”Sumprunkare” var ordet som rann upp i mitt sinne när jag läste Peder Thaléns kria Vad bör en präst tro på? Filosofisk Tidskrift (2026 nr 2, s 10-20). Man kan läsa tidskriften alldeles gratis! https://www.filosofisktidskrift.se/fulltext/2026-1/pdf/FT_2026-1_fulltext.pdf
Sumprunkaren skulle skaka fisksumpen åt fiskmadamerna så att fisken hjälpligt skulle hållas vid liv och kunna säljas. De stackars halvdöda fiskarna skulle få lite syre. Thalén runkar sumpen för att kunna utminutera Christer Hugos insatser igen. Hugo la sig platt, som ni minns. Så fisken i sumpen borde vara död – hur Thalén än runkar.
Thalén är dock ihärdig. Ur sumpen fiskar han upp inte bara Ingemar Hedenius, Ellen Jakobsson. Josefin de Gregorio, mig, Patrik Hagman och förstås Christer Hugo. Det är en samling fula fiskar i sumpen, så mycket går att förstå. Min förförståelse är dock banal. Religionsfilosofer är just sumprunkare, styrda av egenintresse, stipendier och annat. Fiskmadamerna, som ska sälja fisken, håller jag högre. Därmed inget ont sagt om sumprunkare.
Thalén vet att berätta att ”den stridbare prästen Dag Sandahl” anmälde Christer Hugo. (a s 10) Jag upprepar. Jag var och är inte så intresserad av Hugo, men den underliggande frågan ville jag ha svar på och förklarade på förhand att jag kunde vara nöjd hur svaret än blev. ”Stridbar” är en innehållslös glosa om saken inte gäller att utröna vilket stridsvärde jag hade i det militära. Det har bedömts, men det är handlingar Thalén inte har, men inte heller ska ha, tillgång till. Oss emellan i denna rätt begränsade mening var jag efter mina militära chefers bedömningar i stridbart skick. Att jag därför nu skulle betecknas som ”den stridbare prästen” har emellertid ett annat syfte. Jag ska etiketteras emotionellt, inte i sak. Religionsfilosofen blev programmatiskt oklar genom det politiska språket; det var finessen. Det behöver vi kanske inte uppröras över. Sumprunkarens sysslor ska inte bedömas som något annat än vad det är – och sumprunkaren är nog i första hand inte filosof, dvs Vishetens vän.
Är det då någon poäng för religionsfilosofen att gripa sig Hugo-fallet an? Jodå. Han tar ju upp den fråga jag – av alla – ställde till domkapitlet, den om vad en präst bör tro på. Men Thalén skvalpar runt med sumpen och ser att två oberoende frågor ska behandlas. Dels den om Svenska kyrkans egen måttstock, dels en religionsfilosofisk. Thalen vill ”lyfta fram den religionsfilosofiska dimensionen i det teologiska tvistandet”. Intresseklubben noterar men undrar enkelt: Varför det?
Nå, om vi utgår från den kyrkliga måttstocken finns det inte något stöd för påståendet att en präst bör tro på Guds existens. Det beror på att det inte finns någon läropunkt som slår fast detta. Thalén drar sig inte heller för att på gott 1800-talsmanér tala om ”helleniseringen av gudsbegreppet”, det var professor Harnacks position och betraktades redan för hundra år sedan som förlegad. Sumprunkaren skvalpar på: ”Det är uppenbart vid en neutral betraktelse att frågan om Guds existens inte har en framträdande roll i den övervägande delen av den kristna traditionen.” (Aa s 12) Neutral betraktelse! Så säger bara en sumprunkare, där han bland fiskmadamerna på Munkbron fullgör sitt värv. Vi andra kan förstås strunta i sumprunkaren. Men det ska noteras: Det fanns alltså frågor som kunnat hanteras av Stockholms domkapitel om Hugo inte berövat oss den möjligheten genom att avsäga sig prästämbetet. Hugo är i allt sitt ordande i tidskriften Sans oklar. Sumprunkaren är lika oprecis när han slår fast, att ”Den levande tron förvandlas till teologiska åsikter (att strida om)”. (aa s 15) Jag ogillar också detta sätt att beskriva saken. Den levande tron kan lika väl handla om teologiska insikter av samtala om? Trons människor i alla tider utgörs inte av en komplett samling idoiter!
Thalén slår fast ett: ”Det är dock inte klart utvecklat i artikeln hur Hugos icke-teistiska gudsbild närmare ska förstås.” (aa s 15). Nähä. Thalén igen: Det är inte glasklart att han (Hugo, DS) tar avstånd från den kristocentriska varianten…” (aa s 16). Slutsaten? Det blir ”oklart vad han egentligen bryter mot”. (aa s 17) Då funnes det väl skäl för domkapitlet att försöka klargöra detta?
Sumprunkaren Thalén skvalpar vidare med sumpen, men så mycket syre blir det uppenbarligen inte i vattnet. Dag Sandahl ”verkar anse” (aa s 17) något och så undanglidande skriver en räddhågad religionsfilosof. Verkar anse? Själv kan han mena, att det religionsfilosofiskt går att svara nej på frågan om präster i Svenska kyrkan bör tro på Jesu uppståndelse. Thalén kommer fram till en oomkullrunklig sanning: ”Allt handlar om hur de citerade fraserna tolkas”. Nu är det inte fraserna apostlar, profeter, kyrkofäder och kyrkomödrar samt trons människor tror på, om någon –förutom religionsfilosofiska sumprunkare – trodde det!
Nå, till sist stillnar vattnet i sumpen. Problemet med att den relationella varianten av uppståndelsetro som Paulus beskriver är att den är avlägsen för oss. ”Men det är inte ett problem som behöver lösas i Filosofisk Tidskrift, utan något att brottas med för de präster som vill ta sina prästlöften på allvar.” (aa s 29) Tablå!
På bokrean (Adlibris) finns Bengt Wadensjös och Mona Lorentzsons Sjöhärads bortglömda historia (Dialogos, Stockholm 2021). Sjöhärad är ett landområde i skärningspunkten Västergötland/Halland/Småland och boken är en studie om hederlig hedendom och framgångsrik kristendom i mötet med denna andra kult. Boken handlar om yngre stenålder till medeltidens slut, en spännande tid den också. Jag ser en kyrkomission, som med ogillande betraktar somlig gammal kult, men inte är mer rigid än att den kan ta upp somliga delar av den. Bygden får en ny kultur och en ny struktur. Nu är dessa gamla centralorter för kult och makt mest glesbygd och skog.
Det är befriande att läsa något som präglas av upptäckar- och berättarglädje i stället för det där religionsfilosofiska. Att präster vill och kan försöka förstå de djupa rötterna hör till. Det finns ju inte bara sumpar utan också källor. Det hör till församlingsprästens ansvar att på många sätt slå vakt om den bortglömda historien, också den lokala. Detta är min bestämda mening. Och jag respekterar den!
