Tre slagord kunde sammanfatta sekelskiftets teologi, dvs skiftet mellan 18- och 1900-tal: Kristendomen skulle då förstås 1) historiskt 2) personligt och 3) etiskt. Det kom jag inte på själv utan citerar Gustaf Auléns artikel Sekelskiftets teologi i första numret av Svensk Teologisk Kvartalskrift. (STK 1925 häfte 1, s 63 ff) Säg vad ni vill, men är det inte detta gamla spöke från 1800-talet som går igen nu också? Gustaf Aulén är tydlig: ”Sekelskiftets teologi tillhör nu det förflutna.” (aa s 72) Det teologiska tänkandet löper i nya banor. Jag undrar det jag. Nu till Aulén:
1. ”Kristendomen ska förstås dynamiskt-dramatiskt.” (a s 73). Detta är ett annat perspektiv än det historiskt-statiska, det där man söker ”Jesu enkla lära” eller ”den historiske Jesus”. Frågan ställs inte i sista hand om vad Jesus menat om sig själv ”utan vad Gud menat och menar med honom och hans livsverk”. (aa s 74-75).
2. Till detta kommer det personliga , det är sant. Men då måste kristendomen förstås så att det personliga inte förvandlas till något individualistiskt. ”Det är vitalt för det kristna troslivet att detta knytes icke bara till ett stycke förgången historia utan också och framför allt till den Kristus, som i och genom sin andes makt är verksam i, präglar och i djupaste mening bär upp det kristna andelivet.” (aa s 75) Där satt det!
3. Det teocentriska innebär att tron till sitt innersta väsen är gudsgemenskap. ”Gudsgemenskapen är självändamål.” (aa s 78) Det väsentliga är inte en ny världsbetraktelse. Gud är den suveräne och ”den gudomliga kärleksviljan går sin väg fram genom övervinnande av det som står densamma emot.” (a s 79) Aulén menar, att talat om Guds majestät upphäver risken att gudsviljan skulle dras ner i” kampens och motsättningarnas värld”. (a s 79) Gud är helig och outgrundlig: ”Vi ha honom icke i vårt våld, icke heller i vår tankes.” (aa s 80)
Nog är det lite uppfriskande att se vår tid genom Gustaf Auléns nu 101 år gamla glasögon. Att Aulén skrivit om kyrkotanken redan 1912 hör till handbokskunskapen. Och då finns det en fråga att brottas med: Hur kom det sig att den teologi som hörde till det förflutna likväl kom att föras vidare in i vår egen tid och nu i nygammal gestaltning? Inte konstigt om präster blir lite uppgivna i detta kyrkliga spökhus. När de inte känner igen sig i den kyrka de döptes och konfirmerades i kan det kanske förklaras med ordet ”En ovän har gjort detta.” (Mt 13:28)
Det går ett annat stråk genom Svenska kyrkan, det nu försummade: en levande folklig kyrka. Om den visste Gustaf Aulén något, han skrattade ju lite åt de nya folkyrkoteologerna i Mellansverige för det de teoretiskt talade om, hade han sett i praktiken från sitt fönster i prästgården i Ljungby, Kalmar län, där hans pappa Johan var kyrkoherde. Gustaf såg folket gå till gudstjänst. Han hade sett den gamla lundensiska högkyrkligheten praktiseras i Kalmar stift. Det var ett kyrkoliv som inte var det mellansvenska. Att det var Aulén som menade, att Gunnar Rosendals bok skulle heta ”Kyrklig förnyelse” noteras i sammanhanget.
Nu har Modéus II skrivit boken Bråddjup och bärkraft. Den är inte skriven för mig, kanske inte för dig heller. ”Jag vänder mig till dig som har möjlighet till påverkan i samhället; i skolan, vården, omsorgen, näringslivet, politiken, kulturlivet, civilsamhället eller på annat sätt. Kanske har du inte så mycket med kyrkan att göra…” (Bråddjup s 8) Modéus II menar att ordet ”existentiell” hör samman med ”en sekularisering som nått vägs ände” (aa s 15) Nu är nog inte den sekulära statens framväxt så usel, menar han. Den har blivit ”en viktig förutsättning för vår demokrati och som möjliggörare av ett mångreligiöst samhälle”: (aa s 16) Jag suckar. Demokrati? Rösta vart fjärde år och inse att all offentlig makt utgår av folket, men därefter försvinner den. Vart? Var inte Svenska kyrkan först med kvinnlig rösträtt förresten? Borde inte Modéus II fått med några rader om kyrkostämman och det direktinflytande från folket som gestaltades i fyrståndsriksdagen också? Men vad säger han om folket? ”Påverkarna” gäller i hans fina värld. Inte populasen. Kom ihåg, glöm inte, så tänker ett Pluss!
Det finns fler viktiga klarlägganden i boken. ”Med Gud menar jag det som har med vår djupa längtan efter mening att göra. En gåtfullhet som glider oss ur händerna. Livets mystreium. Kärlekens källa.” (aa s 32) Då vet vi – men blev vi så mycket klokare? Nu försvann visst Fadern och Sonen och Anden!
Den religiösa beröringsskräcken är också ett tema Modéus II tar upp. Så ser han svenska folket alltså, ett skräckslaget folk? Detta folk uppfattar tydligen 1,6 miljarder muslimer som potentiella våldsverkare”, (aa s 84) Men det är de väl? Potentiella alltså. De liksom de flesta människor?
Modéus II trampar på. Vad är det svenska folket har? ”Förlegade uppfattningar om Svenska kyrkans hållning till homosexualitet och kvinnor som präster lever kvar. Hur kan dess generaliseringar och missförstånd om religion vara möjliga.” Han är teologie doktor och vet inte det! Svaret är grundläggande: Intresset ljuger inte. Definiera intresset att inte förklara frågor så de blir begripliga, men i stället köra fram det hopljugna och därefter förvånas över att resultatet blivit som det blivit. Men, säger jag, Plussen ska vara tacksamma att folk tror detta s k förlegna och inte fattar hur det egentligen nu går till i det kyrkliga livet, det där lögnen är vapen och sveket verktyg. Det finns kanske folk som inte vill vara med om detta eller med i detta om de visste! Ta typexemplet Skarpnäck. Vad tror ni folk skulle säga om en kyrkosystem som ger sig på en cancersjuk präst och fixar och tricksar med offentlighet och beslut kyrkorådet struntar i, alltså det som kunnat utforskas?
Jag läser sex råd, alltså 6 råd, intet annat, som Modéus II ger. Inget av dem säger något om Jesus eller hans Ande, det noterar jag utan att göra sak av. Allt slutar i ett löfte: ”En människa får alltid lov att börja om igen. Räta på ryggen, sträcka på sig. För nåden är ny varenda morgon. Det är kärnan i kristen tro.” (aa s 142) Jag uppfattar lagiskheten, den jag med Gustaf Aulén skulle tänka hörde till den gamla och för hundra år sedan föråldrade teologin, men så illa kan det väl inte vara? Åjo, det är aldrig försent att ge upp! Nu kommer i all sin finhet den uppklädda lagiskheten, när Modéus II ska ringa in vad existentiell hållbarhet är. Då blir det inte så mycket om Jesus.
”Vi får alltid börja om med det utforskande och viktiga arbetet med att hitta sätt att förhålla oss till livets grundläggande frågor, sätt som håller att leva på och dö med, i relation till oss själva, andra och allt som lever. Vi får ta nya tag och hitta bärkraft i vardagen.” (aa s 143)
Det är inte detta budskap helgon och martyrer fått ge sina liv för, säger bara det. Till sådant folk serverades Livets bröd, inte moralkakor – hur väl glacerade de än blivit. Och Modéus II skulle i Auléns analys ha hamnat i 1800-talet! Förflutenheten. Men som Jan Myrdal brukade pepåka: ”Skit flyter!”