Naturligtvis behövde det överläggas om hur vi gör vid en begravning och gravsättning, där många ville vara med. Gravsättning utomhus borde underlätta. Men icke! ”Tiden direkt före, under och direkt efter begravningsceremonin räknas som en del av den allmänna sammankomsten för religionsutövning med anledning av dödsfall.
Skit nu i att jag inte genomför någon ”ceremoni”, men inte heller utövar ”religion”.
Nå, detta borde väl vara en fråga som en hyfsat klok begravningspräst kan hantera. Men den lokale domprosten på plats i stiftsstaden (jag skriver inte stiftets namn) vet att berätta, att ”det får inte uppfattas som att fler begravningar äger rum för samma person – detta är en fråga om själavård…” Men begravdes inte Tage Erlander tre gånger om? Bara ett fåtal (högst 8 samtidigt) får vara med och ”framförallt inte offentlig inbjudan till avsked”. Varför inte? Själavårdsmässiga skäl. Och så tid mellan avskedet och begravningen, före och efter, så att de som tar avsked inte blir en del av begravningsföljet. Vad ger ni mig för kollektivsjälavården? Själv ger jag detta skitsnack inte ett vitten. Det handlar om något annat än just själavård. Om den möjligtvis inte är domprostens räddhågade själ vi har att hantera…
Allt detta till trots fanns det väl anledning att komma överens om praktikaliteter. Jag ringde kyrkogårdschefen, en högst sympatisk person. Kyrkogårdschefen trodde nog att detta skulle kunna hanteras med klokskap. En av de anhöriga talade med pastoralchefen, men fann efter en stund att det samtalet inte skulle fortsätta för att den anhöriga inte skulle säga sådant hon skulle ångra. Hon hänvisade till mig. Pastoralchefen svarade: ”Jag har inga kontaktuppgifter till honom.” Nu har jag anonymiserat både domprost och pastoralchef, men pastoralchefen går under ett nom de guerre: Pastoralchef Cylinder. En cylinder är tom inuti, ni vet. I vilket annat företag kan man svara att kontaktuppgifter inom firman saknas, när det finns både nät och matrikel och problem ska lösas eller i vart fall hanteras i organisationen – inte med ”kunder” eller ens sorgehus.
Inkompetensen regerar. Och den är välbetald. Men vi är också oense. När folk av mitt slag får låna en församlingskyrka för en kyrklig handling gäller, att det kan vara både medfört missale, medförda riktiga oblater och medfört riktigt vin. Väl på plats skulle de av saken intresserade kunna konstatera, att de präster som vid denna gudstjänst tjänstgör uppenbarligen tror och tänker något annat – och det gäller ämbetet också. Jag säger inget om detta. Jag noterar bara att detta väl i praktiken måste ses vara kyrklig splittring och att – det är det som är värre – saken inte bekymrar någon teologiskt. Kanske en uppsättning förståsigpåare (jurister, kyrkopolitiker, pastoralchefer…) ser ett juridiskt problem. Men det kommer de inte riktigt åt. Vi har trots allt religionsfrihet i Sverige. Ingen behöver inför det offentliga tala om vad han eller hon tror. För en präst räcker det nog att rapa upp den apostoliska trosbekännelsen, eller den nicenska, för att vara i trygghet.
Men är det inte jag som avviker? Jag prövade tanken och insåg, att jag, till skillnad från många, står inställd i den stora gemenskapen av svenskkyrkliga präster. Lite av olika snitt, men svenskkyrkliga. De hade aldrig trott på oblater med guarkärnmjöl, inte saft i stället för vin och inte en liturgi som mest är ceremoni, för ceremonier hatade dom. Ämbetet? Ämbetet höll de högt. Några av dem var emot 1958 års riksdagsbeslut, andra tänkte att det nog var samma ämbete. Jag tror inte det längre. Jag undrar vad de trott om de sett? Jag står sett över tid i den stora svenskkyrkliga gemenskapen.
Jag är alltså likväl bekymrad. Det sades klokt i en predikan som kunde avnjutas i går: ”Nu behövs människor som ber om den hjälp (som den kananeiska kvinnan behövde) när de ber för Svenska kyrkans förnyelse och Svenska kyrkans församlingar för det står illa till, värre än vi vill se. Det handlar sannerligen inte bara om pandemin och tanken att allt ska återgå till det vanliga om någon tid. Det kommer inte att bli så, vi förlorar folk, årsklasser, kyrkogångsvanor och på sikt finns det betydande risker att Svenska kyrkan tas över av dem som vill ha ett organ/institut för moral men som alls inte frågar efter Frälsaren själv. Bönen att Herren ska beskydda sin Kyrkas frihet är välmotiverad. Inte minst ett kyrkovalsår, när risken är påtaglig att kampen kommer att handla om något annat än trons kamp och i stället blir en kamp om väljare och mandat på program som mer handlar om uppgörelser politiska partier emellan.” Jag kunde inte sagt det bättre själv.
Nå, allt är kanske inte hopplöst? Vi har ju Antje!
”Genom min nuvarande tjänst på Sveriges kristna råd har jag samverkat med Antje Jackelén sedan hon blev ärkebiskop i juni 2014. Hennes genuina engagemang för kristen tro och de frågor som kyrkan står för betyder mycket. Det handlar exempelvis om människors värde och värdighet. Här har ärkebiskopen en särskild ställning och plattform för att höras och bidra i samhället. Jag ser fram emot att vara en del av detta arbete.” Nu vet vi hur Antjes tillträdande pressekreterare tänker.
”Det är en förmån att arbeta med ärkebiskop Antje, hon för fram Svenska kyrkans röst i många viktiga samhällsfrågor. Antje är ett proffs ut i fingerspetsarna oavsett om sammanhanget är lokalt eller internationellt”, säger Daniel Bramsell, den avgående pressekreteraren.
Är det bara jag som blir riktigt orolig nu? Aposteln Petrus framstår inte som ett proffs, inte aposteln Paulus heller. Ingen av dem drev för den delen frågan om alla människors lika värde. Var Petrus genuint engagerad? Knappast på översteprästens gård. Paulus var engagerad i förföljelsen av de kristna. Annars kom han svag och eländig till Korinth, eller? Petrus vandrade ut från Rom och den lilla kyrkan Dominus flevit är väl ett tydligt exempel på att aposteln gjorde en felbedömning? Han var inte ett proffs ut i fingerspetsarna i det apostoliska, aposteln.
Bidrog någon av apostlarna, ta hela bandet, för att från ”en särskild ställning och plattform” höras och bidra i samhället? Nej, det är bara Antje, som är ett proffs ut i fingerspetsarna, dvs detta är själva narrativet om Antje. Jag tror det inte. Ordet ”narrativ” innehåller ledet ”narra”! Jag manar alla som hör överorden: studera apostlarna. De är i vart fall i all sin ynkedom trovärdiga.
Nu har jag varit emot en pastoralchef, en domprost, en uppsättning kyrkoherdar och den insmickrande beskrivningen av Antje (som säger mycket, alltför mycket). Vart ska detta barka vart? Jag blir riktigt nervös. Tänk om jag har rätt?
Jag får föra ett inre samtal med de gamla svenskkyrkliga prästerna. Men vad gör jag om de reservationslöst håller med mig – farans riktning, ni vet? Ska jag dessutom undersöka hur mycket en pastoralchef tjänar nuförtiden? Hur stabil är min helgelse? Och då har jag ändå inte lamenterat över stängda församlingshem, som städas efter schema av en lokalvårdare och förestås av en församlingsvärdinna, som vore församlingshemmen i bruk – fast de inte är!