Biskop Anders Nygren varnade. ”Skriv inte på upprop eller gemensamma texter!” Han visste att det lätt blir konstigt, oftast för mycket, och därför oförsvarliga texter. I en efterföljande debatt är risken stor att halvtaskiga formuleringar inte kan försvaras – och så står man där. För att inte tala om oförsvarliga sakfel, förstås.
Torsdagsdepressionen orsakade vad den brukar. Runan över professor Per Erik Persson, PEP, har dragits runt i olika tidningar. Där nämnde nu Martin Lind och Antje Jackelén boken Kyrkans ämbete som Kristus-representation med omdömet: ”Då blev boken en träffsäker kritik av aktuella argument mot kvinnors prästvigning.” Blev den?
Jag ber att få upprepa, ty citerar man sig själv ger man märg åt konversationen:
Debatten som följde på boksläppet var en debatt mellan docenterna Bertil Gärtner och Per Erik Persson. Den fördes i Svensk Pastoraltidskrift år 1961 Mest intressant var att boken föga diskuterades i andra sammanhang. Till detta kom professor Harald Riesenfeld, som kritiskt anmälde boken samma år i Svenska Dagbladet (20 april), en artikel som trycktes om i tidskriften Kyrklig Förnyelse (1961:II, s 41-46 med konstaterandet att boken var ”ett ’renlärighetsåtal i tjugonde seklets spiritualiserade dräkt.” Ni kan få det längre citatet, där det konstateras att ”redan dispositionen röjer att bokens syfte inte är att med religionsvetenskaplig nyfikenhet kartlägga och söka förstå företeelser och utvecklingslinjer utan att med utgångspunkt från konfessionellt bestämda och trosnitiskt vaktade normer censurera och betygsätta.” (aa s 41)
Frågan ställdes självklart: Om prästen inte representerar Kristus, vem representerar han då? Den som avvisar representationstanken kan förutsättas visa detta ”genom att med omedelbar verkan lägga av guldkors och skrudar” (aa s 46, argumentet återkommer i en senare debatt om ämbetet, nämligen frontförkortningsdebatten år 1965). Religionsvetenskapligt sett – riter, kyrkorum, altare, processioner och vigningar vad är allt detta om inte representationer?
Harald Riesenfeld var vemodig till att börja med, men blev uppbragt (det heter så) eftersom somlig forskning alltså var tabuerad. Den det vill går till boken Vetenskapsmannen i samhället (Acta Academiae Regiae Sceintiarum Upsaliensis vol 19, Stockholm 1977 och läser s 86-91. Jag tror Persson tappade lite anseende när Riesenfeld föreläst färdigt i Uppsala. Så ska en vetenskaplig slipsten dras.
Perssons lilla knep var att beskylla högkyrkliga teologer för att ha en romersk-katolsk ämbetsuppfattning. Sådant gick hem i stugorna på 1950- och 60-talen då det kunde anas kryptokatoliker lite varstans i de svenska prästgårdarna. Därefter har en strid ström böcker tagit upp ämbetsfrågan. Dop, nattvard och ämbete är just så där grundläggande viktiga frågor att den ekumeniska diskussionen styrt in just där. Att Helge Brattgård och Ruben Josefson skrev uppskattande om boken våren 1961 noteras. Därefter blev det faktiskt alldeles tyst om den. Bortsett från Gärtners insatser.
Nu är det lite svårt att följa resonemanget hos runristarna. Att Antje inte 6-7 år gammal läste Perssons bok på svenska kan vi ha förståelse för liksom att hon inte heller då följde debatten. Eller gjorde hon? Hon har hur eller hur dock säkert tagit igen allt detta. Men om nu boken var så träffsäker i sin kritik, varför kom just denna träffsäkra kritik inte att översättas till tyska? Bara 1/3 av boken kom med då – och alls inte detta! Därtill utan någon förklarande fotnot varför boken blivit omdiskuterad i Sverige; det avsnitt som översattes, var alls inte omdiskuterat, inte ens diskuterat. Det hörde till det refererade material som kommer att behålla sin aktualitet och sitt värde, som Riesenfeld konstaterade.
Den träffsäkra kritiken kunde dock trots allt inte påverka Martin Lind, som också tio år efter det att boken publicerats hörde till motståndarna och som under dessa tio år gav skälen för ett nej till ordination efter 1958 års ordning till unga som frågade honom. Så det kan bli. Träffsäkert?
”I kyrkomötet kom Per Erik Persson att uppfattas som Svenska kyrkans normalteolog.”
Detta betyder att kyrkomötesmajoriteten, den politiskt valda, såg honom så. Det skulle kunna motivera några frågor om hur teologi blir ideologiproduktion och i vems intresse sådant sker. Självfallet ställs inte sådana frågor.
På ”Stockholms järnvägsstation” satt professorerna Åke Andrén och Per Erik Persson för att skriva ihop en formulering om diakonatet som kunde tillfredsställa de socialdemokrater/centerpartister som inte ville se diakonatet som en del av ämbetet eftersom detta skulle kunna användas som ett argument mot kv*nnl*g* pr*st*r. Ni förstår dilemmat. Professorerna skrev sig runt och utförde ideologiproduktion till stor belåtenhet. Redigeringskonsten har alltid hyllats i det socialdemokratiska arbetarepartiet och metoden gick att överföra. På ”Stockholms järnvägsstation” av alla ställen. Centralen säger vi andra.
Annars är det rätt förfärande det som också skrivs: ”Alla väsentliga frågor som rörde kyrkans tro och bekänelse passerade Per Eriks granskning innan de kom till beslut i plenum.” Här framställs PEP som vad då? Teologiskt allvetande? En gudomlighet som stigit ner i mänsklig gestalt? (Apg 14:11) Eller bara en egendomlighet bland många i en folkkyrka av Svenska kyrkans typ?
Det blev 1968 och domkyrkoaktion i Lund. Rättegång blev det därefter mot en liten utvald skara förbryterska. Efter aktionen tog Per Erik Persson till orda och försvarade demonstranterna. Han skrev ett inlägg i Sydsvenska Dagbladet Snällposten, SDS. Det var väl bra. Det var inte så många andra som gjorde det då. ”Men hans ställningstagande fick stor betydelse för oss som då var unga”, heter det i runan. Antje är född 1955 så nog var hon ung, 13 år gammal. På vilket sätt fick Perssons artikel i SDS stor betydelse för henne? Läste hon den alltså? Diskuterade hon den? Man vill verkligen veta!
Martin då? Jo, artikeln fick nog stor betydelse – för han liksom Per Frostin och KG Hammar hörde till dem som fick hantera kritiken hemmavid för att de nu blivit så rysligt radikala. Andra demonstranter noterade lugnt vad som skrevs, konstaterade att stiftssekreteraren i tjänsten övervar rättegången – men vad angick det oss egentligen? Vi stod på egna ben, visste vad vi talade om, hade läst på och kunde svara för våra gärningar och avslöja själva systemet. Vi såg att somliga hade det namnet om sig att de var radikala – men hur radikala var de egentligen? Vi undrade inte ens över den saken. Vi behövde inte tycka illa om dem för det. Så för somliga hade Per Erik Persson stor betydelse. Andra noterade honom, läste vad han skrev, diskuterade – That’s All Folks. Och det är inte så lite. De flesta går obemärkta genom världen. Men att hämta teologiskt alibi för något vi gjort hos PEP, nej det var det aldrig fråga om.
Medge dock att Antje framstår som gåtfull i den text hon undertecknat. Kan förklaringen vara den, att hon gjort just det biskop Anders Nygren varnade för?