Inte så lite sjukt är den ständiga besatthet vid 1958 års riksdagsbeslut, riksdagsbesluten (i 2×2 kamrar) som kyrkomötet inte kunde undgå att bekräfta. Den parlamentariska krisen hade Svenska kyrkan aldrig rett ut. Här slog statskyrkosystemet brutalt till – och har efterverkat. Nå, det enda politiskt möjliga beslutet togs den 27 september. Saken skulle på nytt – 62-årsdagen – uppmärksammas. Gunilla Hallonsten och Antje tycktes lika ivriga (Antje om än något senfärdig). ”Hurra – idag ska vi fira!” utropade Gunilla från Antjeborg. Vi firar 62-årsdagen….
Jag får ånyo hänvisa till Det lustiga året, bloggar i bokform som nu finns på kyrkligdokumentation.nu. Det ljugs underhållande vid festliga kyrkjliga och värdsliga tillfällen, som ni vet. Om ämbetsfrågan ljugs konstant. För känsliga kyrkokristna, sådana med erfarenhet av synd och värld och Djävul, blir själva ljugandet och lurandet minst sagt informationsbärande. Att vi denna dag den 30 sept kan högtidlighålla kyrkoraset i Knäred, själva ur-knärediseringen, är en helt annan sak. Högtidlighålla, inte fira. Köper kyrkoherden tårta till fikat idag och förklarar vad som hände och händer inte bara där och då utan här och nu? Kyrkoherden kan hämta högläsningen om kyrkeländet på kyrkligdokumentation.nu och komplettera med Torsdagsdepressionen och Dagsländor.
Hur ska man alltså utvärdera ämbetsreformen? Vi har fått en kvinnodominerad kyrka, det behöver jag inte tjata om. Så skulle det inte bli. Det skulle bli en jämställd. Och alla skulle få plats, ja-sägare och nej-sägare, ordentliga löften gavs och de skulle hålla så länge det demokratiska statsskicket bestod, sa ecklesiastikministern. Att han var en före detta nazist, nämndes nog inte. Nu var han socialdemokrat och namnet Eriksson hade han bytt bort.
Samma söndag, den förlidna, kollade jag hemnattvardsgudstjänsten som pastor Maria Sörman la ut på Botkyrka församlings hemsida. Den lär vara anmäld till domkapitlet och kan inte nås längre. Vi kunde plocka fram bröd och vin, saft eller vatten och sitta framför datorn. Knepet har använts tidigare. Tänka sig om damerna och herrarna i kyrkomötet 1958 fått se detta vara konsekvensen av reformen eller om de bevittnat löftesbrotten och sveken, de utfästelser som majoriteten inte stått fast vid, vad hade de sagt? ”Ni borde ha studerat 1 Mackabeerboken så hade ni fattat vad stora löften är värda!” – ? För egen del konstaterade jag att jag inte trodde pastor Sörman.
Vi fick en liten digital diskussion i söndags också. Vid omdömet att det var ”självklart” med kvinnor i prästämbetet, kunde min kompis inte hålla sig. För hans räkning undrade jag helt försiktigt hur något som utretts i två statliga utredningar och därefter av en kyrklig kommission kunde vara ”själv-klart”. Jag fick inget egentligt svar. Tydligen var det min kompis var ute efter att märka ord. ”Vad annat ska man lägga märke till, tänkte dom?”, sa kompisen. Men beslutet var demokratiskt, det fanns högkyrkliga som var för och jag skulle inte undslippa att svara på varför jag frågat den som skrivit ”självklart”. Nå, den saken reddes ut genom en ny tweet: ”Har läst på lite nu då jag kände igen namnet Dag Sandahl från mitt tidigare mer kyrkliga liv. Just det, tänker jag. Det förklarar varför han ställer sådana lite enfaldiga frågor. Ty så uppfattar jag dem.” Min kompis undgick kritiken!
Då vet vi emellertid. Där for talet om ”enfaldens öga och oskuldens tro” all världens väg. Lustigt också. Nu, när begreppet inte längre är smädande, finns det högkyrkliga. Det finns säkert mängder med högkyrkliga, sådana som tror att utanverket är ”högkyrklighet” och gärna stofferar sig i de stora processionerna. Ska kyrkomötets inledningsprocession i går vara typexempel?
Beslutet 1958 är förstås demokratiskt. Att Kyrkan inte varit så förtjust i den typen av beslut utan hellre velat övertyga, noteras. Detta är en notering endast i marginalen. Fast mig lurar dom inte. Det är jag tillräckligt enfaldig för att inte låta mig bli. Jag fick förresten också veta att både Gunilla och jag vet, att Svenska kyrkan ibland behöver lite mer tid på sig. Jag håller med. Just därför klagade biskoparna i september 1958 på att Svenska kyrkan inte fått den tiden. De hade medhåll av den tidigare ecklesiastikministern Persson på den punkten. Forceringen var den tidens skandalon i kyrkopolitiken. Men det fanns inget att göra…
Minnesorden över Asta Gardell Sjöström läste jag i Svenska Dagbladet i måndags. ”Asta spelade en central roll under 1970- och 80-talen i kampen mot kvinnoprästmotståndet. Lugnt, sakligt och kunnigt deltog hon i den tidens många gånger hetsiga debatter i ämbetsfrågan och argumenterade mot samvetsklausulen och kyrkosplittrarna.” Hon och ytterligare fyra kv*nnl*g* pr*st*r skrev brev till kyrkoministern och vädjade att ”till präster endast viga dem som erkände kvinnors prästvigning”. I tidens längd blev det så. DDR-biskopen Lars Carlzon visade vägen. Asta menade också att kampen fortsätter – ”idag är det andra grupper det gäller.”
Kyrkopslittrarna är alltså vi, de otroende. I den öppna och demokratiska folkkyrkan hör sådana som vi inte hemma. Kyrkostalinismen är uppenbar. Och vad då ”hetsiga debatter”? Maktens lakejer användes för att göra somliga av oss kvitt, dvs marginalisera för att eliminera. Så måste man kanske göra när dåförtiden 42.4% av de manliga prästerna var kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. 45.7% var positiva. 15.5% kunde inte svara entydigt. Siffrorna visade alltså läget 20 år efter beslutet.
Måndagen var inte slut med detta. Modéus II ryckte ut. Linda Ottosson togs i söndags emot som kyrkoherde i Virestad och översköljdes med glada hälsningar på Facebook. Modéus II ”ryter ifrån” hette det i Radio Kronoberg. Modéus II gillade inte att hon kallades ”söt, tjusig, tös” och konstaterades vara vackert klädd. Dessa vackra ord skulle en man inte fått på fejjan. Linda skulle bedömas som alla andra . Orden skapar vår verklighet, menade den språkfilsofiskt anlagde Modéus II.
Kanske Modéus II i stället skulle funderat och ställt frågan: ”Ser vi här en viktig komponent i den så kallade ämbetsfrågan? Yta i stället för innehåll? Just det som kommer till uttryck i kommentarerna är uttrycken för en social verklighet i Svenska kyrkan. Vad ska jag göra nu?”
Fast en sådan fundering hade aldrig Radio Kronoberg snappat, det fattar jag. Behöver inte vara fel för det. Men nog har Modéus II fått höra hur fin han är i den nya [dyra] biskopskåpan?
Har ni nu märkt att ämbetsfrågan lever? Det är inte dissidenterna som hela tiden håller fram den. Det är den där sällsporda kombinationen av likgiltighet och likformighet som firar festliga triumfer. De likgiltiga, herr och fru Omnes, och de genom utbildning och utnämningar (Max Weber), som blivit de likformiga.
Om Dagsländor
Ett tag framöver ransoneras dagsländornas flykt. De flyger måndag, onsdag och fredag. Jag behöver skriva annat. Dessutom ska jag på en Kulturkonferenz i Tyskland nästa vecka,. Jag ska då försöka slita vid sländeriet likväl. Det kan ligga i tangentens riktning att jag får ett hedersdoktorat i Greifswald, jag vet inte än. Eller vill de översätta boken En annan Kyrka till tyska? Vi får se och höra. Sehen und hören.