I det sepiabruna

Hans Küng är död, 93 år gammal. Jag har hans memoarer, men de är tills vidare olästa. Vad formade egentligen hans liv? Och vart leder hans teologi till i det fortsatta? Är krisen mellan det tyska och det romerska, splittringen mellan norr och och söder om alperna, i vår tid (och inte bara på 1500-talet) ett resultat av Küngs arbete? Det gäller väl att hålla ögon och öron öppna för att kunna förstå lite mer. Om man vill. 

Jag är för egen del inte säker på att jag vill se vad som övergår oss nu. Kyrkomötets presidium föreslår gruppledarna, att också årets kyrkomöte ska bli digitalt. Det betyder väl i klartext att kyrkomötet i grund underminerats. 2018 var det mandatperiodens första efter valkyrkomötet 2017. 2019 var det ett tematiskt kyrkomöte, 2020 ett digitalt. Och detsamma 2021. Var valmanskåren medveten om att de valde till dessa irregulliariteter? Naturligtvis inte. Hur ska då den demokratiska strukturen värnas så att all makt inte hamnar hos tjänstemän i Antjeborg? 

Jag menar, att 2021 års kyrkomöte ska hållas, ledamöterna kallas in, de som vill avstå har ersättare och ersättarna har också ersättare. Vaccinationerna skapar trygghet, någotsånär. Om det sedan visar sig att de dristigaste är människor som söndagligen firar gudstjänst och de mer försiktiga politiker av sedvanligt slag – så kör i vind. På detta vis, och sannolikt endast på detta, kan flödet av tankar från basen hamna i mötet. Men vi behöver besked. Ett besked vi inte gillar, kan leda till att vi inte röstar i kyrkovalet förstås, Men då tar beslutsamma partipolitiker över. Ja, och därmed klargörs att det inte finns någon förbindelse alls mellan den Kyrka, som firar gudstjänst, och den kyrkostruktur, som sammanträder digitalt. Tid för allvar.

Det är inte mitt fel att jag låter upprorisk. Jag har läst årets kanske mest väsentliga (och därmed mest försummade) bok. Tornbjörn Johansson har gett ut den översättning Simon P. Pettersson gjort och det är första gången materialet finns på svenska. Dietrich Bonhoeffer, Hermann Sasse m.fl. Bethelbekännelsen 1933. Ett lutherskt försök. Församlingsförlaget 2021. Den ges ut som nr 15 i Församlingsfakultetens  akademiska skriftserie. Detta är en bok som, till arvingarnas förtvivlan, föranlett fler införskaffande av böcker (även om jag försökt dölja vad jag håller på med…) Beställ den idag!

Bethelbekännelsen blev ett misslyckande av sedvanligt slag. Alltför många skulle komma med synpunkter och alltför många kom med så många synpunkter, att projektet havererade och styrde över i den Barmen-deklaration, som blev så uppskattad (och som jag firat i Barmen 50 år senare. Bethelbekännelsen kanske inte var ett så stort misslyckande som det kunde te sig? Kanske har den sin bästa tid nu för oss i Svenska kyrkan? Situationen då var NSDAP, som ville ta makten över kyrkan genom Deutsche Christen, som i kyrkovalet den 23 juli 1933 fick nästan 70% av rösterna. Bonhoeffer och Sasse med några till i redaktionen fick fram bekännelsetexten med preciseringar –  vad som förkastas och vad som bekänns. Det blir en bekännelse till Kyrkans annorlundaskap, en markering som år 1933 i Nazi-Tyskland måste ses som upprorisk. Inte konstigt att de försiktiga vattnar ur den. Men läser vi den i vår tid och det nya totalitära i den, blir det inte ointressant. Så gör det!

I bekännelsen manas till broderskap med det judiska folket och utmanas själva Führer-principen. Kristus är allhärskaren och Kyrkan får inte användas som verktyg, dvs som överhetens verktyg. Läs det ordet till oss idag! 

”I varje folk som kyrkans budskap har kommit till, lever kyrkan. Folket är inte kyrkan, men människorna, som tillhör bägge, är förbundna med dem båda i oupplöslig solidaritet.” (boken s 63) Pröva den meningen mot alla slagord inför kyrkovalet i år, dvs det val  där frågan ställs vad ”DU” vill med kyrkan, inte Kyrkans Herre!

Ämbetet kan endast bedömas utifrån den Heliga Skrifts ord och kan bara bedömas utifrån det (boken s 62). Ämbetet får inte ”genom någon anordning upplösa eller förminska bundenheten till bekännelsen”, läser jag vidare.  Om jag utifrån denna insikt går till Allmänna kyrkomötet 1958 och dess protokoll, får jag uppenbara problem. Tror jag. 

Där evangeliet förkunnas klart och rent och sakramentet rätt förvaltas är den ena heliga, katolska kyrkan en verklighet i världen. ”Där en av de två förfalskas eller förkortas finns ingen kyrka mer, utan endast en av många religionskunskaper och världsåskådningar.” (boken s 61) Tugga i er denna sanning!

Den sepiabruna boken om Bethelbekännelsen har gett mig mycket. Bonhoeffer har jag läst sedan 1967. Han uppbär martyrstatus. Sasse, som dog 1976, kanske jag inte läst lika idogt, men flera hundra sidor av hans teologi har jag nog tuggat i mig under årens lopp. Professor Sasse är en preussisk sergeant, veteran från Första världskriget. Understundom tänker han just som en tysk sergeant. När jag ogillar det, förstår jag likväl. Plutonchefens uppgift är att drilla soldaterna för att de ska ha en chans att överleva. Sasse bedriver teologi just så!

Ska vi hålla oss till sepiabruna böcker så hör Caroline Krooks Från stor stad till storstad, Stockholms stift igår och idag, Verbum 2021, till dem. När Caroline Krook var 18 år gammal, år 1963, fick hon hälsa på Manfred Björkquist (aa s 57). Det hade jag redan gjort, ett år eller två tidigare!Intresseklubben noterar.

Naturligtvis är det intressent vad Caroline utifrån sitt perspektiv berättar, men lika intressant att se hur hon översåtligt lägger till rätta. En hel del material kring den tid hon beskriver, refererar hon inte till. Då hade bilden behövt modereras. Caroline Krook har diplom från S:t Lukasutbildningen, dvs utbildad kring samtalet  som helande och läkande kraft (1983). Det var för mig ett överraskande besked (aa s 129).

Carro samtalar dock med socialdemokraten Olle Burell, som är stiftsstyrelsens förste vice ordförande och ställer frågan: ”Hur såg din väg in i kyrkan ut?” Bra fråga, som kan sätta fokus på snälla söndagsskollärare och stimulerande konfirmationspräst och därtill ungdomsledare/bibelstudieledare/ledare på sommar- och vintermöten m fl, tänker vi. Olle svarar: ”Som lokal SSU-ordförande i Hedemora var jag stolt över att få stå på kyrkofullmäktigelistan 1994.” (aa s 198) Nu föll en polett ner, tror vi. 

Har jag nämnt att det är kyrkoval till hösten? Och minns ni Jesper Bengtssons hyllningsbok apropå socialdemokratisk kyrkopolitik. Det öppnar sig en avgrund mellan dem som säger att det avgörande är vad Kyrkans Herre vill och ”den bild av kyrkans roll och funktion som präglat socialdemokratisk politik under 1900-talet och det tidiga 2000-talet.” (Bengtsson, Reformismen, Tiden 2020, s 95.

Mitt lilla problem är att denna avgrund kunde de goda tyskarna på 1930-talet också se. 70% ställde sig på avgrundens ena sida, samman med nazistkoryféerna och motiverade av Führern själv. Bonhoeffer och Sasse stod på andra sidan avgrunden. Vad säger det oss?