Vad orsakade Regalskeppet Vasas förlisning? Skeppet var ínte stabilt nog, tålde inte ett vindkast och så gick det som det gick år 1628. Om ni frågar mig, skulle jag säga att överbyggnaden var för stor, och när skeppet krängde, försköts barlasten. Med öppna kanonportar slutade det med att vatten strömmade in och skeppet gick under. Detta monumentala fiasko borde vara en tankeställare till statsapparaten, men också för Svenska kyrkan. Jag säger det på mitt enfaldigaste sätt: Svenska kyrkan har på alla nivåer en oproportionerlig överbyggnad, med omfattande regleringar försedd men utan att barlasten säkrats, dvs utan en mängd gudstjänster och människor som firar gudstjänst, dvs ett kyrkfolk. I valet mellan att bygga församling eller bygga scen har vi fått det senare och scengångare, som uppträder för publik. Det har de lärt sig i sin sämre betalda och mindre respekterade reformerta frikyrklighet, som de varit en del av, men nu lämnat för en bättre scen. Motsättningen mellan församling och scen består. Det hindrar inte de scenvana, de gör det kyrkliga arbetet till sin egen scen. Och församlingen i egentlig mening försvann.
Caroline Krook ville minnas ett gudstjänstseminarium i Båstad på temat ”Dötrist i kyrkan”. Att detta handlade om ”les deux Tristes”, de två sorgliga (prästen och kantorn), som verkligen var dötrista, var en fördom – inte helt omotiverad dock. Det var här den kyrkliga förnyelsen var – förnyelse! Likväl var det liturgiska draget det sista i denna förnyelse, bekännelsen det första. Blir det liturgiska det främsta, blir det som med Regalskeppet Vasa, en massa pynt på överbyggnaden och resten är, som man säger historia, för att inte säga arkeologi. Marinarkeologi!
Det kom alltså ”en körare” eller ”en svarting”, vindkast kan kallas mycket eftersom fenomenet är seglaren bekant. Det borde vara känt också för de kyrkokristna, aposteln har ju varnat för panti anemå tes didaskalias, allsköns vindkast i läran, som blev ”alla lärovindar” i Bibel 2000. Ef 4:14 alltså. Vindkasten hör till, det vet vi alltså. Problemet är inte detta utan att ”vi blir småungar som låter oss drivas omkring av dessa kastvindar i läran och blir lekbollar för människor, som vill sprida villfarelse med sina bedrägliga påfund.” Ef 4:14 stimluerar och analyserar vår tids kyrkliga situation, all tids kyrkliga situation. Det saknas mogna och modiga kyrkokristna, som samlas på söndagen för att gestalta Kyrka på platsen, dvs församling, och kropp. Efesierbrevet har en del att säga om saken.
Jag studerar utbudet. Jag finner det klent. Också i Ölandsbladet fanns en annons att Plusset och Plussiluskan på Östrabo bjöd på kyrkkaffe efter högmässan i Växjö domkyrka. Jag tog inte bilen och for i ottan till Växjö för att sedan utfodras med kaffe om jag kommit in till första sittningen. 36 mil fram och tillbaka för lite kaffe tycktes av klimaterieskäl orimligt – för att inte tala om nådatiden. 5 timmar i bil och tid för högmässa med måltid med guarkärnmjöl/potatismjöl samt tidsbegränsat kaffedrickande, för nästa sittning skulle väl in. Ni fattar. Jag for inte. Men jag fattar inte heller varför begivenheten skulle annonseras i Ölandsbladet! Kollektivt kunde jag från norra Öland åka först efter kl 16 och då hade kaffet inte bara varit utdrucket utan också varit urinerat av kaffedrickarna på Östrabo därtill! Jag hade väl anlänt kring kl 20…
Det finns mer kyrkligt utbud än fjärran kaffe – även om det mesta tycks mindre kyrkligt. Det är matkassar och konserter. Jag håller mig till Sveriges minsta landskap Öland och läser på hemsidorna: ”I vardag och helg, glädje och sorg finns vi här för varandra.” (Södra Ölands pastorat) och ”Svenska kyrkan är en mötesplats genom livet. Få hjälp, engagera dig eller delta i en aktivitet. Du är välkommen oavsett vem du är.” (Norra Ölands pastorat). Det hela påminner på ett minst sagt besvärande sätt om Regalskeppet Vasa för när det skulle ut på sin jungfrutur var kungenGustav II Adolf också frånvarande, utomlands om ni vill veta. I kungens frånvaro ökar risken för haveri, detta är budskapets enkla mening.
Nu ska jag förstås inte bråka, julfriden råder fortfarande och kyrkoarbetarna, lönearbetare som de blivit, är nog sysselsatta med att redovisa obekväm arbetstid. Tänka sig! Firande av gudstjänst, möte med Kristus, har blivit ett jobb med obekvämlighet och nådatiden obekväm i samma mån! Så ser sekularisering ut i praktiken.Mene, mene tekel. Och det kyrkliga ”vi” som gärna torgför sig, uppfattas – inte utan anledning – som ett tydligt ”dom”, dvs ”de andra” med andra intressen. Det torde bero på den förödande reformerta frikyrkligheten, den som manade sitt ”kom som du är”, men menade ”och bli som vi”.
Hur kunde det gå Svenska kyrkan så illa och så fort? Två eller som mest tre generationer! Jag antar, tills någon påstår motsatsen, att det berodde på att Svenska kyrkan saknade ett medvetet lekfolk och att det saknades (tillräckligt många) präster som kunde se detta sakförhållande. Försöken att ta det gudstjänstfirande folket på allvar, sågs som elitism och elitkyrklighet var något vederstyggligt. Bengt Pleijel kunde vända till det hela och sa att ”en elitkristen är en liten kristen” och det hade han rätt i, men detta påverkade inte normsändarna, de var nöjda med att kunna stämpla församlingsbyggare av PO Sjögrens typ som dörrstängande, folkföraktande elitister och som kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Då behövdes som bekant inget eget tänkande! Det räckte med att göra en ideologiskt motiverad utrensning. Med den gick mycket förlorat.
Tre frågor kolliderade med statsreligionens krav: frågan om kv*nnl*g* pr*ster (som statsreligionen prompt skulle hålla sig med), aborträtten (statsreligionen bejakar inte livet) och enkönad vigsel som kronan på hbtqia+-verket (statsreligionen definierar sina egna ideologiska behov oavsett skapelse och alldeles oavsett vad något sådant som en hypotes kallad ”Gud” skulle mena). Märker ni att detta är tre frågor som undvikits i förkunnelse och församlingshem? Vi talar inte om sådant, vi tänker inte på det. Det blir enklast så.
Alfred Lord Tennyson skrev nyårsdikt:
”Ring out the darkness of the land,
Ring in the Christ that is to be.”
Det hela blir inte så mycket sämre I översättning:
”Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidande Messias.”
När just denna diktens poäng inte läses måste förhållandet uppfattas vara informationsbärande. Det är lika upplysande med vad som sägs som vad som inte sägs. Då bör frågan ställas varför detta poängförtigande blir nödvändigt i vår tid och vårt land och svaret, vilket det än blir, säger en hel del. Jag tänker inte uppröras över justeringarna av dikten. Jag vill mest att saken ska uppmärksammas, den funktionella ateismen och uppgörelsen med tron på och tilliten till Kristus är normaltillstånd numera och detta sedan länge. Frågor på det? Är det tid för den kulturkamp som också är kyrkokamp som en kamp om människan?
Vår Lösen har kommit i sin 111:e upplaga (Libris förlag). Där möter mycken klokskap. I måndags /5 jan/ läste jag: ”Att bara leva är livsuppgift nog.” Det gillade jag.
