Ibland tänker jag att det inte finns något att slända om. Men jag blir alltid sorgligt överraskad. Som när Torsdagsdepressionen kommer eller som när texter från Antjeborg letar sig fram till mig. Det tar ett par dagar att hantera eländet.
Torsdagsdepressionen lyfter fram att någon som heter Levengood ger tröst på morgonen. Denna tröst finns nu i bokform. Det är ”Tankar för dagen”-inslag som bokifierats. Men hallå? I den programformen är det allmän religion, för att inte säga allmänreligion, som är ärendet. Det betyder att Levengodd erbjuder en tröst utan Jesus, ”kärringatröst” som vi gammalkyrkliga säger. Och detta blir stort i Torsdagsdepressionen. Man undrar varför. Eller inte.
Hur kom det sig förresten att ”tröst” blir ett ärende? Liv, lust, kraft och helig iver är väl trons ärende? Hållningen den som John Mott stod för: ”Världen kristnad i vår generation!” Kraften kommer från himlen, har vi väl fått lära oss? Att det inte blir så i statsradion, fattar jag. Men varför ska detta budskap torgföras i Torsdagsdepressionen?
Nu gör detta kanske inte så mycket. Torsdagsdepressionen är till ”För dig som har en uppgift i Svenska kyrkan”. De flesta har inte det. För egen del tvekar jag alltmer om jag har någon uppgift. Men jag noterar förskjutningen. Torsdagsdepressionen trycks i 23 300 ex. Tidningen Vår Kyrka, föregångaren, trycktes i dryga 60 000 ex på 1950-talet och syftade till att nå folket med beskedet att denna kyrka är ”vår”. Denna kyrkliga vår försvann i konflikter, som fungerade som frostnatt och tog död på det mesta, samma 50-tal. Den öppna folkkyrkan blir alltmer fåtalets intresse. Noteras.
Facket KyrkA förstår jag mig inte på – men det gör nog ingen av kvinna född. Fem stiftskretsar är inte längre med i organisationen. Så blev KyrkA:s ledning kvitt den opposition som kommit till uttryck. Men blev facket problemen kvitt eller är det så, att de problem som kreerades är av det slag att de självgående leder till stor oreda under himmelen? Jag behöver inte tänka så mycket över detta. Jag är pensionist. Kan jag kalla mig pensionistpräst för att visa mig språkligt innovativ?
Då förflyttar vi oss till Antjeborg, där en text till Linkedin knåpats ihop för rätt länge sedan, men tankemönstret består även om medlemstalet sjunkit:
”Om oss
Svenska kyrkan finns där människor finns. Nära där du bor och på andra sidan jorden. Överallt verkar vi för människors lika värde och rättigheter. Och för att skapelsen ska må bra.
Svenska kyrkan har ca 6,2 miljoner medlemmar och är arbetsgivare till 22 000 människor, i Sverige och utomlands. Vi har olika yrken och jobbar med allt från teologi och rättvisefrågor till fastighets- och finansfrågor. Men minst två saker delar vi – tron på mänskligheten och önskan om att bidra till en bättre värld.”
https://se.linkedin.com/company/svenska-kyrkan
Varför blir jag generad? Och vad ska Frälsaren själv säga när frälsningsverket presenteras så här? Det kan verkligen inte alltid vara roligt att vara Frälsaren. Frälsarens hejdukar, biskoparna, kanske borde kommentera på Frälsarens vägnar? Eller trösta mig, säga: ”Var inte generad!”?
Jag ska väl i egentlig mening inte vara överraskad över knärediseringen. Den kommer till uttryck på många sätt. Och jag fattar att en kyrka med så dåligt självförtroende, som här kommer till uttryck, inte kommer att – men inte heller ska – överleva. För Guds skull är det bäst om ringarna börjar ringa i kyrkklockorna och bygget får rasa för att folket ska, som i Knäred, kunna fortsätta fira gudstjänsten i den gamla kyrkan.
Min genans borde förstås bli till glatt mod att fortsätts striden (1 Mack 3:2). Sjukgymnasten nödgar mig att cykla på motionscykeln. Hon var inte riktigt nöjd med att jag läste under cyklandet, men jag ville snabbläsa en liten bok. Jag tyckte att boken Inget för någon inte är så dålig. Sjukgymnasten tänkte på andningen, den hon kallade ”andfådd”. ”Andtruten” sa jag, eftersom andningen tryter och detta kan jag ge litterär referens till: Stieg Trenter, Sturemordet, Månpocket 1987 (men boken kom först på Bonniers 1962). Det andtrutna möter på sidorna 114 och s 153. Ett annat uttryck i boken borde vi också rädda: ”på momangen” (s 126). Jag har alltså fuskat lite under cyklingen och läst, men blivit just andtruten. Jag kanske måste spara på krafterna när det kyrkliga blir alltför påfrestande. Men fel i analysen hade jag väl egentligen inte? Och den kyrkliga förnyelsen borde satsa fullt ut på momangen.
Förresten tyckte syster på rehab att jag inte skulle äta lunch och lyssna på Ekot samtidigt. Jag undrar egentligen varför. Stimuleras inte matsmältningen av eländet i världen eller förstoppas jag? Jag frågade inte. Dessvärre. I klostren läste väl någon högt under måltiden?
Ska jag inte göra annat än under högtidliga former slafsa i mig lunchen, ska jag väl inte be bordsbön heller och alltså tänka på Gud och alls inte under ätandet tänka på Svenska kyrkan? Jag har fått problem, den saken är uppenbar.
Jag har skaffat en ny favoritlåt för att trycka ut mitt känsloläge. Ta det inte personligt!