Nu är det endast 10 månader kvar till julafton. Det kan glädja en och annan. Kanske inte prästkolerikerna dock. De är främst glada över att kunna dväljas i den egna lilla tankevärlden och umgås med redan tänkta och uttjänta tankar – men just därför hemvanda, insuttna.
En del av prästkolerikerna är dessutom skräckslagna i tider som dessa och illustrerar genom sin hållning bibelordet om alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. Hebr 2:15 Jag säger inget om det. Alldeles för många tycker om att på bästa sändningstid skrämmas och hur det egentligen är med Covid-19 och alla dess varianter kan vi inte få riktigt kläm på. En del av dem som lever i fruktan för döden sliter i vart fall inte i tider som dessa ihjäl sig. Dagarna går utan besvärande mycket arbete, tror jag mig förstå och lönen betalas ut som vanligt. Dör de inte av arbete eller Covid-19 kan de dock dö av tristess – eller kanske inte? Jag vet inte så noga.
Nu tror ni att jag är försmädlig mot prästkolerikerna. Då tror ni rätt. Jag har aldrig hört till dem som beundrat prästerskapet. Enskilda goda präster, ja. Prästerskapet i stort finner jag oftast småttigt. Så är det sagt. Så länge jag teg försmäktade jag. Nu känns det bättre. Och jag ska alls inte ta upp det andra, motstående, temat. Präster som inte orkar fundera alls över pandemin som hot och är lika glada som alltid…
Men hur korkat blir det inte för prästkolerikerna?!
Jag beskrev i en slända hur det på sin tid var med präst och prästfru. Temat har varit uppe tidigare. Här var det normalfall som vann framgång i prästval. Prästfrun var charmerande, kompetent och oavlönad kyrkoarbetare. Yrkesutbildning hade hon, men praktiserade inte sitt yrke. Min fromma moder hörde till de upprörda över denna bortkastade utbildning. Men jämställt var det. En man och en kvinna svarade för församlingsvården. Till det kom en uppsättning söndagsskollärare, nästa enbart kvinnor och så en manlig vaktmästare. Fanns det hjälp till pastorsexpeditionen och födslar och dödslar? Oftast inte. Däremot fanns en betrodd kassör, en som på sin fritid skötte utbetalning av löner. Prästen fick cykla till kassören och få beloppet i handen.
I detta idylliska kyrkoliv hade prästerna ingen semester. De fick ta ledigt och be kyrkoherden i grannpastoratet stå för tjänsten. Man bytte med varandra alltså. Hade prästen en ledig dag, fick han dock inte lämna pastoratet. Den då unge prästen Olle Nivenius i Malmö en sådan ledig dag tog tåget till Lund, och alltså inte fanns på plats i det bestämda området, pastoratet, blev prosten Albert Lysander uppröd. Olle gjorde inte om saken. Han glömde den inte heller.
Jag ville i en tid när dessa präster ska kallas och avfärdas som ”svartrockar” kanske antyda, att de kunde förtjäna något mer av respekt. Hur eller hur hade de likväl kläm på att en präst lever en annan livsform än lönearbetarens. Men de kunde inte värna ämbetet. Prästen blev lönearbetare. Lika illa i England, även om prästen har ”stipend” och inte ”salary” och känner stolthet över detta.
Den kyrkokultur som gällde för 1940- och 50-talen kan nog rätt enkelt tecknas. Det enda som var maskulint var beslutsstrukturen; kyrkofullmäktige och kyrkoråd. Där satt gubbsen. Kanske var det dessutom en enda lista i kyrkovalet. Då var den hopkommen med kommunalvalsresultatet som mall. Det hade räckt om en enda person röstat på denna enhetslista. Vi kallar fenomenet ”demokrati”.
Nå, det kanske inte är så konstigt, och alls inget att bland in Gud i, om församlingsvården, den mer feminina, ser till att de kvinnliga telegrafexpeditörernas strävan kröns med framgång, och att kvinnor ska ha behörighet till den statliga tjänst som prästeriet utgör? Någon lite fråga återstår. Är verkligen prästämbetet ett lönearbete och ska det uppfattas vara statlig tjänst? Nej, inte, sa de kloka 1957 och upprepade året efter, 1958, detsamma. Prästämbetet är något annat och det har en form efter Herrens vilja, som bevarats genom årtusenden oavsett kultur. De menade att kvinnliga drottningar med statliga befogenheter hade man haft och hade man, men det sa absolut ingenting om vad prästämbetet är. Saken gällde inte kvinnofrågan utan den mycket obearbetade frågan om vad ämbetet är och vilken ordning som är Kyrkans, därför att Kyrkans Herre sagt att det ska vara så.
Naturligtvis är beslutet i riksdagen år 1958 att kvinnor skulle ha behörighet till prästämbetet ett politiskt beslut och inget annat. Den svenska staten av 1950-talsmodell kan inte uppträda som teologsik auktoritet, staten tror nämligen inte att Jesus är Herren. Alltså måste Kyrkan fredas för politiska ingrepp. Då som nu. Men det är inte bara därför att vi vill se bakåt som beslutet ter sig egendomligt. Avsikten var att få till en jämställdhet. Just denna jämställdhet har vi inte. Nu är prästeriet ett kvinnodominerat yrke. Den säger påstår något sådant, utlöser prästkolerikernas vrede, tro mig. Men om vi inte granskar politiska beslut genom att undersöka om det gått som de sa att det skulle gå, hur gör man då? Då har jag inte ens frågat om den väckelse som jutlovades i beslutens spår…
För att göra den tiden som var riktigt tydlig så fanns i de kyrkliga miljöerna också negerpojken, han som bockade när han fick en gåva. Han bockade mer för en femöring än för en tio-öring. Om detta har de prästkoleriska mycket att säga, för man får nämligen, lite oklart varför, inte säga”neger”, och måste det sägas kallas det ”n-ordet”. Vi andra inser att söndagsskolans insamlingsbössa mycket konkret skapade solidaritet med den världsvida kyrkan. Visserligen var insamlingsbössan en liten tacksam kille, men han stod som symbol för tjejer och killar i Afrika, som vi hörde samman med. Denna viktiga aspekt kan de prästkoleriska inte lägga på frågan. De vet hur det är och talar utan undersökning.
Förresten var det finansminister Gunnar Sträng, som i statskyrkosystemets tid var emot svartrockarna. Han var emot u-hjälpen också. En gång var han på besök i stadsdelen Haga i Göteborg och fann att där fortfarande fanns utedass. Så länge det var så, skulle vi inte skicka u-hjälp, kungjorde han. ”Men i u-länderna har de inte ens torrdass”, genmälde någon. ”Skillnaden”, sa Sträng, ”skillnaden är att det inte är så kallt om arslet där!” Sträng nyttjade inte n-ordet. Han sa ”svartingarna” och kom över en del av sin nedlåtande hållning först när han fattade, att dessa talade bättre engelska än han själv.
Det är sant. Jag har själv hört det av en som har berättat det.