Svenskans fulaste ord är rimligtvis ordet ”hopplöst”. När Jesus har uppstått kan egentligen inget vara hopplöst mer. Känslan av hopplöshet är en annan sak. Den känslan är en fantomsmärta. Detta betyder att uppgivenhet alltid kan vara ett lockande alternativ. Men den lockelsen är – lika rimligt – för en kyrkokristen att förstå som en frestelse.
Vi funderade på en konferens. Kyrka i en dysforisk tid – en konferens om samtidens utmaningar. Vi blev osäkra om det finns något intresse om en konferens och om några pensionerade präster verkligen ska hålla på med sånt här. Därtill kom frågan om några vill delta, hur goda föredragshållare vi än hittar. Genant nog kan Kyrklig samling inte hosta upp med föreläsararvoden av sedvanligt slag, inser vi. Finns det föreläsare som för sakens skull ändå kan ställa upp när vi kommer med mössan i hand? Och är det alls lönt att lägga ner möda på detta – eller ska vi hellre luta oss tillbaka i fåtöljerna och invänta, ja vad då? Men har inte gamla präster, just sådana, ett särskilt ansvar att värna de insikter som erbjuder utsikter mer än en uppsättning åsikter, dvs sådant som ska komma ut när människor konfererar?
Skulle det förresten kunna vara så att Svenska kyrkans skräckregemente visar sig fungera inte bara för de gamla stötarna utan än mer för dem som verkligen har något att förlora? Jag menar att typexemplet Skarpnäck belyser. Där ger man sig på en cancersjuk präst, om jag förstått allt rätt, och ställs frågor om detta, beslutar församlingsledningen att begränsa offentlighetsprincipen samt strunta i vad domkapitel och överklagandenämnd har för synpunkter. Fritt tänkande präster, de som vet vad klassisk kristendom är, inser att de lever farligt om de träder fram som kritiker. Den öppna folkkyrkan utövar skräckregemente och tystar. ”Tänk på mig och barnen” som det heter i prästfamiljerna. Fast just så sa inte Jesus, inte apostlarna heller. Jag är emot den innevarande tidens kyrkliga skräckregemente, den som praktiserar inlåsning (”några tjänster utöver den du har ska du aldrig få”). Lönesättning, pension och uppmuntran står under samma begränsningsregler och mot kränkningar av person står enskilda präster rättslösa, fast många vet att tillmälena är sanningslösa. Jag tar inte exemplen. Men jag avhörde söndagens radiogudstjänst och kände i min kropps fibrer främlingskapet. Klassisk kristendom var det alls inte. https://www.sverigesradio.se/avsnitt/karlekens-vag På reformert sätt blev kärlekens väg mer den väg vi skulle gå till Gud genom våra goda gärningar än den väg Gud själv går till oss. Vi kanske skulle höja våra röster för att höras, vi som vill stå för klassisk kristendom?
”Vad det närvarande teologiska läget beträffar, synes intet vara viktigare än att kompassen inriktas på klassisk kristendom. Detta ligger egentligen principiellt i teologiens uppgift. Går denna ut på att förstå kristendomen, måste teologien inrikta sig på att klarlägga vad som är äktkristet, vad som är ’klassisk kristendom’. (Gustaf Aulén, Klassisk kristendom, Svensk Teologisk Kvartalskrift 1931, s 4)
Så vad säger ni? Detta kanske är något för andra än räddhågade, dem som Kyrklig samling i första hand samlades för att stötta? Det är i så fall inte första gången som en inbjudan går vidare. Lk 14:15-24. Nu behövs era reaktioner till Kyrklig samling! Vad bör göras, tycker ni? Ska det konfereras? Vilka vill vara med? Ett utkast till upprop finns i vart fall. Reagera! lars.bjorkman@kyrkligsamling.se Jag tror faktiskt att det ni skriver – eller inte – avgör! Här är utkastet!
”En känsla av utanförskap och främlingsskap inför både kyrkans och samhällets utveckling griper kring sig.
I en samtid där Svenska kyrkan allt mer är en minoritetskyrka, en kyrka bland kyrkor och samfund, en röst bland många andra som tävlar om uppmärksamhet, blir frågorna om grund och gränser, sammanhang och kontinuitet allt mer svårfångade.
Kyrklig samling [kring bibeln och bekännelsen] har identifierat ett behov av en samling, en studiekonferens med deltagare som i olika forum pekat på samtidens svårnavigerade och mångtydiga budskap om människan, skapelsen, samhället, kyrka och tron.
Kyrklig samling tror att tiden är inne för ett försök att komma samman och inventera samtiden för att kunna hitta nycklar till en återfunnen grund att ta ut riktning för gamla vägar framåt.
Vilka av kyrkans genom tiderna formulerade grundelement för rätt och fel, ont och gott, mänsklig värdighet och växt, tro på nåden och frälsningen i Kristus osv måste återerövras idag?
Kyrklig samling planerar därför för en konferens där samtida krackelerande system kan identifieras och ny frimodighet att utifrån trons fundamenta kunna ta ut ny riktning.
Vi som planerar denna konferens tror att begreppet dysfori (läst i en bred tolkningshorisont) fångar upp flera samtida känslor av att leva i en tid, och vara kyrka i en tid, då värden och värderingar, tro och hopp blir mer och mer svårgreppbara dvs är dysforiska och ger en djup känsla av oro, nedstämdhet osv.
Konferensen önskar både ge övergripande analyser av samtiden som nedslag i brännande samtida frågor.
Konferensen är planerad till 11-13 januari 2027.”
Detta skrivet är det i dag GT-Monday. Is har jag, men tvekar om jag ska ha rosmarin eller citron i drycken. Sliter med frågan.