Minns ni Ulla-Carin Holms avhandling Hennes verk skall prisa henne (Plus Ultra, Vänersborg 1982)? Det var där hon drog slutsatsen att det inte bara var frågan om kv*nnl*g* pr*st*r som skiljer ”lägren” (hon skriver så, DS) åt: ”Snarare är det ett helt symboliskt system med liturgi, bibelsyn, människosyn och organisation som skiljer dem åt.” (aa s 130) Vad blir det kvar efter ämbetsreformen? Samma sida: ”Det går inte längre att försvara mässkrudar, biskopsvigningar, äktenskapets oupplöslighet eller ens Faderns monopol i himlen.” Dr Holm drar slutsatsen: ”Det vore underligt om två artskilda symboliska system kunde samsas i samma kyrka.” (a s 130) Är det månne lumpet att pepåka att Ulla Carin lämnade prästeriet många år senare för att ägna sig mer åt ”religion” än Kyrkans tro?
När det begav sig, ville alltför få diskutera vad dr Holm kommit fram till. Hennes religionspsykologiska undersökning kom inte åt den underliggande motsättning mellan den föråldrade liberalteologins stabila oförståelse av Kyrka och ämbete och de kritiska frågor som den nya kyrkosynen levererade i tydlig uppgörelse med det. gamla. Ulla Carin Holms slutsats om hur de två ”lägren” skilde sig åt, kunde likväl glädja somliga av oss. Saken gällde inte bara en liten detalj som att ”det hänger på det som hänger”, som några smakfullt uttolkade konflikten.
Biskop Martin Lindström opponerade ex auditorio mot Holm och var upprörd, kunde man förstå. Beslutet år 1958 var ett tydligt utslag av reformatorisk bekännelse, menade han. Om jag (patrtiskt?) snabbsammanfattar, var alltså enligt biskopens sätt att resonera, Martin Luther för kv*nnl*g* pr*st*r iSvenska kyrkan – ungefär 400 år efter Luthers död och detta genom ett demokratiskt riksdagsbeslut, dvs genom Herr Omnes (allmänhetens) andliga klarsyn. Detta är en partisk, men onekligen en lite lustig, sammanfattning av Martin Lindströms ståndpunkt. Att biskoparna inte förmådde ta i allvarliga teologiska frågor och invändningar är bara alltför uppenbart. Men Martin Lindström har heder av att han ansträngde sig.
Jag har alltså fortsatt läsa biskop Torsten Bohlin (1889-1950). Han var ordförande i den statliga utredningen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst och var en vänlig själ, det tror jag obetingat. Hans trevliga söner har jag mött, Torgny Bohlin var min lärare i religionsfilosofi, Harald universitetsbyråkrat i Uppsala och mån om mig (sånt glömmer jag inte! . Folke Bohlin har jag beundrat mer på avstånd i Lund. Torstens svägerska dr Margit Sahlin räknade mig som sin vän. Allt detta skrivet bara för att undanröja varje misstanke om animositet mot Torsten Bohlin! Jag inser alltså att hans teologiska narrativ om ”riket” inte ger någon plats för någon egentlig sakramental kyrkotanke. Då blev inte minst den kyrkliga förnyelsens entusiasm obegriplig för honom. Bohlin hade snickrat ihop det narrativ med en uppsättning idéer, som gjorde tillvaron hanterlig. Att det var tidsandans narrativ behöver jag kanske inte lägga till. Poängen, att tanken på en tro som en gång för alla anförtrotts de heliga, var inte Bohlins. Hans tro var mer eterisk än så. Det blir så för den som inte är ”historiesakramentalist”, jag älskar detta uttryck i tanke att jag 1. Kommit på det själv och 2. Gärna använder det för att ge märg åt konversationen. Att jag menar detta vara den rimliga teologiska hållningen för en övertygad kristen historiematerialist, kan lätt begripas.
Nu tillbaka till Torsten Bohlins bok Evangelisk troslära (SKDB Stockholm 1938). Bohlin stampar av i det allmänna prästadömet: alla är präster och någon särskild ”ämbetsnåd” (kursiv av Bohlin) som något annat än den varje troende har, finns inte. Prästen skiljer sig icke från lekmannen ”genom något annat än sitt särskilda uppdrag: kallelsen att tjäna församlingen genom förkunnelsen av evangelium.” (aa s 209) Att bekännelseskrifterna anger att det inrättats (av Gud, tyska texten) ”ett evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete” för att vi ska få den saliggörande tron (Confessio Augustana art V) förklarar Bohlin bort. Detta står inte i strid med ”Luthers allmänna intentioner”. (aa s 210). Detta var ställningstaganden på 1930-talet av en teolog som står och måste stå främmande för nyupptäckter av Kyrka och ämbete. Han, just han, leder arbetet för att Svenska kyrkan problemfritt och statligt ska få kv*nnl*g* pr*st*r. Det ska medges, om det varit så som Bohlin tänkte, hade ämbetsreformen inte utgjort något problem på annat vis än vad som kunde uttryckas så: ”Ämbetet är inget. Kvinnor ska ha det.” Det borde vara ett problem i sig, säger jag. Tralala.
Jag kan inte riktigt underlåta att notera att varje gång vi oppositionella – eller ödmjukt förvirrade ifrågasättare – undrar över den teologi som kommer till uttryck i ämbetsreformen, har de majoritetskristliga aldrig velat svara eller argumentera Med Martin Lindström som undantag!. Tystnaden talar. Men nog borde det föras djuplodande samtal om vad prästämbetet är och huruvida försummelser att tala om detta varit bärande delar av det kyrkliga förfallet. Och Martin Lindström hade inte skattat kyrkolivet m/26 särskilt högt, påstår jag – utan skymten av bevis.
Ska jag göra ont värre, kan jag komplettera med vad Bohlin fortsättningsvis kommer fram tlll. Bohlin ser ”två klart utpräglade typer” stå emot varandra: ”den s. k. paulinsk-nytestamentliga församlingsordningen och den evangeliska folkkyrkan.” (aa s 212) Intressant att Paulus nu får bli frikyrklig. Mönstret är det som gäller i Svenska kyrkan: frikyrka eller folkkyrka. Är det den akademabla antisemitismen, känd från Tyskland, som slår till, för Jesus kan man inte tycka illa om – men Paulus? Hade Anders Gerdmar varit i livet hade jag kunnat fråga honom, han skrev ju om denna antisemitism i en bok, alldeles för dyr för min kassa. Men i sak tror jag att min misstänksamhet är motiverad. Då kan man lägga ännu en pusselbit till ämbetskonflikten – och inte mig emot.
Bohlin anför Anton Fridrichsen som auktoritet när det handlar om Paulus kyrkobegrepp. Det är en artikel i Svensk Teologisk Kvartalstidskrift, häfte 4, 1936, s 303-317. Jag fick hjälp av henne, som jag inte får nämna på denna blogg, att i mitt svaghetstillstånd få fram arbetet ur garderobsdjupet. Vällustigt satte jag igång att läsa och upptäckte, att jag läst artikeln tidigare. Hade Bohlin läst på tror jag inte han ska beskyllas för att ha tagit artikeln till sig. Fridrich, han kallades så, svarar ”ja” på frågan om urkyrkan hade något verkligt sakramentsbegrepp: ”Urkyrkans sakramentsbegrepp framspringer ur dess realistiska kyrkobegrepp: Kyrkan i sin handgripliga konkretion är helig i eskatologisk bemärkelse. Denna åsikt fordrar jämte ordet den konkreta Kristusuppenbarelsen i sakramentet, trons paradox måste ha denna näring för att kunna leva och hävda sig mot skenet.” (Fridrichsen, Kyrka och sakrament i Nya Testamentet, STK 1938, s 313) Anton Fridrcichsen räknas in bland kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*, nämnes här mest i förbigående. Bohlin borde ha läst på lite bättre i sina källhänvisningar och ställt fler kyrkokritiska frågor för att hantera sina fördomar. Det gjorde han inte. Han kunde också ha brottats lite med Augsburgska bekännelsens apologi, som i art XIII inte har något emot att kala prästämbetet ett sakrament. ”Ty predikoämbetet är förordnat av Gud och har härliga löften…” (Svenska kyrkans bekännelseskrifter, SKDB Stockholm 1957, s 223).
Hur kunde det vara att så lite av teologi om prästeriet bedrevs?
”Vardagen” kanske ska vara den övergripande förklaringen till vad som (inte) skett? I vardagslag behövde ingen egentligen definiera vad en präst är, det visste alla. När det bränner till och ställs frågor, vet ingen! Vad innebär en prästvigning? Om vi inte petar i frågorna är det lugnast och det man inte gett sig in i, behöver man inte dra sig ur. Att Gunnar Rosendal med sin bok Kyrklig förnyelse (1935) gjorde upp med den liberalteologi och den praxis som var pastoralt inte bara ofruktbar i församlingsarbetet utan direkt förödande för den prästerliga identiteten noteras i förbigående. Detta förstod på sin tid och redan då, 1935, inte Gustaf Wingren. Meddelas endast på detta sätt. När Christian Braw och jag sommaren 1971 tog oss till Hjelmserydsstiftelsen för att fråga Ingvar Hector vad prästvigning egentligen är och innebär svarade han, att vigningen innebär att prästämbetets nådegåva överlämnas. ”Nådegåvan att vara präst”. F Ingvar hade läst på och tänkt efter. Så hade han ägnat sitt prästliv åt sakramenten mer än professor Bohlin gjort. Att Bohlin blev prästvigd därför att han blivit professor, noterar jag. Ingen pastoral praxis där, inte! Kunde Torsten Bohlin ens ha någon teologi om ämbetet eller ha anledning att ha det? Församlingspräster behöver mer än akademiker en genomtänkt ämbetsteologi, är det det hela?
På Yngvedagen, 11 februari, kommer en ny slända. Håll ut! Då tänkte jag bli mer samtidskritisk.
