Runtom i landet sitter det begåvade, pålästa, reflekterande präster. De förvaltar en del dygder de hämtat från universitetens grundläggande fakultet: den teologiska. De har också teologisk bildning, inte bara religionsvetenskaplig utbildning. Nåja, det finns andra präster också. De kännetecknas därav, att när de öppnar matintagen så besannas Herrens ord om vad som går ut ur människan. De har inget att säga. De pratar, om jag förstått Frälsaren rätt, ”skit”. Här och nu tänkte jag inte fördjupa mig i detta senare. Men de begåvade!
Pastor S talte jag med i telefonapparaturen. Han pekade på ett förändrat språkbruk. Det som var ”problem” blev med modernare språkbruk och lite senare ”möjligheter” och gäller nu som ”utmaningar”. Begreppet ”möjligheter” styrde de negativa problemen till något positivt. Den positiva klangen behålls, men en utmaning är något mer (personligt) aktivt än möjligheter. En utmaning ska utmana, en möjlighet är mer något som kommer flygande och jag kan ta den eller låta bli. Utmaningen kommer jag nog inte riktigt runt. Jag kavlar upp ärmarna och ger järnet.
Oavsett vad översåtarna kallar fenomenet så är det i själ och hjärta ett problem, det är min arbetshypotes. Somliga problem är dessutom olösliga. Det kan de vara därför att det inte står i mänsklig makt att hantera dem. Det kan också vara så att lösningsförsöken är feltänkta i grund –med de konsekvenser feltänket får. Detta sagt, kan det finnas betydande intressen, despoter eller despotiskt, som hindrar sökandet efter sanning och sammanhang; deras intressen ska inte få skadas eller ens komma i dagen. I det läget är vårt hopp döden eller pensioneringen, despotens alltså – professorns, överhetspersonens, diktatorns…
Nu tror ni att jag än en gång ska komma dragande med Rod Drehers bok Live not by lies – och det är precis det jag ska göra. En kristen människa är den friaste av alla människor och ingen underdånig. En kristen människa står inställd i den stora gemenskapen och kan enkelt leva i samtalet med profeter, evangelister, apostlar och heliga i alla tider för att få perspektiv på sin egen tid. Detta är en gemenskap som skulle kunna bli de cyniskas, när de ser galenskapen i världen; ”alla har avfallit, alla är fördärvade” (Ps 53:4). Jag förmodar att de värsta cynismerna hejdas eller förbyts i klarsyn när vi lever i nåden, lever Kyrkans liv med nådens medel som tillgångar. Detta var så viktigt att det i varje byhåla skulle finnas tillgång till detta vaccin mot förgängelse och varje söndag kallade kyrkklockor till samling för just detta. Vilka risker vi löper om det handfast sakramentala ersätts av vackra digitala ord vet vi inte. Efterföljelse är mer än gudsnjutande, om man säger så. Och så ska man nog säga.
Den 15 december 2020 sammanträdde Växjö domkapitel och bevis för att protokollet justerats anslogs den 15 december. Den 13 januari 2021 kl 15:34 sändes beslutet angående förutsättningar för gudstjänstlivet till mig. Anslaget om justering togs ner den 11 januari…
Ärendet? Lång tid har förlutit så det är bäst att repetera. Frågan gällde om vi inte kunde använda en rimligare begränsningsregel än 8-gränsen för att rädda advent och jul. En tredjedel av de av brandmyndigheterna godkända platserna gav i de flesta kyrkor mycket utrymme. Om detta kunde domkapitlet överlägga med länssstyrelserna, för Växjö stifts del fyra länsstyrelser. Domkapitlet kunde ha beslutat att skyndsamt inventera utrymmena, anropat kontraktsprostarna för att stämma av vilket antal personer som skulle kunna rymmas i de aktuella kyrkorna i pandemitider samt kolla att alla kyrkoherdar rätt förstått. Som det nu var, hade somliga kyrkoherdar inte fattat att regeln om 8 gällde men kyrkobetjänte gick utöver. I en stad fick sålunda endast 2 eller 3 komma. Bibliskt på sitt sätt, men i alla fall. Kyrkoherden skulle vara lagisk.
Vad svarade domkapitlet? Beslutet lyder i sin helhet: ”Domkapitlet beslutar att överlämna skrivelserna till stiftsstyrelsen och stiftskansliets beredskapshandläggare för kännedom.”
(Växjö domkapitel, sammanträdesprotokoll 2020-12-15 kl 09.30-12.30 §149)
Hade Frälsaren läst detta beslut i Växjö domkapitel hade han vänt sig i sin grav, som förhållandet så oemotståndligt formulerades av vår kyrkopolitiska motståndare Iréne i Boden. Berit Simonsson missade inte repliken att Jesus inte ligger i sin grav utan har uppstått och att detta är själva den kristna trons centrum, eller hur hon fick till det. Överlämna för kännedom! Tänk er aposteln Paulus på hans resa. Han förkunnade kortfattat, lämnade sedan ärendet för kännedom och själv lämnade han platsen …? Vilken ambitionsnivå Modéus II, domprosten Meakin (två gånger om som organiserad kv*nn*pr*stm*tst*n*r*), läroämbetets företrädare diakonen Lindstrand, lagvrängerskan Brokelind och politikerna Slunge och Fransson liksom den partipolitiskt obundna Hullfors har, står nu klart. De sitter still i Kyrkans skepp, ty det är fast grundat på hälleberget. Ingen tycks så skapt att de förmår ställa till med något. Verkar jag irriterad. Ånä, de är alla ärans kvinnor och män. Det kanske är just detta som är – problemet!
Nu kunde jag också tänka mig, att Växjö domkapitel, digitalt naturligtvis och på smittsäkert avstånd, leker jullekar. ”Denna ringen den skall vandra” och så vill det till att inte ha ringen när musiken tystnar. Det är en lek, ett tidsfördriv. Men som strategi i vårt kyrkliga läge, när kyrkolivet minst sagt sätts på sparlåga, Kyrkans konkreta firningsår destrueras och tiden krymper, är lekens ansvarslösa hållning inte en framgångsstrategi. Jag behöver inte ha några övriga synpunkter på detta. ”Att ingenting göra är det bästa vi kan göra” som det heter i de sönderfallande systemen.
Nu finns det en annan hållning, den som gjorde att vi på norra Öland ordnade en Problemfestival, alltså tog upp problem, definierade och hanterade dem, med den sällsynta entusiasm som kännetecknar de kyrkokristna. Say no more! Jo, fokusera problemet när denna entusiasm blir än mer sällsynt i det kyrkliga och seriös analys och eftertanke ersätts av det tankeslappa och visionslösa blir inte till någon fest.
Så vad kunde Växjö domkapitel gjort? Ställt till det. Talat med länsstyrelserna, meddelat media detta och fått en möjlighet att vittna bland bålen och svärden om Gud eller i varje fall mellan adventsljus och glögg, vittna om julens verkliga glädje.
Att ärendet inte finns på stiftsstyrelsens lista vid kommande sammanträde ska inte förvåna. Inte det minsta. Själva destruktionen, som gestaltar sig som dekonstruktionen av det sakramentala livet för Guds folk, besvärar inte.
Dagens annons från Svenska kyrkan i Smålandskomposten bär syn för sägen: ”VI KLARAR DET TILLSAMMANS. Även när allt är annorlunda vill vi som kyrka finnas där. Våra kyrkor är öppna för ljuständning och egen andakt.”
Vilka vi? Vad med ”våra” och vad är detta ”det” som vi klarar? Tillsammans?
Har vi problem eller har vi problem?