Alternativ för Sverige, AfS, ställer upp i kyrkovalet om partiet får ihop en halv miljon för valrörelsen. Namnet var tydligen ett problem eftersom Borgerligt alternativ är en lista. Det var dock ett konstigt beslut av Kyrkostyrelsen. Alternativ är alltid just alternativ – överallt, i alla tider, i alla sammanhang – och är det ett alternativ måste rimligtvis detta tydligt få anges. Självfallet har dock inte det politiska partiet Alternativ för Sverige i kyrkomötet att göra. Det är ett politiskt parti med en politisk agenda. Det finns fler sådana. De använder utomordentligt gärna Svenska kyrkan som ideologisk arena för sin egen politiska agenda. Inget parti nämnt, inget glömt.
AfS tänker inte bygga upp ett arbete från basplan. Med en tydlig nationalistisk konservativ profil ägnar sig AfS åt kyrkomötet och där ska partiet driva projektet att Svenska kyrkan ska hjälpa till med människors återvandring. Detta är nämligen, menar partiet, en tydlig kyrklig fråga, den och samarbetet med muslimska organisationer (som ska bringas att uphöra) och så ska AfS skära ner onödiga utgifter. Det ger väl en del röster – särskilt om man inte definierar begreppet ”onödiga”. Partiet är vidsynt. Det välkomnar också att icke-troende röstar på AfS.
Nu tackar vi socialdemokraterna och alldeles särskilt Torgny Larsson, som genom sitt beslut om direktval berett vägen för SD och nu bereder vägen för AfS. Den politiska felbedömningen ger alltså dessa partier möjlighet att vinna respekt och plocka ut partistöd. Det bereder också en möjlighet att på nytt busa ner kyrkovalet genom att göra valrörelsen politisk och piska fram s-röstare men alltså också andra politiska partiers sympatisörer. Krig förs ju gärna på annans territorium, på kyrkogården skulle man kunna säga i detta fall. Jag vill gärna upprepa att ansvaret faller tungt på den produkt Prästgymnasiet i Göteborg gav oss: Torgny Larsson. Han var på sin tid låtsasålderspresident i det så kallade kyrkomötet. Dessförinnan kunde han alltså inte rätt läsa tecknen i tiden.
Nu noterar vi att grupperingen inte kallar sig Alternativ för Svenska kyrkan. Skulle det vara möjligt att muta in det namnet och ställa upp i kyrkovalet? Eller skulle namnlikheten mellan nation och kyrka vara besvärande? Får Frimodig kyrka presentera sig som det verkliga alternativet i kyrkovalet hädanefter? Eller ska alla nomineringsgrupper börja köra med att de är alternativ för Svenska kyrkan, vilket de ovedersägligen är, när de ställer upp i kyrkovalet? Fanns det inga alternativ, skulle vi väl inte tala om val?
”Ju värre, desto bättre”, sa Lenin och domprosten Danell. Ni kan väl ändå inte tro att båda skulle narras? Lite orolig blir jag dock. Jag har studerat mina egna minnesanteckningar från kyrkomöten jag deltagit i. Ett mönster slår mig. Inte heller de frommaste kan läsa tidens tecken i den meningen att de förstår vad som kyrkopolitiskt utspelar sig i deras tid. De hanterar allt fromsint. Vad det beror på vet jag inte. Antagligast på att de är snälla. Men kanske lite också på att de inte läst t ex aposteln Paulus politiskt, inte lärt sig hur han spelar spelet i möte med översåtar, judiska och romerska. Att sitta i kyrkomötet och inte kunna det, ska inte kallas ”funktionsvariation”. Det är en allvarlig funktionsnedsättning. Vi som kunde se och inse vad som hände, skulle förstås definieras som hårda och oförsonliga. Jag tror jag ska skriva mer om detta i annat sammanhang.
När vi ändå är inne på alternativ, finns det något alternativ för Härnösands stift? Arbetsmiljöverket ser allvarligt på de fleråriga bristerna på stiftskansliet. Jag uppfattar att det på stiftskansliet är som på många andra ställen i Svenska kyrkan. En rädslans tysthetskultur. Rädslan är välmotiverad. Vi som talat utgör varnande exempel. Men beskrivningen från Härnösand säger både att biskopen inte har något ledningsansvar eller ansvar för arbetsmiljön samtidigt som biskopen påstås ibland agera alltför detaljrikt och för snabbt. Det är då jag funderar. Gör inte ni? När stiftsstyrelsen inte vill inkludera Eva i arbetet med arbetsmiljön kanske man inte ska vara undrande. Hon har ju inget ansvar för den.
Ser vi egentligen hur en organisation i avsaknad av visioner hamnar i småttiga meningslösheter som löses genom byråkratisk storvulenhet? Fenomenet är inte helt okänt. Att stiftsstyrelsen hanterar Eva som ett kyrkoråd kan hantera vilken komminister som helst, tycker jag vi ska upprepa. Det är ett inbyggt systemfel vi ser när det blev lokalanställningar och sedan slut på allt kritiskt tänkande. Jag säger inte bara Torgny Larsson. KG Hammar ska inte undkomma han heller.. Att Stiftsstyrelsen sökte den alternativa lösningen, att Eva själv skulle säga upp sig, förklarar att några barnkonsekvensanalyser eller andra formalia inte iakttagits. Allt hade gått väl i hamn om bara Eva inte konstrat.
Alternativ i största allmänhet kan man alltid söka. Det brukar betyda att vi går till källorna och kollar vad som skrevs. Skolgeografi var läroboken som 1941 lästes (Carlson – Rönnholm – Moberg). Skolbarnen indoktrinerades i användbara myter som denna: ”Vårt folk har förmånen av stor enhetlighet icke blott i rasbiologiskt och språkligt avseende utan också i fråga om trosbekännelse.” Var det sant för 80 år sedan men inte sant nu eller var det tillrättalagd sanning då och nu ersatt av alternativa tillrättalagda sanningar? Så funderar jag. Å andra sidan: Om det inte var som det är och blir som det blir, hur skulle det då vara? Så undrar både vänner av det bestående och visionärer.
För egen del är jag optimistisk inför det samtida eländet. Jag har lärt mig: Ju sämre, desto bättre! Märk mina ord!
Vill ni bli lite uppiggade så tar övningen dryga fem minuter:
(https://www.youtube.com/watch?v=gKuTpTgKxIY&feature=youtu.be).