Denna dag då vi firar S:t Ansgar, dog Lars Rye-Danjelsen (26 maj 1934 – 4 februari 2021) vid 16-tiden. Jag menar att de båda höll till i samma vatten – och då är det inte bara dopvattnet jag tänker på. Ansgar följde seglingsleden norrut mot Birka och detta sannolikt förbi Revsudden. Detta var farvatten också för Lasse med familjen i båten Ellen. Efter seglatserna återvände han solbränd och arbetsvillig. För han var inte bara vår ungdoms präst. Han var en energisk kyrkligt förnyad präst, som byggde inte bara båtar och annat utan i första hand församling.
Liturgin var för honom, liksom för de tidigare högkyrkliga fäderna, ett fortgående bibelstudium. Jag tänkte skriva ”bibelutläggning” för det var det också – men i Öjaby var det i hög grad leitourgia, folkets tjänst. Påsknattsliturgi firades tidigt. Andra tog efter, men vi vet vilka som var först och fick ta obehaget just för detta framsynta.
”Deras gärningar följa dem efter”, hette det i den gamla begravningsversikeln. I Lasses fall följde hans gärningar honom genom de yngre prästerna redan i livet. Han tog ett gäng till Israel år 1970, kunde på varje plats hälsa med orden: ”I’ve been here before, you know. Nine years ago.” Han hade som ung präst och stipendiat själv varit i Jerusalem och nu gav han oss livsavgörande intryck, som vi förvaltade genom att upprepa detta bibelstudium till händer och fötter. Det fortsatta så att han knöt an oss till sina kontakter med Kyrkan och Judendomen, RKJ.
Nu snuddar jag vid ett för Växjö stift intressant faktum: vi var många som hade olika specialiteter, men de samspelade med varandra och stimulerades av kamratern vid överläggningar. Där var Öjaby en central och viktig plats med kyrka och församlingshem och bas för VYPF, Växjö stifts Yngre Präster.
Jag mötte första gången församlingsprästen Lars i Öjaby 1963. Det är rätt länge sedan. Och det vore lätt att skriva något om ungdomsprästen, för det var han. Kaplan för de kyrkliga gymnasisterna. Men han var än mer församlingsprästen och Öjaby församling värdförsamling för sådana kyrkliga som inte längre kände igen sig i sina sockenkyrkor och det som där gestaltades/förkunnades. Jag kunde nämna Morsan som exempel…
Öjaby fick församlingshem med utsikt över Helgasjön och sådant kan imponera. Men det var tidigare i en rätt måttlig expeditionsdel i prästgården som församlingsbladen stencilerades. Vi glömmer fort att det fanns en tid när prästerna var kommunikatörer – och visste vad de skulle kommunicera till folket, även om medlet var enkelt. En Gestetner…
Nu var Lasse alls inte okänd. Han fick ofta medialt stå fram för de kyrkligt förnyade och detta var en tid med mycken uppståndelse i det kyrkliga. Alla präster förstod nog inte att den rollen som talesperson betydde mycket, men kostade en hel del för präst och familj.
Det klagades över att somliga präster i stiftet var så välorganiserade. Tja, vi hade en frimärkskassa och Lasse Rye som möjliggörare, skulle man kunna säga. Gnisslade det mellan de yngre prästerna och de äldre, det så kallade stoffilitiet, var fader Lars den som fick medla. Ska vi säga det fint, var han nog i eminent mening custos. Han kunde fira mässa med oss och sedan i bästa mening konspirera, vilket betyder ”andas tillsammans”. Vid en sådan gemensam andning i Öjaby nominerades Jan Frithiof till domkapitlet och jag till kyrkomötet. Och ”tillsammans” är begreppet. Vi hade ingen ledare som gav order. Vi tänkte och talade ihop och ihop oss.
Det slags folklighet, som tar sig gestalt i att prästen renoverar en skuta i prästgårdsträdgården och allfarvägen går förbi, ska inte undervärderas. Noa-temat var populärt. Sedan fick han båten Ellen i sjön i Kalmar. Det blev kris 1970, när Ängö-leden skulle byggas. En sen kväll fick båten köras till en ny hamnplats utanför leden. Tändkulemotor var det då med tändpatron och en myckenhet rök. Under alla år som präst i Kalmar var det minnesbilden när jag körde Ängöleden. Det är väl typiskt. En människas liv sätter också små men förblivande avtryck. Och då har jag inte nämnt torkspilkande söder om Öland…
Fader Lars gjorde avtryck i Öjaby, men genom många av oss som var 10-15 år yngre teologie studerande, prästkandidater och präster, på många ställen i Växjö stift när vi ordnade pilgrimsfärder till Det Heliga Landet. Vågade han för den delen stå för det kyrkligt förnyade programmet, kunde andra våga. Det har hänt en hel del under den tid som gått sedan jag första gången mötte Lars Rye, som blev Lasse för många och fader Lars för de insiktsfulla.
Det finns nu mest ett att säga: Requiescat in Pacem.