Vi firar Ansgar i dag i det svenskkyrkliga och jag disputerade i Lund för 39 år sedan. Åren går. Som ni rätt enkelt kan räkna ut, innehar jag mer forntid än framtid. Det är inget att säga något om, tror jag. Mer än, förstås, utföra uppgiften att förvalta forntid. Och förvånas över hur fritt vi kan röra oss i det som var för att förstå det som blev.
Torsten Bohlin kom jag att tänka på en natt på hjärtavdelningen i Kalmar (nej, det var inte hjärtat, men saken ska följas upp).
Bohlin var en vänlig själ, inte så lite naiv kanske och i mångt och mycket en produkt av sin tid. Tanken som drabbade mig i den nattliga lasarettstimmen ledde mig att beställa Bohlins bok Den kristna gudsrikestanken under 1800-talet och i nutiden (C.W.K. Gleerups förlag, Lund 1928). Vilken var tanken?
Gudsrikestanken står fram som idealism och detta blir något annat än realism, den som blir en kyrkotanke. Kyrkotanke? Ja, Kyrkan är Kristi kropp och detta sakramentalt konkret. Så blir den nödvändiga hållningen att inte låta Kyrkan vara något annat än Kyrka.
Bohlin är mer liberal än så. Jag kollade i hans Troslära. Där definieras den kristna tron: ”Tron i kristlig mening är personlig gudsgemenskap, som präglas av Kristusanden.” (Bohlin, Evangelisk troslära, SKDB Stockholm 1938, s 7. Ingen kyrkotanke alltså. I samma troslära (s 90) får jag också veta att frågan om jungfrufödelsen ”icke utgör en väsentlig betingelse för tron på frälsningen genom Jesus Kristus, saknar [den] i grunden dogmatiskt intresse”. Det är ”Rikets förverkligande i världen” saken går ut på (samma sida) och ”aningen att denna (”Jesu persons andliga höghet”) måste på något sätt stå i förbindelse med en egenartad utrustning.” (aa s 91) Vi fattar. Bohlin slirar förresten om Herrens kroppsliga uppståndelse också. Jag tror jag ska återkomma till Bohlin, för han beskriver så exakt en uppsättning argument varför ingen klok människa borde kunna vara kristen. Om man tänker som Bohlin, alltså. Det gör inte jag. Jag finner hans argument inskränkta i, säg, politisk mening. Jag känner igen en del av argumenteringen från Deutsche Christen. Då har jag inte kommenterat Bohlins ämbetssyn! ”Det ligger i det religiösa samfundets natur att vissa av dess medlemmar måste ägna sig åt församlingens tjänst” (aa 210). Jag återkommer när jag lugnat nerverna något – och det tar några dagar i detta mitt svaghetstillstånd.
”Guds rike” blir i Bohlins större teologiska framställning, den från år 1928, 20 år innan jag föddes, till ”rikstanken” vilket förvirrade mig något, men jag sansade mig eftersom Bohlin är ute efter en ”religiöst-eskatologiskt orienterad universalism” (aa s 446), inte efter något människor kan åstadkomma själva – för då blir det en sedlighet som inte står i gudsrikets tjänst utan ”i grunden blott är ett mer eller mindre religiöst präglat humanitets- eller samhällsordningsideal.” (aa s 451) Människans vilja måste ta upp Guds mål och syften som sina egna och ”obetingat ställer sig i den gudomliga kärleksviljans tjänst”, som Bohlin får till det. Människan måste ”direkt fatta gudsrikets förverkligande såsom uppgift och mål” och ”indirekt… tjäna genom hängivelsen åt och lydnaden för Guds skapande frälsningvilja.” (aa s 452) ”Obetingat” och ”direkt”, inte dåligt i sig men dåligt för mig, en syndare.
Att Bohlin med entusiasm kan se Beskows psalm ”Ack saliga dag” (nu sv ps 314) som Stockholmsmötets ”bekännelse” ger oss socialetiska perspektiv, som firandet förra året nog missade, tror jag. Att några av oss här känner igen hederlig gammal scoutmoral ska inte förtigas. Bohlins liberalteologiska ansats för emellertid vidare. Liberalteologin är, som ordet utsäger, ett idealistiskt befrielseprojekt. Vi sakramentala realister, för att inte säga ”sakramentala historiematerialister”, övertygas inte.
Bohlin skaffar sig en frisedel för ett förändringsprojekt. ”[I]nga än så historiskt vördnadsvärda kult- och organisationsformer någonsin med rätta kunna göras gällande såsom en nödvändig form för Kristi kyrka på jorden. Monopoliseringen av en form, vilken denna än må vara, är något alltför mänskligt för att kunna ’höra Guds rike till’. Den härvid avgörande frågan kan blott gälla den historiskt framvuxna samfundsordningens ändmålsenlighet ur gudsrikets egen synpunkt, d.v.s. frågan huruvida den bestående samfundsordningen verkligen möjliggör för kyrkan att i sitt tjänande av Kristus nå på en gång så vitt och då djupt som möjligt.” (aa s 477-478) Jag hoppas ingen missade att det alltför mänskliga inte kan höra Guds rike till. Varför firade biskop Bohlin jul egentligen?
Bohlin trampar på i ullstrumporna med sina stolpiga meningar. För den evangeliska kristendomen, men detta är något Bohlin ser som ”oklart erkänd” och ”föga följdriktigt genomförd”, står det likväl klart ”att ’läran’ icke är detsamma som tron och att ’den rena läran’ icke är tilläventyrs en ’bekännelseskrifternas’ summa utan ett ideal, mot vilket den arbetande kristna tanken sträcker sig, så innebär detta, att den evangeliska kyrkan principiellt måste erkänna och kräva frihet ifråga om läran, principiellt måste hävda behovet och nödvändigheten av ett alltjämt fortsatt kristet tankearbete även med risk att vanda och kärvordna uttryck och förestälningssätt under det fullföljda strävandet efter ’ren lära’ omformas eller uppgivas till förmån för nya tankeformer, som mera adekvat uttrycka uppenbarelsens innehåll och samtidigt göra detta bättre tillgängligt för en ny tids människor.” (Aa s 479) Då vet vi.
Att Bohlin ser och inte vill fördölja att en ”oöverkomlig motsättning alltjämt torde stå skiljande mellan den evangeliska och den romerska kyrkan”, (aa s 482) noteras. Att Torsten Bohlin, Harald Hallén och Märta Leijon satt i utredningen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst är nog knappast nödvändigt att pepåka, som min moster skulle sagt. Men på det här viset blir det förstås inte så mycket kvar av den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga (Jud v 3). Det var den liberalteologiska vägen, klart igenkännbar hos Bohlin, Svenska kyrkan styrdes in på. Delar av denna teologi försågs vi unga med via skolan och jag fann inget skäl att tro denna hittepå-kristendom, som alltid var dagsfärsk – om ni förstår hur jag menar. Men logiken fattade jag. Jesus måste ställas på avskrivning, han fick bli en idé och ett vackert narrativ. ”Herre” kunde han i längden inte vara, men väl vishetslärare och etisk förebild. Och sådan kan han vara utan att vår fina fromhet behöver omprövas… Nå, det fanns ju bättre lärare än Torsten Bohlin, Ingmar Ström och andra av samma skrot och korn. Men det var liberalteologerna som satt i beslutspositioner och visste vad i den klassiska kristna tro som inte längre kunde sägas. ”Fader” och ”Herre” var olämpliga uttryck och då fick vi ”uppgiva” dem och hitta (på) bättre uttryck. Syftet var på sitt sätt hedervärt: göra uppenbarelsens innehåll bättre tillgängligt för en ny tids människor. Problemet var och är bara att den nya tidens människor lik förbannat är den gamla människan och Kyrkans självbedrägeri monumentalt.
Vi ser saken i vår tid – eller ser den kanske inte. Jag har en förnimmelse av att Jesus inte är så frekvent förekommande i det kyrkliga längre. Det talas hellre om Gud än om Jesus. Och det bedes utan referens till Jesus, har jag noterat. Den övergripande kyrkliga principen tycks vara ”relevansen” och det betyder att i alla frågor gäller det för Plussen att hoppa på tåget. Det var nog ingen sinkadus att en hoper Pluss tog tåget till Luleå.
Min lärde vän docenten O är en betydande systematisk teolog. Det betyder att han i sin profession som teolog har till uppgift att genomskåda, inte bara åskåda. Han ser trosskiftet, när vi fått gudendom i stället för kristendom. I gudendomen blir Kristus inte bara ett problem utan faktiskt obehövlig. Det började för många år sedan med beskedet att ”Herrens bud” var oviktigt. Nu är det Herren själv som blivit oviktig. Jag ser logiken.
I fornkyrkan bedrevs mission så, att människor utmanades av den kristna absurditeten, det där med Gud som blir människa, och kallelsen till ett kristet liv. Den utmaningen lockade. Den har kvar sin lockelse för alla som inte nöjer sig med fagra ord, tillfällighetspoesi och kärringatröst utan föredrar lärjungeliv. Då är det Kristus och hans Kyrka vi håller oss till – och därmed den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Så tänker en sakramental realist. Så tänker inte idealisterna, de lever entusiastiskt sitt hitte-på. De har skapat oss vår onödiga samtid och deras tänkande har resulterat i stordrift i stället för församlingsliv, lönearbetare i stället för ämbetsbärare med ett kall, uppgivenhet i stället för inspirerad entusiasm och missionsiver. Und der Teufel lacht dazu.
