Det får bli en dagslända till när nu Jan Myrdal denna fredag dött.
Jag fick på förmiddagen frågan från Kabul hur jag kände inför detta att Jan dött och kunde svara, att det var ledsamt men inte oväntat. Jag talade med Jan i onsdags och fick en förnimmelse, att vi nog inte skulle kunna ta det där fikat eller den där lunchen vi talat om men skjutit upp på grund av Covid-19. ”Det skulle inte se bra ut i litteraturhistorien om det skrivs att du dött med Covid-19 som du fått av präster”, sa jag. Det betyder att vår traditionella decembermiddag i Varberg inte blir av. Bortom schablonerna, de Jan retat sig på, fördes begåvade intellektuella samtal. Om därom kan jag ge besked om herrn så vill, ty jag var med.
Jan var ju en samtida intellektuell i en bestämd europeisk kulturtradition. När a-kulturella och ointelligenta journalister möter en sådan, är det som upplagt för missuppfattningar – och finns dessa journalistiska missuppfattningar i tryck kan de alltid återanvändas. Som det där att Jan menade, att han aldrig hade fel. Det menade han inte. Frågan ställdes inför hans 75- eller 80-årsdag och då svarade han: ”Om jag menade att jag har fel, varför ska jag skriva det då?”, dvs det han skrev menade han var korrekt. Sedan kunde det omprövas. Hans hållning var den intellektuelles, samma hållning som var Gun Kessles. Det blev medialt till att Jan aldrig hade fel!
Jag ringde någon gång och Gun svarade. Jag frågade artigt hur det var. ”Åt helvete!”, ropade Gun. ”Du vill prata med Jan…” Det ville jag. Gun höll på att hänga en utställning. Konstnärer har sina vedermödor. När Gun och Jan därefter hade ett gemensamt födelsedagskalas, lämnade jag över ett Tomaskors. ”De som vet att livet kan vara åt helvete behöver ett sånt här.” Gun var snabb: ”Det kan vi behöva!”
Nu ska det medialt vadas i uppgifter om rabalder, egensinne, avoghet och konflikter för att sammanfatta Jan Myrdals liv. Jan hade kanske inte förvånats – men ändå inte riktigt kunnat ta in de tillyxade omdömena, som närmast gäller en trägubbe de kallar ”Jan Myrdal”. Det är den intellektuelles öde att sitta nykter på de berusades gille – och vår tid har ett sådant gilles alla kännetecken.
Jan var partilös kommunist och hade CH Hermanssons respekt just därför. Partiman var han inte, ville kanske inte vara men kunde inte definitivt inte heller vara,
Hur var det med konflikterna? De var. De kunde gälla principer i förhållande till personer men också principer, som måste upprätthållas för att det intellektuella samtalet inte skulle förfalla. I grund och botten var Jan en snäll person. Sådana kan icke sällan plågas av idiotierna och idioterna i samtiden. Och lögnerna, de havliga och passliga lögnerna! Det finns skäl att välja strid, men det betyder inte att Jan var stridslysten. Däremot nyfiken. Kunde han få Verkligheten att spricka upp, hade alla tjänat på det.
Jan var beläst. Hans bibliotek i Varberg är imponerande och värt ett besök. Jan gick till källorna under fältropet: ”Gå till läggen!” Det betydde att han hade pejl på somligt, som de flesta inte hade en aning om längre. Men Jan var inte solitären som skapade sitt eget universum utan den som resonerade och kunde ge perspektiv också på nya frågor om sammanhang i tiden, urtiden och otiden. Det blir så för den som läser ett par böcker om dagen.
Vad av allt Jan skrev kommer att leva vidare? Jag frågade efter en då nyutkommen bok i Malmö. Expediten undrade. ”Vad sa du att författaren hette?” Då förstod jag något av tidens flykt. Därför bör hans skriftställningar gås igenom. Men gissningen att det är hans självbiografiska böcker som kommer att leva länge, är en rimlig gissning. Man kan kolla boken från seminariet i april 2019, samlat i volymen Den vanartige Jan Myrdal (Gun Kessles och Jan Myrdals stiftelse, 2019). Dock gäller nu som alltid: Gå till läggen! Läs Jan. Och när ni läser Jan, så läs Gun Kessle också.
I onsdags ringde jag för att kolla hur det var med Jan. ”Inte bra”, sa han. I går fördes han tillbaka till lasarettet, där han efter ett fall i badrummet legat en vecka. ”Sköt om dig!”, sa Jan. Det är en slutreplik jag kommer att bevara i ett tacksamt hjärta. Jan har hört till mitt livs intellektuella samtalspartners och kommer att göra så framgent. Det är skriftställarens villkor att han får ett ord med i laget fast han är död.