Kanske är det bara en pensionist som kan ta till orda. Då gör jag det. Alla kyrkopolitiska slagord om allt som ska göras, slug passivform, behöver vecklas ut. Vem ska göra allt detta? Och hur ska den, som ska göra, egentligen motiveras. Kraven kommer ju så sällan inifrån den gudstjänstfirande församlingen, den med de olika kallelserna, utan som kyrkopolitiska önskemål. Jag uppfattar dem som rätt verklighetsfrämmande – rent kyrkligt sett. Det är kyrkopolitiska krav, dvs politiska krav draperade i någon slags kyrklighet. Hur kul är det för kyrkoarbetarna med kyrkoval egentligen?
År ut och år in ska det slitas i församlingslivet. Vart fjärde år kommer en eruption av slagord. Under tiden mellan valen är det föga av uppmuntran. Prästen står vid altaret eller vid ambon och inser, att ett fåtal av kyrkorådets medlemmar regelbundet återfinns i Herrens sköna gudstjänst. Om man inte, förstås, om man inte med ”regelbundet” menar en gång om året. En kyrkoherde frågade en kyrkomötesledamot om hon var regelbunden gudstjänstfirare. ”Jo”, sa hon. ”Jag går regelbundet till julbönen varje år.”
Bara en pensionist kan väl ta upp frågan om den mentala arbetsmiljön för kyrkoarbetare ett valår. Skulle vi med Tocqueville tala om ”un sorte d’absentisme de cœur”, ett själlöst tillstånd, en situation där hjärtat inte längre är med? Jag tror vi är där, och detta är det kyrkopolitiska systemets djupare kris. De gemensamma visionerna saknas. Vi är inte ens överens om ärendet eller om Jesus själv, han som är Kyrkans Herre. Tala om kris.
J.A. Eklund fick till det: ”Tiden är rik på under. Allra mest på vidunderligheter.” (Revolutionskritiken, SKDB, Stockholm 1937, s 36) När kyrkopolitik bedrivs utan djupare samband med trons värld och trons innehåll går allt mot sin upplösning, det är självklart. Och kyrkoval ska räknas till vidunderligheterna. Men också en pensionist drabbas av tröttheten. Hur är det då inte med kloka kyrkoarbetare? Varför är biskoparna så tysta inför de tröttande slagorden, som tar all entusiasm ifrån kyrkoarbetarna, och varför stiger inte facket fram och frågar vilka som ska göra allt det som ska göras (samma sluga passivform igen!)?
Borgerligt alternativs Magnus Hedin, kyrkoherde i Moheda, tryckte ut sig i Smålandskomposten och Smålänningen i fredags. Han är kyrkoherde i den församling som får min kyrkoavgift och som tackar för den genom att förse mig med ett församlingsblad. Det är hushållets dyrbaraste publikation för familjen har nog betalat 3000:- per nummer. Tror jag. Kyrkovalet är ”ett mycket viktigt val”, fick jag veta. Han spelade ut kortet om allt det svåra som händer och Svenska kyrkan,som då ”öppnar sina portar och välkomnar alla till ro, stillhet och gemenskap i en svår stund”. Tjena mittbena som min vän fader föreståndaren skulle säga. Jag finner det frånstötande med asgamar som seglar runt för att ta vara på andras olycka. Nu är det sagt.
Borgerligt alternativ verkar för ”en folk(ligare) kyrka öppen för framtiden”. Det tycks betyda ”en folk(ligare) kyrka där församlingen är centrum och byråkrati och centralisering motverkas”. J.A. Eklund kanske varit tveksam. ”I all revolutionär fraseologi är folket huvudordet. Folket är självt vordet frälsaren och den gudomligt upphöjda instansen”. (aa s 72) Vad betyder förresten att vara öppen för framtiden. Också om jag är sluten för framtiden, kommer den väl? Det är ju bara nuet som försvinner. Men vad händer i framtiden, den som öppenheten skulle gälla? Rimligtvis det där med att Jesus kommer tillbaka – nu som Härskare. Om detta sägs icke ett ord, icke ett enda, i texten om det viktiga val som väntar. Men kunde kanske annars tänkt sig detta.
Nu är jag ingen vän av församlingens gemenskap när det gäller just kyrkoherdens församling. Vi prövade ju och fattade att där var vi inte välkomna. Vi kunde tålas, det var allt. Och så var det där med den hotfulle nye prästen, han som i Församlingsbladet skrev ”Frid tills vi råkas”. Vad ska han utsätta mig för då? Hugg, slag, sparkar, okvädningsord? Eller är det så enkelt att när vi råkas är det i största allmänhet slut på friden?
Själva konstruktionen Borgerligt alternativ är underlig. Förr var det moderaterna som deltog i kyrkovalet. Moderaten Gunnar Sibbmark var glad över detta politiska engagemang, men lämnade när det blev Borgerligt alternativ i stället. Alternativ till vad? Socialdemokraterna? Centerpartiet? Eller till de andra grupperna, de nödtorftigt maskerade politiska? Är ”borgerlig” grundkategori och identitetsmarkör? Då är sammanhanget upp och ner-vänt, tror jag.
Den gamla modellen var att det kristtrogna folket funderade över kallelser. Några hade kallelsen och begåvningen att styra och ställa. Kyrkstämman valde. När partiväsendet kom in, var det fortfarande så, att de kristna sändes från söndagens gudstjänst till ansvarstagande i politiska församlingar. Identiteten var inte i första hand partiet utan Kyrkan. Det man fått med sig i det kyrkliga togs in i det politiska, inte tvärtom. Jag renodlar – men varför inte?
Till detta kommer de kyrkliga skogarna. De var lokalförsamlingens och det var en hederssak att få sköta dem. Om skogsbruk skriver somliga. Jag läser deras namn och inser, att de inte har någon djupare kunskap om hur väl de kyrkliga skogarna sköts. De är emot kalhyggen. Det kan man vara, givet att vi inte talar om den skog som planterades för ungefär 60 år sedan och antingen måste bort nu eller ruttna på rot. Jag är inte omedveten om hur somligt av detta timmer ser ut. Då får vi kalhugga och så starta på nytt med ett annat och mer varierat skogsbruk, kanske. Men om detta kan jag föga fast jag äger några träd. Jag litar på det kyrkliga skogsfolket – både de i skogarna och de vid sammanträdesborden. När det kyrkopolitiskt höjs rop på att ”kyrkan måste gå före”, blir jag inte lycklig. Sådant plägar sluta illa om det får genomslag.
Nå, den dramatiska söndagen bjöd på beskedet om Löfvens avträde i november. Han gav, konstaterade de välorienterade, beskedet under högmässotid – samtidigt som han varnade för ”högerkrafterna” i kyrkovalet. Lite roligt är det – givet att man är så lagd. Annars är det närmast tragiskt. Om Jesus har Stefan inte kommit på hur det är – men hur Jesus vill ha det med sin Kyrka, vet han? Eller, ursäkta franskan, skiter han i?
Ni vill kanske bedriva lite bildningsverksamhet?
Den 31 aug kl 18.30 – 19.45 inbjuder Kyrklig samling till ett Zoom-seminarium om religionsteologi där Jakob Wiréns bok Att ge plats för den andre behandlas. Björn Fyrlund har gjort en sammanfattning av boken med kommentarer som en förberedelse för seminariet. Denna läser man på kyrkligdokumentation.nu
Seminariet är öppet för alla intresserade. Anmälan görs till lars.bjorkman@kyrkligsamling.se före den 24 aug 2021.
Det är inte alla i Svenska kyrkan som slutat tänka eller, för den delen, aldrig börjat därför att den hållningen är enklast. Vi tänker och talar fritt och ohejdat. Det är själva idén med Kyrklig samling – för att inte tala om Kyrklig Förnyelse!