Magnus Uggla stimulerade mig med sin låt Det går bra nu. Vi är endels-vänner och minvänskap vet han inte om, så jag kan inte be honom skriva en låt för Svenska kyrkan. Hade vi varit mer än endels-vänner, i detta fall vänner eller hjärtevänner lika (annars är hjärtevän finast!), hade jag bett honom skriva låten Det går inte bra nu. För det gör det inte.
Om jag skulle skriva att Antje sköter jobbet på ett uppseendeväckande sätt, tror mig ingen. Inte för att det inte är så utan för att jag skriver det. Att något kyrkligt blad skulle begära att få ut uppgifter om Antjes springande på alla bollar är knappast tänkbart. Att några frågor om hennes flygskam skulle ställas är lika otänkbart. Att någon skulle ställa frågorna om det finns något samband mellan Antjes resor över världen och de stora problem som råder i Antjeborg, med behov av nedskärningar, finns inte på den kyrkliga kartan. Någon seriös kyrkojournalistik bedrivs inte heller. Men det kanske bara är jag som funderar?
Nu var det biskopsmöte i Göteborg i förra veckan. Så var Antje i går och idag i Trondheim för att uppvakta Helga Haugland Byfuglien, som går i pension. Sedan väntar Malmö och Religionen måndag till torsdag. Jag vågar inte tänka på hur man tar sig från Trondheim till Malmö på ett sätt som visar insikt om klimatnödläget ”Mötet syftar till att skapa ett interreligiöst europeiskt nätverk för att främja fredlig samexistens och social hållbarhet.” Det är de handplockade som får komma, ett 70-tal personer från 15 europeiska länder. Temat är anslående: Keeping our humanity – for we were strangers once. Antje ska arbeta med de utmaningar och möjligheter som migrationen innebär. Allt är processinriktat. ”Deltagarna leds genom en process i flera steg och får stort utrymme att tänka tillsammans i olika konstellationer, där många röster får komma till tals.”
Tänka sig. Nu har vi de stora problemen i Antjeborg och en del andra problem i Svenska kyrkan, som ett 70-tal deltagare från 13 stift skulle behöva samtala om genom att tänka tillsammans, till exempel om dop, nattvard och ämbete, på samma sätt som när det gäller Religionen. ”Jag är övertygad om att dialog och praktiskt samarbete mellan religioner är en nyckel till fredlig samexistens och social hållbarhet i Europa, säger ärkebiskopen.” Man behöver inte ha läst särskilt mycket om ekumenik för att veta att detta sagts tidigare också. De mer hårdhjärtade skulle självfallet säga, att Antje i Svenska kyrkan och inte genom religionskonferenser skulle visa allvar i saken.
Nu finns det illasinnade som menar, att Antje använder sin position för att förhärliga sitt ego. De tänker vardagspsykologi: En gång kom Antje till Sverige, ratad som prästkandidat i Tyskland. Hon bor hos missionsförbundarna och läser kvällskurser. Det är inte sådant som ger högt anseende i Svenska kyrkan. Hon ordineras av Lars Carlson, ordförande för vänskapsförbundet med DDR eller TDR, som vi välinformerade ibland säger. Det ger inte heller så många poäng. Hon tar sig till en prästtjänst på landet näa en universitetsstad, en tjänst som inte kräver 60 timmars arbetstid/vecka och läser på. Hon disputerar med en avhandling som sammanfattas på svenska och sedan finns i tysk och engelsk utgåva.Hon får en tjänst för att arbeta med frågor om religion och naturvetenskap i Chicago. Det verkar fint, men är på nivå som ett svenskt universitetslektorat. Så behövs nödvändigtvis en kvinna till Lunds stift efter Christina Odenberg. Den uppenbara risken är annars att det där med kvinnliga biskopar blir en parentes. Havligast av alla var då Antje, med lärdomsmeriter och utlandserfarenhet. ”Henne ska vi ha!” Hur mycket erfarenhet från Svenska kyrkan hon hade, dvs den erfarenhet som går in under huden på kyrkokristen, visste man nog inte så noga. Men Antje gällde för att vara professor…
Lite riggat var det hela redan tidigare förresten. S-regeringen lät inte Gunnar Weman sitta kvar som ärkebiskop efter sin 65-årsdag. Ledsen fick han avgå och fällde omdömet ”hade jag vetat detta, hade jag inte lämnat Luleå”. Tanken bakom var att få KG till Uppsala, S kan (S)-pelet, och därmed bereda plats för en kvinnlig biskop i ett stift som kunde förväntas välja så. Det var så det skrek, men Christina fick första förslagsrum och då var det inget problem (det hade det inte varit annars heller, men nu behövdes inte advokatyren).
Nå, Antje i Lund och efter Wejryd Uppsala. Hon gällde fortfarande för att vara professor. Socialdemokraten Birgitta Lindén från Rockneby talade för henne. vid det stora nomineringsmötet Alla insiktsfulla begrep att Birgitta talade på beställning, men utan egen kunskap i fallet. Det skulle helt enkelt bli Antje. Inga kritiska frågor ställdes, men det tjafsades en del om hur Antje tog olika roliga uppdrag, ”sprang på alla bollar”, och var mindre intresserad av vardaglighetsförtretligheterna på stiftskansliet i Lund och annorstädes. Kontraktsprostarna visiterade. Är det sant att det var kaotiskt på stiftskansliet? Jag vet inte. Men det var väldigt vad det skvallrades… I så fall tycks det som om vi nu fått mer av samma.
Detta senare är jag beredd att tänka. Det beror faktiskt inte på att jag är illasinnad mer än vad som gäller normalt för män i min ålder. Varje organisation måste ha någon som håller uppsikt, beskär det som annars skulle växa omåttligt. Byråkrati och äppleträd lika sålunda. Ärkebiskopsrollen är att stå mitt i men med ett i frommaste mening distanserat förhållningssätt. En ärkebiskop har väl på ett särskilt sätt tumme med Gud och kan just därför kritiskt konstruktivt se vad som händer och riskerar att hända. Som en brigadchef – om ni föredrar en annan hierarki där alla förbereder sig att dö tillsammans.
När Antje är annorstädes kan detta omöjligt fungera.
Det är väl en fullt rimlig tanke att tänka, att Antje i åratal agerat så att livet i Antjeborg förts dit där det är. En generalsekreterare vi kan tycka om men inte riktigt på statssekreterarnivå och medarbetare som alltmer tycks utgöra ett eget skrå, på distans från det församlingsliv som är angelägenhet för de flesta av oss. Samt Antje, som springer på alla bollar som tycks roliga.
Till det kommer allt det andra. Jag återkommer. Men ett vet jag. Svenska kyrkan skulle behöva en ärkebiskop. Wejryd, var är du?