Förvirringen tilltar. Hur ska det vara med politiska ställningstaganden i det kyrkliga? Henrik Jönsson, som är libertarian, skrev ett inlägg på sociala medier och fick mothåll av en redaktör Klenell i DN. Jacob Rudenstrand analyserade: ”När förkunnelsen inte längre tydligt pekar på Kristus, skapar kyrkan själv det vakuum som snabbt fylls av ideologi. Då kommer predikstolen ofrånkomligen att användas för att tala om rätt och fel i politiska termer.” Det kan man säga om man är mer ”fri” än ”kyrklig”. Den kyrkliga positionen är väl ett dystert konstaterande att där evangeliet går ut tar lagen hela platsen och så vill människor ha det – oavsett hur lagiskheten draperar sig, https://www.100.se/artiklar/debatt/jonsson-har-ratt-om-den-politiserade-julottan-86?s=09 Att Equmenia tydligen bestämt sig för att ”satsa på valet i höst” belyser den reformerta hållningen att vilja konstruera sig nya Geneve både här och där. Det betyder att de fingrar på tändsticksasken – för martyrbål måste tändas, det vet vi sedan gammalt. Calvin är ingen muntergök. Det är Martin Luther väl att märka! Han spelar och sjunger och polemiserar med gott humör.
Eftersom Svenska kyrkans problem är bristen på församlingar saknas fora för begåvade och berikande samtal. Återstår för en publik att fylkas inte under en predikstol utan vid en pulpet där pastorn lägger ut, inte texten – men utslungar ord, bedömningar och admonitioner. Detta har publiken bara att slicka i sig. Inte konstigt om Jesus passar på att försvinna. Eftersom det saknas församlingar i Svenska kyrkan kan församlingshemmen avyttras och de som behålls kontoriseras. Studiearbete i teologi bedrivs i ringa utsträckning. Sådana studier kunde bedrivas i församlinghshem och med studiearbete behövdes församlingshemmen. Kaffe kan drickas på stående fot efter gudstjänstutbudstillägnelse så är det bra med det. På norra Öland fanns på min tid församlingshem i Böda, Högby, Källa och Persnäs, det i Högby finns kvar. Tanken, när de gamla skolhusen skulle räddas till eftervärlden genom församlingarnas insatser, var väl i all rimlighets namn därför att de behövdes? När husen kunde avyttras, vad är det för behov som inte längre består?
På ett likartat sätt tycks 1950- och 60- talets småkyrkor inte längre behövas. Vore det inte värt en analys av skeenden vi står i och ett flertal samtal om saken – men med vilka om det inte finns församlingar som fylkas i församlingshem?
Då svarar vän av ordning att det visst finns församlingar, 1271 stycken redovisas. Men i Svenska kyrkan finns 3400 kyrkor – det är lätt obegripligt det hela. 3000 eller 3100 präster till det, siffran tycks inte helt säkerställd. En majoritet kvinnor.
Det borde alltså vara gott om samtalsämnen i församlinghemmen, men nej visst! Vi är hänvisade till en distributiv och passiviserande livsform, där personligheter och profiler i offentlighet av skiftande slag framför sina meningar. I det världsliga och i det kyrkliga lika. ”Folk” i folkkyrkan hanteras som fänad, inte som ansvarigt lekfolk eller som ”Kyrkan på platsen”. När Svenska kyrkan tar till orda är det Ärkeplusset eller något annat Pluss som öppnar matintaget för att leverera ointressant klokskap, mestadels plattityder. Att Kyrkan redan finns på arbetsplatser, skolor, gator och torg genom de kyrkokristna är ett förlorat perspektiv. Tertullianus sa ”vi är överallt” och då var det gudsfolket som minoritet, han avsåg. Denna minoritet såg sig som jordens salt och världens ljus. Det gav märg åt konversationen… Så kristnades Europa.
Vad sa Kyrkan då? Den hade något om Jesus att säga. Världen är skapad med mening och om detta kan alla som vill veta också veta något, ja också veta något om Gud. Hur kan Kyrkan veta det? Aposteln har gett besked och beskedet har prövats och visat sig hålla. Rm 1:19-21. Att Jesus är Herren, bestämd form, hör självklart till. ”Vägen, sanningen och livet” är det stolta anspråket, Jh 14:6. Detta proklameras och kommer att mötas av gillanden eller ogillanden, sådant hör till och ändrar inget i sak. I denna mening är Kyrkan ingen diskussionsklubb utan en utmanare.
Allt det andra då, vad kan Kyrkan bidra med? Frågor! Ifrågasättande. En levande församling är bekännande och därmed ifrågasättande, det är mitt enkla konstaterande. Svenska kyrkan gör sin samhällstjänst genom vitala frågor om samtid och samhälle. Det sker på skolor, arbetsplatser, i församlingshem och med grannar och vänner av vanliga kristna. Får ett Pluss för sig att tolka och tyda skeenden i världen finns det skäl att mobilisera sin misstänksamhet och utgå från att Plussen regelmässigt framställer en förenklad, tillrättalagd verklighet och finner skäl att förtiga sådant som inte ingår i narrativet. I ett kyrkoliv som blivit en kvinnlig domän är det kvinnliga värden som slår igenom. Den gamla frågan vilken synd som är den specifikt kvinnliga är aldrig besvarad. Att den manliga skulle vara ”toxisk maskulinitet” fick vi väl ändå veta av Antje, som körde fram fem farliga P:n? ”Polarisering, Populism, Protektionism, Postsanning och Patriarkat”. Ingen frågade Antje om hur Heinz Jackelén har det därhemma och ingen frågade vilka de särskilt kvinnliga synderna var. Jag tror jag förstår varför.
Det finns få fora för ifrågasättande och frågvishet i Svenska kyrkan. Systemet är inte längre så uppbyggt. Publiken ska sitta tyst i söndagens alltid så välbesökta gudstjänst. Inte helt tyst för det ska sjungas och mumlas ett ”amen” då och då samt svaras på kommando. Denna liturgins kommandostruktur uppfattas ge folket möjlighet till delaktighet. Jaja. Publiken får vara nöjd med vad som serveras av moralkakor samt fromsinthet – materialiserad som potatismjöl och guarkärnmjöl. Denna serverade fromsinthet gör susen, särskilt om anrättningen kan doppas i någon dryck som garanterat inte ger hjärtat glädje (jfr Ps 104:15)
Är det inte hög tid att demaskera en myckenhet elände i Svenska kyrkan genom att identifiera det svenskkyrkliga klägget med namn och allt, inklusive nätverk och släktskap. Kläggkretsen är kanske inte så stor, men uppträder som vore den så? Den som har några idéer om vilka som utgör klägget och kläggets hangarounds får gärna skriva mig en hälsning. Vilka är de kommandoror som föreskriver vad vi ska tycka och tänka samt få uttrycka och gestalta?
Hur ser klägget alltså ut? Det hade vi kunnat ha en församlingsafton om i gamla tider när vi hade uppkäftiga församlingar, som kunde bedriva kritiska studier och tänka fritt, typ gamla KGF. Sen kom stiftskonsulenterna och tog över kontrollen och så fick vi välanpassade (och understundom lata och välbetalda) kyrkoarbetare som visste att bete sig. Vad säger kyrkoherden om abort, enkönade viglar, HBTQIA+-frågan och frågan om kv*nnl*g* pr*st*r, dvs frågan som underligt nog blivit en icke-fråga, hur nu detta rent teologiskt gick till? Fråga på! Det är den rimliga hållningen. Men dess revolutionära kraft i det kyrkliga ska inte underskattas. Sanningsfrågor har den kraften även om Ann Cleeves vet hur det går till: ”Man kan inte låta sanningen komma emellan när man behöver någon att skylla på!” (Anne Cleeves, Stormfågel, (Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2025 [pocket], s 251). Hon beskriver ett förhållande som i högsta grad praktiseras i Svenska kyrkan.
Till allt detta har jag av en omtänksam tänkare fått veta, att ”omfångsrik buk ”väl ytterst måste ses som många trevliga tillfällen ackumulerade? Jag säger inte emot och vårdar leende mitt vikingaarv. Medelhavskost? Jodå, vikingar seglade runt Sicilien till Grekland, som ni vet. Jag är inte den som är den. Eller annars är det just det jag är.
