På onsdagen, Dymmelonsdagen, fattades tydligen beslutet att ställa in alla gudstjänster Skärtorsdag, Långfredag, Påsknatt, Påskdag och Annandag Påsk på hela Öland. Beskedet är glasklart. Vi ställer in. Det gäller kommande söndag också av hemsidorna att döma. ”Smittspridningsläget”, hette det. Att gudstjänster ställts in när danskarna härjat på ön, det förstår jag. Men kanske inte på hela ön, dvs i samtliga församlingar?
Denna nyhet återfanns inte i Barometern eller Ölandsbladet i tisdags. Det tyckte jag var än märkligare än själva beslutet. Hade det inte varit journalistiskt intressant att kolla upp vilka som fattade besluten och på vilket sakunderlag besluten fattades? Vad säger smittskyddsläkaren i Kalmar?
Jag kan nog inte underlåta att ställa frågan hur den i detta läge övertaliga personalen hanterades. Friställdes? Blev långledig? Fick alternativa arbetsuppgifter? Ska jobba igen ledigheten på annat sätt? Hur lång tid kan den kyrkliga verksamheten ställas in utan att det får konsekvenser för personalen?
Till det kommer förstås frågan om pastoralvården. Vi firar gudstjänst tillsammans, men inte för folkhälsans skull utan för att det hör till den kristna trons existensform att den församlas och vad församlingen då gör, vet vi också, Apg 2:44-47. Om detta inte fungerar, är det väl den kristna tron som inte riktigt fungerar?
Antagligen är det då det blir sanslöst. Vilken var tanken när ett litet gäng, som har det gemensamt, att de uppbär lön eller arvode från kyrkosystemet, sitter och firar en märklig måltid tillsammans? De bibelorienterade kommer väl att tänka på 1 Kor 11 medan vi andra mest funderar över det hemmasnickrade, som endast de reformerta skulle kunna finna behag i. Mässfirande är trots allt mer än läsande av instiftelseord, tror vi oss veta. Och hur stort kravet att bryta brödet med de fattiga i en kärleksmåltid (agape) än är, är eukaristin efter Kyrkans övertygelse något annat och mera.
https://www.svenskakyrkan.se/norraoland
Bläddra fram Skärtorsdag och fundera.
Nå, från norra Öland till församlingshemmet i Gärdslösa är det några mil. Ponera att jag bor i Böda och som vanligt skulle vilja fira skärtorsdagsmässa. Då är det detta tittande på de ätande rätt långt borta, som erbjuds mig. Hur mycket andakt ger anblicken av detta gäng. Inte ens när soppmåltiden blir en tid för prat och glam infinner sig andakten om man inte med ”andakt” menar att jag fåt något att tänka på. Jag hade i det läget funderat över vad jag betalar i kyrkoavgift och tänkt igenom den saken. Noga! Ska jag betala flera tusen för att få se detta?
Sedan åstadkoms lite annat smått och gott, med betoning på smått. Andaktsupplevelsen att se komminister Graf rusa in i Borgholms kyrka, ska förstås bevaras. Det var påskens budskap. Komminister Engwalls slutvälsignelse på Långfredagen kommenterades också. ”Herren vände sitt ansikte till er – och mig -” fick vi veta. Då slog andakten till med frågan: Vad är en präst om saken ska formuleras så inkännande. Jag gick inte på det!
I denna fallna värld råder villkoren att vi vill väl, men det blir fel. Det är därför vi tillsammans behöver fundera över vad som bör göras – och varför! Jag talar om felfinnande innan det hinner bli fel, alltså. Det är en kreativ hållning, inte en surmulen. Det surmulna kommer förstås när felfinnandet inte fungerat. Men vad kommer att finnas kvar av kyrkoliv om hållningen från Öland blir den förhärskande? Det går fort att riva ner det andra byggt med möda under lång tid. Det pigga, käcka och gladlynta räcker inte alltid till om det ska byggas församling. Det måste till eftertanke före också.
Nu kommer det värsta, en inblick i mitt tankeliv: Jag tror inte att vi har så värst kompetenta kyrkoherdar när det gäller pastoralteologiska överväganden och beslut. Det har vi kunnat leva med. Som en komminister (betydligt yngre än jag) sa vid anblicken av tre kyrkoherdar: ”Bara i Svenska kyrkan hade sådana kunnat bli chefer!”. Via anblicken av dessa tre förvirrade män, sa jag inte emot. Och saken har kunnat hanteras i den tidigare normalitetens tid. När denna normalitet tar slut, avslöjas den faktiska kris, som hanterats under ytan men inte längre kan döljas. Kyrkostrukturen är utomordentligt svag och tafflighet är en grundkategori när den nya situationen ska hanteras. Ska vi tänka att det mesta kommer att falla när folk inte längre vill betala – och den skuldsättning pandemipolitikerna försatt oss i, kräver pengar av oss och därför prioriteringar. Hur högt prioriteras då kyrkoavgiften om vi får föga och inser att det som levereras är meningslösheter… typ folk som sitter och äter för vår uppbyggelses skull.
På söndag på Öland, ett helt landskap blir det inte särskilt imponerande, om ni frågar mig. Men varför skulle ni göra det?
Antagligen kan Modéus II vara tyst i ett läge som detta. För vad ska han säga? Skulle han kanske påpeka at vi nu ser att det är skillnad på präster och präster. Somliga ställer kvickt in, andra ställer efter lång tvekan in och åter andra söker möjligheter att fira många gudstjänster på ett coronasäkert sätt. Jag gissar att det hela bottnar i frågan om ämbetssyn och därmed prästens självförståelse är vad saken egentligen handlar om. Så vad händer om folk lusläser utbudet av gudstjänster och jämför, ser ett kyrkoliv på ett ställe som haltar men tar sig fram och läser om en annan församling att klock-klang ersätter det mesta?
Helt oskyldiga är inte media. Corona toppar varje nyhetssändning i statstelevisionen, siffror och statistik läggs ut. Poängen är att allt i egentlig mening bli obegripligt. Det är nämligen fullt normalt att folk dör och i den meningen ingen nyhet. Enskilda dödsfall, med eller utan covid-19, är alltid en nyhet. Så hur hög var (är) överdödligheten på Öland? Och allt det inställda – hur skadar det egentligen om själva grejen med kyrkoliv på Öland är – kyrkoliv?