Jag känner mig inte lurad. Jag är det.
De sitter inne i bilderburken för att förse mig med bilder utan bildning. Det de säger är så kryptiskt, att jag bara kan fatta om jag spelar med, tror jag. Och känslan av ett svunnet TDR slår emot mig.
TDR? Tyska Demokratiska Republiken. Mäster sa ”TDR” och inte ”DDR”. Själva projektet var ett godhetsprojekt. Efter den hemska nationalsocialistiska eran, som gick under i ragnarök i Berlin (jag har läst Viking Jerks bok Ragnarök, Den Svenskes Bokförlag, Stockholm 1945) skulle en ny god ordning upprättas. Enhetsskola med ideologisk fostran var en idé Stellan Arvidsson tog hem till Sverige. Bostadsbygge med elementhus vet jag inte om det var en svensk idé som togs till TDR eller tvärtom. ”Es gab aber Ähnlichkeiten”, det fanns likheter. Det fanns olikheter också. Jag har kunnat titta på jämnåriga män i gamla TDR och tänkt: ”Jag är utbildad för att skjuta dig – och du mig.”
Nu ska vi inte fördjupa oss i den utbildning i Gefechtstechnik den svenska staten och TDR försåg manliga medborgare med, men stanna vid insikten, att det ideologiskt bildande draget i statstelevisionen och i den andra finns kvar – och kanske till och med förstärkts. Där sitter några, som gärna vill ta makten över mina tankar, lika gärna som en gång Walter Ulbricht och Erich Honecker. Ni vet de där TDR-arna som biskop Lars Carlzon hade ihop det med. Det finns gott om folk som för andra vill bestämma tankar, tal och handlingar. De är inte att förstå som illvilliga. De vill väl. Det är just det som är så illa.
I tider som dessa uppfattar jag det stora problemet vara perspektivlösheten. De som bestämmer över människor, vet föga om den mänskliga naturen. De kan inte veta. De vill inte veta. De kan ju alls inte tänka att människan är skapad till Guds avbild och att det skulle vara en poäng att konsultera Gud om själva konstruktionen. Alltså måste de gissa. Oftast gissar de fel.
Jag ska ta ett enda exempel från pandemitiden. När människor sätts att vara ensamma vid en dator blir det rätt snart omänskligt. Vi är inte skapade för något annat än ett liv i gemenskap. Den här sortens ensamhet visar sig vara omänsklig. Då minns alla fromsinta ökenfäderna. De satt i sina grottor i öknen och var fromma, men det fungerade inte i längden. Någon gång i veckan behövde de mötas, be och tala tillsammans. Klostren kommer som gemenskaper för dessa fromma eremiter. Och ska någon vara ensam visste den ryska baronessan att den som ska leva ett dygn i poustinia måste ha vatten, salt, bröd och en Bibel med sig men på avstånd några förebedjare till be-skydd. Den tanken tycks inte ha slagit horden av kyrkoherdar särskilt hårt, att församlingens främsta uppgift kanske skulle vara det mycket konkreta förebedjarskapet? Är det andlig lättja som gör att två årsklasser gymnasister nu lämnas åt sitt öde? Jag menar, är det inte bara administrativa beslut? För den delen var eremiterna inga tonåringar utan folk med livserfarenhet. Likväl var inte den totala ensamheten vägen för dem.
Jag måste därtill bekänna min otro. Det redovisas att 12-13 000 dött med Covid-19 under det senaste året. Först hette det at de dig i Covid – men det ändrades. Hur hög överdödlighet innebär dödstalen? Och vilka år kan man jämföra med? Hur många dog av andra epidemier? Hur många kommer att dö av ren tristess när livet drastiskt reducerats? Och varför är det så hemskt att folk dör? Ond, bråd död ber jag emot. Men att de som är 70 eller 80 år inte blir dubbelt så gamla, har jag fattat. Kan det vara så att världen, som inte har det rätt ställt med Gud, inte riktigt fattat livets korthet och än mindre själva evigheten? Då blir det som det blir.
Hur många dör på grund av aborter i detta land under motsvarande tid? Jag frågar. Det tycks hävdas att det som aborteras bort inte är en människa utan något mindre, något annat eller vad Jag tycker det verkar ideologisk sanning av tidigare tysk modell. Någon gång i februari månad år 1948 låg mina föräldrar med varandra och något kom till. Detta ”något” var det detsamma som föddes den 14 oktober, så det var väl antagligen just jag? Eller var det inte jag? Jag skulle gärna vilja veta. När blev jag annars jag? 14 april? 14 juli? Egentligen skulle jag envist vilja framhärda med påståendet att jag var jag och att Gud såg mig också innan jag var formad. Jag skulle vilja framhärda att detta är den upplysta trons sätt att fundera.
När jag ändå är i funderartagen så tänker jag över prästkolerikerna. De vet att stoffera ut gudstjänstlivet. Det ska se fint ut. Men, tro mig, det är skillnad på ceremoni och liturgi. Nu ska ni få höra: Ceremoni kan vi alltid åstadkomma, för ceremonier behövs inget folk, bara åskådare, objekt. Liturgi är Guds eget folks firande, det folk som träder fram som subjekt med präst och rubbet. Till rubbet hör de långa syftlinjerna till dem som förut firat liturgierna. Det har också de lätt trista svenska torparna och bönderna gjort i läget, när det inte var så liturgiskt stofferat. Ceremoniglädjen i vår tid kanske avslöjar att prästerna inte har något egentligt folk, dvs Guds eget folk på platsen? Då blir det inte KRK som i Kyrka utan de vokaler som lika väl ger ordet ”cirkus”.
Nu har jag inte för ett ögonblick gett mig på diakonerna, som gärna klär upp sig för liturgisk tjänst och kan räkna arbetstid för detta. Inget ont ord om den saken. I pandemitider är det inte lätt att fylla arbetstiden. Då erbjuds möjligheten till ceremoniellt nonsens. Mig lurar ni dock inte! Inte i längden. Men det var just detta jag alls inte skrev något om, bara så ni vet.