Det var ett etiskt dilemma. Inte att Växjö Stiftskalender 2019/2020 i förrgår kunde hämtas i postlådan; en dag med bok eller böcker i lådan är ingen förlorad dag. Men jag läste Hans Boeryd och var tvungen att fatta ett beslut. Inte beslutet att hålla inne kritiken mot en tankeslapp och allmänt usel artikel, dvs sedvanligt kristlig av det slag som uppskattas i trakten kring Jönköping, men beslutet om vilken dag jag skulle skriva. Alla Helgons Dag eller Alla själars?
Analysen av det hjärndöda talar för det sistnämnda, men det skulle kunna uppfattas som lätt elakt. Alla helgon som ogillar texten, vad ska de tycka om jag skriver då? Jag slet med frågan och valde faktiskt denna dag, som ni förstår. Boeryd får stiga fram som verkshelgon. Det har det goda med sig att lyckas jag hyvla ner honom, vill ingen annan bli verkshelgon utan satsar på att bli helgon på riktigt. Bra va?
Vad jag vet om helgonskap?
Jag har läst lite i böcker och så har jag en del egen praktisk erfarenhet.
Djuren känner doften från paradiset hos de heliga och går gärna dit. Det förklarar att husdjuren gärna kommer till mig. Den elaka mittemot mig vid matbordet påstår att förklaringen är en helt annan, nämligen att djuren hoppas på lite smakbitar. Så låga tankar har hon om sina djur. Jag tänker mer vidsynt och fromt. Nu tar vi oss an Hans Boeryd.
Jag struntar i talet om ”stiftsanda”, den försvann när Wejryd normaliserade Växjö stift efter modell från Mälardalsstiften. Många blev glada över det, halvfigurer andades lättare liksom. Nu ska stiftet fira ett jubileum år 2020, ett jubileum som är tillkommet på en höft, men låt gå. Det blir tid för festtal och förljugenhet. Det är alltid uppskattat i det kyrkliga. Men lite intellektuell renhållning tarvas denna festivitas till trots.
Boeryd skriver om kv*nnl*g* pr*st*r: De ”har bidragit till att församlingslivet speglar helheten i vad mänskligt liv och gemenskap är. Kvinnors perspektiv och kvinnors livsförståelse har härmed tydliggjorts i församlingens gudstjänst, förkunnelse och övriga arbete.” (aa s 10)
Härmed? Hur var det dessförinnan?
Inför helgen var jag på kyrkogården i Ormesberga. Jag insåg att det är en, vad gäller högmässoliv, ödelagd församling och därmed knappast att betraktas som församling i kristen mening. Jag kollade gravstenarna och funderade över lärargenerationen, den som var född från1870 och framöver. Yrkeskvinnor förstås liksom deras döttrar, en provinsialläkare och en småskollärare. När mormor ordnade sammankomster, som morfar tyckte var lätt besvärande (han var inte så förtjust i präster), eller när hon var med och startade kyrkokör, speglade hennes ansvarstagande då inte helheten i vad mänskligt liv och gemenskap är? Skulle hon varit prästvigd? Eller är Boeryd bara oförskämd mot icke prästvigda kvinnor i största allmänhet? Självfallet är han det på ett upprörande sätt!
Mormors döttrar på samma vis. Söndagsskollärare, gudstjänstfirare, moster kyrkvärd och drivande i ett par syföreningar – speglade döttrarna inte helheten i mänskligt liv och gemenskap? Morsan, som var den ena dottern, har räddat livet på några, botat, lindrat, tröstat och i görligaste mån sett till att inte skada patienter. Hon tävlar i en klass långt över Boeryds, det kan jag försäkra. ”Hon var en legend redan i sin livstid”, sa landshövdingen Bråkenhielm för mer än 20 år sedan. Min moster var väl i vart fall legendarisk lärare och viktig kyrklig medarbetare. Varifrån kommer den vanvettiga tanken att prästvigning av kvinnor räddat allt? Hur kunde kyrkolivet klara sig före Palmsöndagen 1960 i så fall? Vad säger de kränkta nu, de som i alla år burit upp kyrkolivet?
Ser jag mig omkring i kyrkolivet kunde jag notera att på ett antal ställen ser jag alls ingen helhet. Det saknas folk och inte bara folk i allmänhet. Män saknas. Kyrkolivet är en liten kvinnokultur, exklusiv kvinnokultur. Kan det i så fall bero på att kvinnors perspektiv och kvinnors livsförståelse tydliggjorts i församlingens gudstjänst, förkunnelse och övriga arbete? Men före just Palmsöndagen 1960 var Svenska kyrkan alltså kvinnofri zon? Tro det den som vill. Boeryd fablar, inser vi andra.
Jag kan beskriva hur det var när jag var barn. I Svarttorp bodde mors faster Jenny, lantbrukarhustru, vilket var en profession i eminent mening. Vi bodde i Tranås så jag bör ha varit 5 år och min bror 3. Faster Jenny förmodades vakta oss denna söndagsförmiddag när Morsan var i kyrkan, men faster Jenny slumrade in och vi pojkar var kraftigt undersysselsatta. Vi hittade vägen till kyrkan, det var en kilometer från Nygatan, tror jag. Vi gick dit, hand i hand.
Det blev liv och rörelse när vår tvåmannaprocession gick kyrkgången fram och letade efter Morsan. Jag minns mest en samling leende damer och en viss uppståndelse. Saken blev, har jag förstått, omtalad. Det fanns kvinnor i kyrkan dåförtiden. Jag har sett dem. Och mitt problem några år senare var detta, att jag inte utan vidare kunde se att jag som man skulle ha en plats i det sammanhanget, mer än occasionally som det heter.
Boeryds usla artikel demonstrerar den prästerliga självupphöjdheten – bara prästeriet räknas. Prästämbetet är inget – men prästeriet är allt! Förstår ni?
Präster är lite finare. Varför det? Läs innantill: Präster, just präster, bidrar till att församlingslivet speglar helheten i vad mänskligt liv och gemenskap är. Därför behövs kvinnor i prästämbetet just. Annars duger inte kvinnor för att spegla mänskligt liv! Kvinnliga prästers perspektiv och kvinnliga prästers livsförståelse har härmed tydliggjorts i församlingens gudstjänst, förkunnelse och övriga arbete. Andra kvinnor räknas inte. Det är mer än pinsamt detta sätt till icke-tänk. Det är kvinnokränkning och kräkmedel i ett.
Ska jag anklagas för något är det för att vara prästföraktare.
Jag tycker jag nu har goda skäl för det.
Det finns undantag bland prästerna, sådana jag beundrar. Det är de kyrkligt förnyade präster som bygger församling utan att tro att församlingen snurrar just kring dem och som är beredda att arbeta strukturerat. Jag nämner inga namn. Förutom den framstående (prost!) Boeryd alltså. Han vecklade ut hela sin tankevärld. Det är både bra och illa att ha fått en inblick i den. Men jag accepterar inte stillatigande hans kränkning av Kyrkans kvinnor. Jag gör det bara inte.
Ett antal icke prästvigda kvinnor kunde nu ägna dagen åt att skriva upprörda inlagor till stiftsledningen och ge den på moppo, förklara att ett jubileum för den prästerliga kasten inte är vad de åstundar och att stiftsledningen borde begripa det. Kanske till och med, tillsammans med jämställda kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* proklamera att det fåniga jubiléet reser vi inte till. En lördag i augusti har vi vettigare saker för oss. Ska en kompromiss vara att Boeryd offras och får avgå från jubileumsförberedelserna på grund av misogyni? Eller är tiden för kompromiss ute?
Slagordet kan skalla utanför Östrabo:
STOPPA KRÄNKNINGARNA AV VANLIGA KYRKLIGA KVINNOR!
Det är en ärebetygelse till vardagsfruntimren.
Ropa grabbar!