Jag blir mest trött och tänkte helt enkelt lägga m ig ned. Domkapitlet i Stockholm vill inte ta i min principiella fråga. Jag manades att överklaga. Jag följde maningen. Under suckan. Här är dokumentet. Problemet är väl att både medhållare och mothållare fattar den revolutionära kraft som ligger i att kyrkoherdar inte ska vara röstboskap i det kyrkokommunala.
Håll till godo!
Svenska kyrkans överklagandenämnd
Beslut DK 2025-0240 i Stockholms domkapitel den 11 februari 2026, § 31
Domkapitlet beslöt att avskriva min anmälan av den 11 december 2025.
”Domkapitlet gör bedömningen att kyrkoherde Pia-Sophia Passmark deltagande i kyrkorådets beslut att inte lämna ut de begärda handlingarna inte kan anses ha sådant samband med utövandet av vigningstjänsten och avgivna vigninslöften att det bör föranleda något ingripande från domkapitlets sida enligt bestämmelserna i 31 kap 12§ kyrkoordningen (jfr Överklagandenämndens beslut 2020/17. Ärendet bör avskrivas.”
De huvudsakliga problemen är enkla att formulera.
Kyrkorådet fick besked av Domkapitlet och Överklagandenämnden om handlingar som skulle vara offentliga, men kyrkorådet beslöt likväl att strunta i dessa beslut. Information till personalen m fl klargjorde, att det enda som kunde hända vid denna vägran var att media skulle uppmärksamma saken, eljest intet. Det är i sak riktigt att sanktionsmöjligheter saknas. Skälet måste vara att ingen i arbetet med kyrkoordningen kunde tänka sig att detta inom kyrkostrukturens ramar alls skulle vara möjligt. I ett sådant otänkbart fall skulle den väl avvägda kyrkostrukturen ersättas av ren kongregationalism. Detta är inte Svenska kyrkans ordning. Hon är episkopal. Det måste betyda något. Det minsta det måste betyda är att lagfäst ordning följs och att biskop och domkapitel värnar kyrkoordningen, som församlingarna solidariskt följer.
I kyrkorådet sitter kyrkoherden ex officio, dvs självskriven som utövare av vigningstjänsten. Det är nonsens att hävda att en kyrkoherde i denna funktion utövar något annat än sin vigningstjänst. Vad skulel det vara? Den demokratiska folkkyrkan är inte restlöst demokratisk, när de kyrkliga styrelser sammanträder – i vilka det finns självskrivna företrädare för ämbetet, som det hette förr i världen. De som valts i kyrkovalen kan ses som ansvariga inför en valmanskår, medan den som sitter i en styrelse ex officio ansvarar för detta utövande av sin tjänst på samma sätt som utövandet av andra arbetsuppgifter, dvs inför biskop och domkapitel. Detta förhållande kan föranleda en kyrkoherde att reservera sig vid uppenbart orimliga beslut. Om så inte sker, måste kyrkoherden hållas ansvarig för kyrkorådets beslut inför biskop och domkapitel. I detta fall som en uppenbar insubordination.
”Kyrkoherde Pia-Sophia Passmark har beretts tillfälle att yttra sig men avstått från att yttra sig.” Denna nonchalans förvånar inte. Kyrkorådet i Skarpnäck har ju författat en skrivelse till kyrkostyrelsen för att inskränka offentlighetsprincipen i Svenska kyrkan. Genom sin tystnad utövar Passmark makt, det inser de flesta. Denna tystnadskultur är helt motsatt vad en öppen folkkyrka skulle stå för. Hur ska då domkapitlet kunna skaffa sig en bild av vad som hänt och hur det resonerats i Skarpnäck? Och hur ska de hårt arbetande kyrkomedlemmarna, de som erlägger kyrkoavgift, få insyn och vetskap? Tystnadskulturen som den här utövas är av ondo.
Min fråga gällde inte om kyrkoherden brutit mot Svenska kyrkans ordning genom ”subordination” utan genom ”insubordination”, motsatsen alltså till vad som skrivits i det justerade protokollet av den 11 februari. Jag noterar skrivningen och inser, att det kan vara lika fel med insubordinerade kyrkoherdar som med subordinerade, men i detta fall var det en insubordination jag aktualiserade. Passmark & Co struntar i Domkapitel och Överklagandenämnd.
Jag ska väl inte förfalla till lamentationer, men nog är det tröttsamt att följa kyrkolivet i alla dessa absurditeter och mörkanden av göranden och låtanden. Jag har nyligen lärt mig att vi ska tala om moralisk stress, den som uppstår när värderingar kränks. Denna moraliska stress tycks mig vara normalfall för många i Svenska kyrkan. Detta iråkade stresstillstånd ska hanteras genom reflektion, öppen dialog i etiska fora samt i en stödjande organisation, har jag läst. Rätta mig om jag har fel, men en sådan samtalskultur tycks numera fjärran från ”den moderna Svenska kyrkan av idag”. Så var det inte för de klassiska och kulturöppna folkkyrkoteologerna annodazumahl. De hade uppfattat skumrask och kyrkopolitiskt taktiserande som frikyrkornas sekteriska sätt att fungera och var – just inför denna motbild – stolta över Svenska kyrkans programmatiska öppenhet.
Jag begär
:/: att Öveklagandenämden undanröjer Domkapitlets beslut att avskriva det rubricerade ärendet och förständigar kapitlet att behandla de frågor som anmälan aktualiserar.
I vårvintersol på Öland
