoherdar vordna, ty de voro rättroende.
Till välkomnandet finns det skäl att återkomma. Om ett enkönat par vigs i församlingskyrkan av en inkallad präst och inte någon av församlingens, blir de inte så tydligt välkomnade att vara med i församlingslivet, har jag förstått. Skulle lösningen på detta problem vara att samtliga nya präster måste förklara sig beredda att viga samkönat – men tänk om några kyrkvärdar skulle vara av den gamla/föråldrade uppfattningen? Och några gudstjänstfirare? Vad med dem som redan är präster? Ska de kunna fortsätta vägra till långt efter att Sverige är koldioxidneutralt? Här krävs nog resoluta tag för att skapa en ny typ av troendeförsamling där alla är välkomna utom… – och då kan ni på talibanvis definiera dem som hamnar utanför. En intressant debatt – där det visar sig ett och annat – kunde jag avnjuta. Den frimodige Berth tog det mesta av talartiden, tror jag.
https://sverigesradio.se/artikel/kyrkans-vagval-i-framtiden
Hur en folkkyrka rätteligen evangeliserar folket är den aldrig ställda frågan. I kyrkovalet fokuseras i stället frågan hur DU vill ha det i Svenska kyrkan. Det ska man tydligen rösta om – genom att rösta på sina representanter, som ska hantera det förtroende de fått av det folk, som inte riktigt vet vad man ska tro och än mindre vet vad kristen tro är.
P G Lindhardt skrev Kyrkan förr och nu, en bok jag aldrig läst. Han slutade boken så, har det sagts mig: ”Antingen är evangeliet det likgiltigaste av allt eller också har det ett ärende till envar, som är född människa.” De flesta uppfattar likgiltigheten. Vad svarar kyrkopolitikerna om vi frågar om den kristna trons ärende till var och en? Och vilken anstötlighet dog egentligen Jesus och martyrerna för? ”Alla människors lika värde? Vad är det som är farligt med kristen tro? Och tro mig, något är det.