Det blev blåljus till Kalmar. Om jag lyckas lägga in den lilla snutten här så ser ni ambulansen men ni får själva tänka er mig i den, men så var det! 
I julklapp fick jag en fin klocka, som larmade på natten med instruktion att ringa 112. ”Har du varit och fingrat på några knappar du inte förstår dig på? löd den sömniga frågan till höger om mig när telefonen tjöt och automatiskt skulle koppla mig till 112. Det enkla svaret ”men jag sov ju!” tystade inte telefonen, men väl rösten till höger om mig. Jag stängde av det hela och somnade om. Men lite underligt var det hela. Orolig var jag inte.
Fram på morgonen fann jag att de tre hundarna tryckte sig tätt emot mig. Flocken håller ihop kring den som är sjuk. Det visste jag sedan tidigare. Men var jag sjuk? Visste hundarna vad jag inte fattat? Det var, medger jag, ett något oroande perspektiv. Frukost på det. ”Jag går och lägger mig en stund”, sa jag sedan. Rösten från ett okänt håll i rummet sa då: ”Det gör du inte alls. Vi ska åka till Hälsocentralen i Löttorp.” Så blev det och jag skulle till ett undersökningsrum, EKG-pluttarna på och så besked att ambulans var på väg från Borgholm, den i Löttorp var på uppdrag. Jag lastades in. Som väl var hade jag en kasse med böcker med mig, men föga mer. Jag tänkte att det kunde ta tid i väntrummet nämligen. ”Har du mobilen och laddaren med?” frågade den där omtänksamma rösten.
”Är det ofta ni tappar patienterna när ni lastar in i ambulansen?” Ambulansföraren Micke gav besked: ”Bara en gång per dag” och skrattade. Inkopplad igen och ambulanssjuksköterskan Rosa talade vänligt med mig, men det framgår inte heller av filmen.
Jag insåg att jag är som Hugo i Gripes bok Hugo och Josefin. Hugo förhör sig om sina medmänniskor eftersom han är intresserad av dem. Det gör jag också. Inget själarotande – men enkla upplysningar om yrkesval , utbildningsorter och så. Det kan vara sjukvårdspersonalens intresse för mig som stimulerar mitt intresse för dem. Sjukvården vill ofta veta något om mina vanor. Jag klargjorde t ex att jag inte dricker alkohol. Bara öl, vin och sprit. Utbildningsorterna för sjuksköterskor och läkare var, om jag får det i rätt ordning, Linköping, Kalmar, Göteborg, Stockholm (Karolinska) och Nijmegen. Inte Montpellier som var den prestigefyllda utbildningen för medeltidens medicinare (teologerna i Paris och juristerna i Bologna, men eftersom den medicinska bildningen inte skett i just Montpellier för någon av dem som tog hand om mig, fann jag inga skäl att i våra konversationer vidga perspektivet till medeltiden.
Jag tog inte heller upp att medeltidens sjukvård kunde trepanera, öppna skallen för att lätta på trycket, eller vad det nu var.
Jag fördes alltså från akuten till hjärtavdelningen. Den bemannas (eller bekvinnas) av hjärtlig och kompetent personal. Jag kopplades upp och hjärtat övervakades men, för att göra en kort sjukdomshistoria kort, hjärtat fungerade väl. Men en upptäckt som ska följas upp gjordes eftersom jag också magnetröntgades och ultraljudsundersöktes. När min inre människa nu avslöjades med sina skavanker fick jag en hälsning i min telefon av en längre i norr sittande vän:
”Till Dags inre människa! Nu ska du vara snäll mot Dag och samarbeta med läkarna.” Jag tog alla besked om beslutade åtgärder just så som min inre människa fått veta att den skulle bete sig. Ultraljudet sköttes av en trevlig tvåbarnsmamma, bosatt i Norrliden. Tror ni att jag sa att jag varit präst där i 30 år?
På rummet, som vi såg som den trevligaste baracken i koncentrationslägret, (som Ungern i Warszava-pakten på sin tid) fanns Mikael från Emmaboda, Anders från Kalmar och så jag. Som alla gentlemän i vår ålder hade vi genomgått militär utbildning, Mikael på I 11, Anders på F 17 och jag, ja det vet ni. I 11 var understödsförband till oss, och F 17 var beläget inom KAB 44:s område. Det finns alltid något att berätta när vi är så sammanknutna, det kan vilken Hugo som helst fatta.
Nå, jag läste lite också. Präster som demonstrativt ligger och läser Bibeln kan framstå som skenheliga. Jag smög med den läsningen, men tänkte att tidebönerna inte var lika lätt identifierade som skenhelighetsmarkörer. Jag sov förresten dåligt. Det gav utrymme för enkla privata förböner. I väskan hade jag plockat med boken Saint Bonaventure, (Oeuvres Présentès par Valentin-M. Breton, Aubier, Paris 1943). Den ville jag ha som tillskott tillBonaventura, Själens resa in i Gud, som kommit på Artos i år. Peder Bergqvist har översatt och kommenterat till svenska.
Bonaventura tillhör de teologiska mästarna från 1200-talet: Albertus Magnus (min favorit), Thomas ab Aquino och alltså Bonaventura. Ingen av kommentatorerna är dålig, men jag tror att broder Bretons är den som gav mig mest. Det kan bero på att 110 sidor finstilt fransk text kostar mig mer möda än 153 sidor svensk text i större stil. Man jag läste icke utan entusiasm en bok som kommit till under ockupationsåren. Kyrkan kultiverar i alla lägen!
Lite folkskollärarförnumstighet av gammalt datum ser jag i Bergqvists kommentarer Genom sin metod måste han upprepa sig och gärna tycks han göra så. Han slirar i begreppen, värst när han vill förstå att Bonaventura ”ungefär” delar Viktor Frankls mening att ”Livet måste ha mening”. (aa s 137) Frankl gör en psykologisk iakttagelse från livet i koncentrationsläger, men detta är inte Bonaventuras mening. Han säger rakt av att livet har mening. ”Denna värld har ett ursprung, en riktning och ett slutmål”. Detta är en grundläggande insikt, dvs en teologisk. Det kan de fatta som förstått, att Bonaventura ser att all vetenskap utgår från teologin. (Aa s 37, 1.12.1)
Detta sagt, menar jag att Bonaventura i den svenska översättningen ger gott om iakttagelser för predikande och för sällskapsliv i största allmänhet. Hur överraskande vore det inte att höra något Pluss utsäga lika intellektuellt stimulerande sanningar som Bonaventura? Teologi är så mycket mer och något så helt annat än religionsvetenskap, minns mina ord.
Mina rumskompisar fick åka hem och när alla prover rannsakats av den medicinska kompetensen fick också jag lämna. Om jag konstaterar att jag mött många kompetenta, omtänksamma och snälla människor kan ni förstås invända att det är bara för att de har betalt för det. Det tror inte jag. Jag tror att Morsan överfört en klinisk förmåga att se vad folk går för till sina söner. Fast det är klart att när jag läste bedömningen ”omfångsrik buk” och fattade att någon därmed avsåg mig, kollade jag raskt med en jurist om inte detta var kränkande. Jag fick ett otydligt svar. Det skulle ju kunna vara så, att de helt objektivt bedömt hur jag vuxit till och dessutom att de har någon historisk kunskap om bredbukiga vikingar. I så fall är en bred buk ett hederstecken.
När jag kom hem såg jag att julen kastats ut och att snön blivit till vatten. Livets gång.
