Medge att det är roligt när Gunnar Sjöberg läser Rudolf Ottos bok Das Heilige – fast på svenska, Han läser, får vi veta, ”långsamt för att förstå”. https://www.kyrkanstidning.se/teologi/gud-aer-stoerre-aen-bade-min-och-kyrkans-tro/425116 Han som på sin tid skrev under uppropet att sådana som jag inte skulle prästvigas och som jagade de tre som tog initiativ till ”Mitt kors” klagar över ”ett märkligt och hånfullt” blogginlägg men, och det är typiskt, lägger till ett fromsint: ”Men sådant ryms också i en kyrka som vågar bara de sårbaras och sökandes gemenskap.” Om det är Svenska kyrkan Sjöberg syftar på, går jag erfarenhetsmässigt inte på de fagra orden.
Om ni frågar mig – men det behöver ni inte göra – uppfattar jag Sjöberg som en sån där kille som gärna vill vara med när det blir snöbollskrig, gärna kramar isbollar och kastar, men när han själv får en lös snöboll i nacken, en sådan där snön rinner ner innanför halsduken, då springer han gråtande hem. Jag säger inte att prästsöner är sådana. Jag säger inte heller att de inte är sådana.
Sjöbergs inre liv är ett liv där hans egna tolkningar får ta plats. Han lever i den falska föreställningen, att den som vet vad han/hon tror därmed inte är öppen för dialog. Han har nog inte satt sig in vare sig i den tankevärld där både Albertus Magnus och Bonventura redan på 1200-talet rörde sig eller vi andra – förnyade och samlade. Han är en sån där prästson som blivit präst och som är sugen på att dela ”sårbarhet, längtan och strävan”. ”Psykbrytskristendomen” är nog trots allt inte vad kristen tro handlar om, säger Paulus, säger jag. Vi, Paulus och jag, kör mera det där med ”synd och nåd” och vill inte reducera tron till ”sinne och smak för det oändliga”, en hållning Rudolf Otto inte heller gillar, men det gör Sjöberg. Finkristendomen praktiserar ”sinne och smak för det oändliga”. I oändlighet!
Sjöberg uppskattar att domprosten Jonas Eek fördjupade hans tankar angående debatten om Christer Hugos bok (som väl oss emellan inte Sjöberg nödvändigtvis läst, eftersom den bok han rekommenderade oss att läsa inte kom ut förrän 2-3 veckor senare). Men prästsönerna håller ihop, Eek smörar på om Sjöberg för Sjöberg skriver ”lågmält och eftertänksamt” med en ”vacker formulering” om ”att människan ska skina igenom dogmatiken”. Kunde man inte tänka tvärtom, att dogmatiken ska skina igenom människan”? Är inte detta just vad Rudolf Otto med sin uppgörelse med Schleiermacher syftar till – och vad sådana som Gunnar Rosendal, Erling Eidem och lite senare Bertil Werkström lägger märke till? Jag skriver så bara för att markera att vad ni än har inbillat er är inte KG Hammar den förste mystikern i Svenska kyrkan.
Det gamla knepet för att prästen inte ska uppträda som Guds försvarsadvokat är självfallet insikten att Gud också är den fördolde, Deus absconditus. Men somligt är avslöjat och som trons försvarsadvokat kan prästen frimodigt uppträda. Det skulle kanske inte skada om en hoper präster läste Gunnar Rosendal? De som cancellererats de senaste årtiondena kanske är de som har något viktigt att säga och just därför cancellererats? Det fina ordet, som jag blivit så förtjust i, betyder ”bojkotta, utesluta, stänga av eller beröva plattformen”, normaltillståndet i Svenska kyrkan, som är ”öppen för alla (utom för er!), som vi vet.
Jag skulle gärna vilja veta om problemet för vår tids präster är att ”rationalisera allt vad trons mysterium rymmer”? Formuleringen är domprosten Eeks. Är problemet också hans? Eller är det bara en retorisk figur han återger, eftersom han är domprost i ett stift med så många arbetstyngda lönearbetare i det andliga, att teologi inte kan bedrivas? Jag läste Camilla Lif. https://www.kyrkanstidning.se/teologi/har-det-blivit-svarare-foer-maenniskor-att-lida/425326 Hon hör till dem som uppfattar att det finns teologiska frågor som ”församlingslivet och/eller privatlivet har ställt oss inför, och som vi är extra upptagna av.” Jag får veta: ”Det kan vara vad som helst” som ”om djur får komma till Guds evighet”.
Nu har kyrkoherde Lif inte tid – ”jobbar heltid i en församling” – men vågar inte heller och kan rent intellektuellt inte heller – fast hon skulle ”vilja tala djupt och brett om de så kallade försoningslärorna.” Men läsa Anselm och Aulén går väl, kanske också Eidems Den lidande guden i tanke att vi har sällskap i vårt tänkande århundraden igenom. Har nu Lif ”kaffekopp, varma sockor på fötterna och en nyinköpt dagsljuslampa” kunde kanske också ett sådan som PP Waldenström få vara avskräckande sällskap?
Här framstår alltså den konstruerade motsättningen. Camilla Lif vill inte utmana dogmatiskt. Hon har, det heter så, (för det ska heta så) haft ”många, många begravningar och själavårdssamtal de senaste åren där frågor om lidande och försoning och Jesus på korset blir akuta frågor.” De dogmatiska frågorna skulle alltså vara något annat än de existenetiella? Abstrakta idéer? Det tror jag inte ett ögonblick. Och skulle jag hänvisa till någon roman i ämnet är det förstås Bo Giertz, Stengrunden. Annars C.S. Lewis, Lidandets problem.
Kan grundproblemet vara att den religionsvetenskapliga utbildning präster nuförtiden genomgår alls inte ger teologisk bildning. Själva det teologiska rotystemet är borta och kvar är en prunknande blomsterbukett att hålla upp mot näsan, den egna eller någon annans, annars inget. Vissnandet är införd princip. Det blir så i snittblomsterbranschen. Självfallet håller inte detta. Jag tror, tills jag bevisats om motsatsen och då ska jag byta åsikt, att det är detta läge vi befinner oss i. Som domprosten Eek med en oklar polemik fick till det: ”Människan själv förfogar inte över det heliga”, det är sant nu och var lika sant när riksdagen först och kyrkomötet sedan stiftade lag år 1958. Så vad händer om det kommer nya människor in i det kyrkliga som ställer likadana frågor som de då unga (och äldre för den delen) ställde? Då blir det fest i Kapernaum för oss, som gillar överraskningspartyn och inser, att förr eller senare får de som vandrat i motvind, vinden i ryggen och solen i ansiktet. Det är bara en tidsfråga. Inget annat.
I dag är det högtidsdag. Hundvalpen Lumo ska komplettera flocken. Fråga mig inte varför, den saken är uttänkt å högre ort.