Jag fick en genomgång som en präst gjort om den cancersjuke prästen. Ville jag publicera? Jag tror vi i denna analys får klarlagt varför kyrkorådets ordförande, HR-specialisten och kyrkoherden tillsammans ville göra sig av med den cancersjuke. Språket i analysen störde jag mig på. Varför använda nyordet ”hen”? Jag bestämde mig för att det är samma nyordsfenomen som när vänsterradikaler vid förra seklets första decennier ville stå för en stavningsreform. ”Världen” skulle skrivas ”värden” och ”Sverige” stavas ”Svärje”. Norrmännen var som vanligt värre och införde ny-mål till skillnad från bokmål. Detta skrivet får ni genomgången för ert fortsatta funderande. Ni märker att prästen som gjort genomgången är ambivalent, men ställer frågan om sanningssökandet är ett hot. Det tror jag att det är. Obetingat!
OM DEN CANCERSJUKE PRÄSTEN I SKARPNÄCK OCH HENS RÖST.
Jag har länge burit på tankar kring den cancersjuke prästen i Skarpnäck. Hen har under många år varit en röst som skavt i det kyrkliga landskapet – oförutsägbar, utmanande och ofta obekväm. En sådan som säger det många kanske anar men inte vill formulera och inte höra. På ett stillsamt sätt. Inte provokativt. Jag känner inte hen personligt/privat. Jag har faktiskt frågat runt lite och få verkar göra det. Hen är lika vänlig och lika rak mot alla. Jag har förstått att några känner hen väl men inte pratar om det. Hen ger vibbar att vara själavårdare för ganska många. Ingen träffar hen på fester och bjudningar. En kollega sa på fullt allvar ” Hen har nog stolan med sig i ryggsäcken om du stannar hen på Götgatan.”
Nu upplever jag dock något annat. En tystnad.
När jag går in på hens Facebook hittar jag nästan ingenting om kollegor, sammanhang eller kyrkliga miljöer hen varit en del av. Om något nämns är det neutralt och oförargligt. Istället kretsar mycket kring sjukdomen och de erfarenheter den fört med sig. Och det som återkommer är tacksamheten, att sjukdomen beskrivs som en sorts fortbildning. Jag stannar ofta upp inför det ordet. Fortbildning. Vad innebär det att betrakta lidande så?
Att läsa hen är aldrig enkelt. Det är som att träda in i ett språkligt universum med sina egna lagar. Man måste lära sig rytmen, symbolerna, undertonerna. Återkommande teman är narcissism och makt. Det är inte svårt att se det när man läser böckerna. Till och med KG Hammar har, vad jag förstått, kommenterat hur språket fungerar, hur det rör sig i lager och kräver något av läsaren.
Jag har mött människor som hört hen tala. De beskriver ett starkt bildspråk, nästan en muntlig berättartradition som om berättelsen föds i stunden. På baksidan av en av böckerna står det att det i praktiken är läsaren som skriver boken, att författaren bara öppnar rum och miljöer att stiga in i. Det är en vacker tanke, men också krävande. Man kommer inte undan som läsare.
Samtidigt har jag hört hård kritik. I en podd diskuterade en diakon boken om Gamla stan och mystiken och sågade den fullständigt. Jag minns hur jag reagerade, inte bara på kritiken, utan på känslan av att något inte riktigt nådde fram. Som om texterna talar ett språk som det goda kyrkliga etablissemanget i Stockholm inte riktigt förstår, eller kanske inte vill förstå.
Det har också funnits uppgifter om en tredje bok, med Skarpnäck som utgångspunkt och söderort som horisont. Samma teman, men med fler infallsvinklar. Objektifiering. Maktmissbruk. Hur människor görs till medel snarare än mål.
Det mest brännande, har jag hört, skulle ha handlat om sexuellt utnyttjande av barn i kyrkliga miljöer och om hur fromma fasader kan dölja mekanismer som skyddar förövare. Även kopplingar till nazistiska strömningar i söderort ska ha berörts. Om det stämmer är det sprängstoff. Och jag kan inte låta bli att undra: är det därför tystnaden nu är så påtaglig?
Hen tycks mena att vissa kyrkliga miljöer, präglade av lågkyrklig och reformert teologi, riskerar att skapa strukturer där sådant möjliggörs. Som motbild lyfts en mer sakramental teologi, ofta förknippad med högkyrklighet, där ansvarstagandet för den konkreta medmänniskan står starkare.
Jag märker att jag själv står i spänningsfältet mellan dessa tolkningar. Är hen en profetisk röst som blottlägger det vi inte vill se? Eller är hen fångad i sitt eget tolkningsmönster, där narcissism och makt blir nycklar till nästan allt?
Så sent som idag läste jag ett inlägg om patologisk narcissism. Tonen var skarp. Budskapet tydligt: juridik, inte dialog. Moral, inte förståelse. Jag kan både förstå och känna oro inför det. För vad händer med kyrkans språk när det juridiska helt ersätter det pastorala? Samtidigt, vad händer när vi inte vågar tala om makt och övergrepp?
”Vid kontakt med en patologisk narcissist är det av stor vikt att bevara sitt eget hjärta och överlåta åt juridisk expertis hur den patologiske narcissisten ska bemötas. Det är avgörande att förstå skillnaden mellan narcissism och patologisk narcissism. Den insikten kräver att man studerar ordval och beteende och uppmärksammar hur den patologiske narcissistens verklighetsuppfattning ser ut. Att försöka förstå situationen utifrån ett normalt samspel är meningslöst. Det som krävs är juridik. Det handlar om ekonomiska resurser och om den utsatte orkar driva sin rätt. Det är i hög grad en fråga om moral, etik, heder och ansvar.”
Jag känner det som hen blivit uppgiven om mycket och jag tror vi är många som känner så. Ofta hör jag vänner bland kollegor ge uttryck för det. Har hen gett röst åt det också? Eller läser jag in det, för att jag så gärna vill höra en röst som enkelt säger hur det är. Någon som mitt i sin svaghet vågar stå upp för något annat än det enkla: allt står väl till. Behövs det en så sjuk och prövad människa till detta?
Jag skriver detta som präst. Och jag skriver det med en ambivalens jag inte riktigt kan värja mig mot. Jag har följt hens texter länge. De har berört, provocerat och ibland förvirrat mig.
Kanske är det just där jag befinner mig nu, i ett mellanrum mellan beundran, inte av hen men hens röst, och tvekan, mellan lojalitet och kritisk reflektion. Och kanske är det också där den verkliga frågan finns: inte om hen är ett hot mot ett teologiskt etablissemang, utan vad det säger om oss om vi upplever sanningssökande som ett hot?
En kollega i ett annat stift berättade att kollegan mött hen ute i gatuvimlet och berättat för hen om något som kollegan inte var så stolt över. Hen hade tittat rakt in i kollegans ögon och sagt ” det kunde varit jag”, bett förlåtelseorden i handboken, välsignat kollegan och önskat kollegan en trevlig tid i Stockholm.