Allt kan inte rymmas i en enda slända och det är mycket nu. Mer än jag skulle vilja. Det är väl lika bra att börja med att titta bakåt. Antje och Den Ranghögste ska ju fira, håll i er, att det är tre (3) år sedan vi firade något med imperativ och Frasse på plats. Dagen efter stod vi i Malmö och huttrade. Antje ville ju inte släppa in de romerska katolikerna i värmen utan mässan måste hållas utomhus. Detta ska vi tydligen glömma. Egentligen var det en oförskämdhet mot Frasse och hans trosfränder och bakom kulisserna till det ekumeniska gnisslade somliga romerske tänder. Om ett år, för det fall världen består, blir det fyraårsjubileum och sedan, tänk själva era lada drular (som det heter på skånska).
Tydligen ska det också ses 20 år tillbaka, till deklarationen om rättfärdighetsläran. Om den har föga sagts i Sverige, deklarationen har knappast implementerats till skillnad från i Finland, där det kommit en bok i frågan. I Sverige har Timo Laato skrivit om deklarationen ”som blev om intet” i Imberg & Johansson (red) Den mångfacetterade reformationen (Församlingsförlaget 2019) och då funderar de fundersamma. När Svenska kyrkans kyrkomöte hade frågan uppe gjordes några konfessionella markeringar, beslutet togs och biskop Hubertus Brandenburg höll sedan ett tal som i sak var en återgång till läget före deklarationen. Det var lika omskakande som det nu är minnesvärt. Saken firas i Lund…
Nu har jag inte sagt ett ord, inte ett enda, om att man i Lund kan be tillsammans. Men detta bedjande tarvar näppeligen tillbakablickande. I Skriften blickar Lots hustru tillbaka – och förstenas! Tag varning.
Stina Oscarson analyserade skillnaden mellan det romersk-katolska och det som utspelar sig i Svenska kyrkan med konstaterandet, ”att man i stället för att ta tillvara på religionens unika språk ofta utgår från dagsaktuella trivialiteter”. Det är säkert sant även om länkandet denna morgion misslyckas för mig. Men situationen är nog allvarligare även om jag till fullo uppskattar hennes klarsynt analys, att vi är som mest olika i den materiella verkligheten medan vi är rätt lika inför de evigt existentiella frågorna. Nu ska ni inte bråka med Stina. Visserligen har hon en keps från Myrorna och visserligen hör hon hemma i en kyrka där kv*nn*pr*stm*tst*n*t frodas – men vad då? Vi kollar hemmavid.
Ja, vad händer i Svenska kyrkan? Inför allhelgonahelgen lämnas distinkt information. Kanske någon blev häpen, när det i Växjö förklarades att ”vårt evighetshopp” handlar om att vi ska få träffa våra döda. Men tanken har blivit populär, förstår jag. Ingen reste sig heller i Avicii-mässan och ställde distinkta frågor och begärde belägg från Den Heliga Skrift eller annat sådant. Varför inte?
Då förflyttar vi oss till Alvesta och Lokaltidningen, där Svenska kyrkan i Alvesta annonserar. ”Historiskt har vi skilt mellan att minnas helgonens liv och att minnas våra närståendes liv, men rent teologiskt är det ingen skillnad: Vi är alla heliga, tack vare Jesus kärlek till oss.”
Jag undrar det jag.
Livet är heligt, från konceptionsögonblicket. Det beror på att Gud skapar och har en mening med våra liv. Nog kan det kallas heligt. Men då får vi somliga problem i Sverige. Ungefär 35 000 problem per år och vi skattefinansierar denna problemelimineringsverksamhet, som dock bygger på ett uppenbart fel. Jag har aldrig varit en del av min mammas kropp. Aldrig. Jag har varit beroende av henne, men det är en annan sak.
Helgonens helighet beror inte bara på att de är skapade. Den beror på tron på Jesus. Det är en helighet de tagit emot när den erbjudits. Dopet alltså – men inte som en engångshändelse utan som ett dopliv. Heligheten placeras in i mig. Den når mig som ord och som sakrament, dvs heliga handlingar. Jag kan läsa de heliga orden och jag noterar att de når mig genom öronen som tilltal: ”För dig, för dig…” Jag ser att alla inte är på plats för att ta emot den erbjudna heligheten. Kan man då verkligen tänka att de ska få den efter döden när de inte varit särskilt intresserade av den?
Nå, om budskapet är det som Alvesta annonserar, finns det knappast någon anledning att ta sig till någon gudstjänst. Vi är alla heliga tack vare Jesus kärlek till oss. Skulle hans kärlek begränsas av det faktum att jag tar en runda på golfbanan på Kronobergshed i stället för att få höra en förkunnelse om gravljus: ”De lyser upp mörkret och påminner oss om Guds ljus, som räddar oss från döden, som visar oss på förlåtelsens väg och som ger ett himmelskt hopp”? Det är rätt fantastiskt att beskriva tron så, fantastiskt därför att Jesus är helt eliminerad. En kristendom utan Jesus som är Kristus är ingen kristendom men religion, som värst kyrkoreligion. Hopp, hopp, hopp!
Min livshållning är basalt denna: Hellre en hederlig rucklare än en ohederlig hycklare. Men borde vi inte på allvar tala om trostransformationen i Svenska kyrkan, den som ägt rum under minst hundra år och nu i all sin lögnaktighet framstår som äkta fromhet!
Vi lever i massbedrägeriets tid, sa Max Horkheimer och Theodor Adorno i sin analys av dåtidens tyska förhållanden (boken Upplysningens dialektik kom 1944). Detta är den tid som också är vår när massbedrägeriet kan vara än mer massivt. Då kan jag notera att jag tänker värre än Stina Oscarson. Jag tänker nämligen att saken inte bara handlar om religionens unika språk” utan om själva kallelsen att rycka människor bort från den stundande vredesdomen. Det ska sägas i denna vredens tid. Det måste väl finnas en del människor som fattar, att det världen håller på med bär på fröet till den egna undergången? Eller inte? Och nu talar jag inte klimat. Jag talar existens och existentiellt allvar. Det är något annat än dagsaktuella trivialiteter. Men tänk om en majoritet av prästerna faktiskt bara kan tala det triviala och tänk om en majoritet av församlingarna inte vill höra något annat än detta? Beror det på att några filistéer skyfflat igen brunnarna? (1 Mos 26)? Då får väl brunnarna grävas upp igen – hur mödosamt och grälsjukt det än blir…