Denna högtidsdag, Yngve-dagen, måste firas. Då blir signaturen Ynka, Yngve Kalin, glad och det vore väl ynkllgt att inte bereda honom den glädjen. Alltså får detta bli en inträngande slända om det rådande svenskkyrkliga eländet.
Stockholms-Plusset har begått sig.https://www.facebook.com/stockholmsstift/?locale=sv_SE Dubbelt upp dessutom. Nu såg jag också Plusset i bilderburken. https://www.svtplay.se/video/ed66NVk/aktuellt/ikvall-21-00?
Hur ska vi se på dessa inlägg? De enkla slagorden har ersatt den insiktsfulla analysen av samtid och samhälle, det är det minsta man kan säga. Ska man säga lite mer är detta uppenbart reformert tänkande, inte evangeliskt. Martin Luther och jag far illa av sådant som Stockholms-Plusset får ur sig. Jag far illa också av att sådant tal gillas. Luther också. Det hela är alltför billigt för vår smak och vår teologi. I den gamla undervisningen gällde solidariteten och ansvarstagandet familj och fosterland. Sedan vidgades perspektiven något, det hade jag fått klart för mig redan i söndagsskolan. Redan kompisen på insamlingsbössan i söndagsskolan som artigt tackade – men mer för en 5-öring än för en 10-öring! Vi gillade honom ändå. Och han lärde oss internationell solidaritet och missionsansvar.
Jag vet inte om Plusset talade sanning när han sa, att han inte kallat Tidö-politiken för ”omänsklig”, det kan vara sant. Men ”inhuman” sa han. Är det inte samma sak? Och så var han tydligen representant för – vilka? En biskop hade förstås sagt att han representerade Herren och trätt fram med mössa och stav. Nu fick jag för mig att Plusset snarast representerade medlemmarna i en organisation inom civilsamhället, som kallar sig Svenska kyrkan och har lokala nedslag. Byggd uppifrån. Från Plussen och politikerna med tjänstemän och ner till oss, som underställts arbetslagen. Det imponerade alltså inte på mig. Mest illustrerade det hela hur illa det blir med politiserande biskopar. Och en i grunden för dess medvetna medlemmar hopplös kyrkoorganisation…
Nu var han ju färglös, Plusset, fick vi veta. Det var sant bara i den meningen att han sa det. En bättre representant för den kristna tron och dess konsekvenser kunde vi möta när vi läste Susanna Birgersson. https://www.gp.se/ledare/regeringen-utvisar-fel-personer. Hon förklarade att ”spårbytesförbudet” kommit till för att hindra gängkriminalitet och påpekade att några saker blvit fel. Det kan en kristen lätt fatta. Då återstår att justera en uppsättning orimligheter. Det ska väl inte vara så svårt att sköta på ett rättssäkert sätt? Och inte heller så svårt att argumentera för i sak, känslokallt rentav? Så tänker läkarbarn. De kan inte tänka sig att Morsan skulle skära och sy i sonens kropp styrd av känslor – gråtande, snörvlande, snyftande och hulkande – utan sakligt medicinskt kompetent. Att de små gossarna också kunde få tröst när de sytts ihop är självklart. Min slutsats? Vigda har inget ställföreträdande politiskt förnuft och i sak är det lekfolket, muntrade av förkunnelse och själavård, som tar konkret politiskt ansvar.
Jag är för Andreas Holmberg av det enkla skälet att jag är för hans pappa Bengt och var för hans farfar Tage, högst ämabla personer, kompetenta präster och dugliga teologer. Andreas har jag nog aldrig träffat. Han är det första Stockholms-Pluss under stiftets hela historia jag alltså inte fått förmånen att hälsa på, prata med, äta med och allt sådant som hör till. Jag har dock läst hans doktorsavhandling. Men vad kan han göra? Han sätter ihop ett präst- och diakonmöte med Equmeniadiakonen Anna Ardin och Mattias Irving. Syster Ardin ska till motsvarande möte i Växjö också. Och Växjö stift städslade Expo och Arena Opinion för diakonalt rådslag. Alla tycktes nöjda med att Svenska kyrkan har en stark röst. (när hon säger vad de vill höra…) Hög röst kan vilken sergeant på kaserngården också ha. Frågan är förstås vad som sägs. De som menar att Svenska kyrkan är vänstervriden får mycket vatten på sin kvarn och inser, att inte ens Torsten Bohlin skulle varit riktigt nöjd med Svenska kyrkans avveckling. Men den enkla lagen om horror vacui fungerar. Bort med de högkyrkliga, de med kyrkotanke och ämbetsteologi. Tomrummet fylls. Nu av något annat. Sug på den! Och de aoch det som fyller tomrummet är något annat än det svenskkyrkliga, som tidigare bar identiteten.
Vi tänkte fel, vi som tänkte att det nya aldrig skulle accepteras i församlingarna, folk skulle känna igen den där andra anden. Tidsandan, som alls inte är en helig ande. Församlingarna kunde inte säga emot för de 1. Decimerades, det var kyrkfolk som dog, 2. Köpte förändringarna ”för det var så det skulle vara nuförtiden” 3. Gav upp eller gav sig iväg. Detta tredje alternativ handlade om emigration i yttre mening, det gick att se, men kanske än värre i inre mening, mest präster som gjorde vad de skulle – men sedan fick det vara. Det mer förunderliga tycks mig vara att Plussen inte förnummit denna inre emigration. De är ju tänkta att vara pastor pastorum och då kanske de skulle kunna förstå hur prästerna tänker när de slutat tro på slagorden om ”hopp” och allt det där och inte ens är beredda att tro att det finns fler kön än två (2).
Min traktan denna stora Yngve-dag är självfallet att någon med detektiva anlag granskar vad Expo drar in från Svenska kyrkan på alla nivåer. Kanske vilka fler som håller Expo igång. Problemet har jag beskrivit när Jan-Erik Petterssons bok om Stieg Larsson kom: Stieg Larsson – Journalisten, författaren, idealisten ( Telegram Bokförlag 2010). Min gamle vän och kamrat P:sons bok belyste dilemmat, menade jag. Expo behöver definiera många som extremhöger i rent egenintresse och i överlevnadssyfte. Utan högerextrema – eller ett hot om sådana – inget Expo. Definiera intressena!
Lite misstänksam mot Expo-metoderna och kättarjakten blev jag när jag läste Tobias Hübinettes genomgång av de högerextrema och fann att också jag var med i förteckningen. Jag – och alla dekanerna samt en hoper av mina militära lärare!! Märkligt att jag inte hittar boken eller ens minns titeln! När Hübinette var den som grundat ”stenciltidskriften” Expo, som blev Stiftelsen Expo, fanns det goda skäl för mina funderingar , tyckte jag. Godheten kan nog också den bli totalitär. Och ormen ömsar skinn…
Det är i skinnömsningstider (paradigmskiften) det kyrkliga alltid tycks hamna på efterkälken. Så vad är det vi egentligen bevittnar? En kameleontkyrkklighet, som styrd av rädsla antar omgivningens färg? Kallelsen är större än så, intelligentare än så och frimodigare än så. Eller ska vi hålla til godo med reformert aktivism?
Nu blir det kanske en ny slända på måndag.
