På självaste juldagen slog fil dr Lotta Gröning till i Epoch Times: ”Den urbana, liberala miljöstrategin hyser alltid idéer om exploatering och miljöingrepp – men endast på platser där landsbygdsborna får stå för konsekvenserna.” https://www.epochtimes.se/centerledaren-vet-inte-vilket-ben-hon-ska-sta-pa
Min tanke den heliga juldagen kom då att ägnas inte åt barnet i krubbans halm (landsbygd!) men väl om den s k skogsfrågan och det högst intressanta agerandet från Plusset i Stockholm, han som är så drivande när det handlar om klimateriet. Konsekvenserna av skogskritiken skulle ju andra stift få bära. Stockholms stift äger aktier. De gäller för att vara etiskt hållbara. Inga aktier i alkohol, tobak, pornografi och vapen alltså. Detta är ett program som skräddarsytt för helnyktra, icke-rökande, anständiga vapenvägrare, de reformerta alltså, så som denna moral praktiserats i svensk frikyrklighet. En hederlig statskyrkopräst kunde vid behov puffa på en cigarr, peta i sig en konjak, vara krigsplacerad som fältpräst och tvinga sig att läsa FiB-Aktuellt och Lektyr för att veta vad han starkt tog avstånd från. Ungefär så.
Annars har jag mest plågat familjen med frågan om Schrödingers katt. Lever den eller är den död därinne i en låda, som jag betraktar utifrån? Är svaret att katten samtidigt är både levande och död? Hur hamnade jag i den frågan? Kanske mest för att jag läste Max Planck, Sinn und Grenzen der Exakten Wissenschaft och det gjorde jag utifrån förnimmelsen att den revolutionära struktur som är vetenskapens (Thomas S. Kuhn) egentligen är hela tillvarons struktur. Profeten Jesaja skulle hålla med och säga att Gud inte imponeras av alla mänsklighetens krumsprång – och när somligt bara blivit alltför dumt, vänds allt detta dumma upp och ner. Omvändelse är till sin struktur just revolutionär. Då och då kommer trendvändor eller tider när den tidigare tidsandan ter sig föråldrad. När detta händer, pensioneras den gamla tidsandans talespersoner och alla kan häpna över att vi lyssnade på sådana tokdårar. Om någon nu tänker att jag hänvisar till profeten Jesaja (Jes 14) så inte mig emot. I det kyrkliga, som har vett att umgås med de heliga skrifterna och alla heliga som läst och tänkt med dem, skulle finnas en betydande motståndskraft mot tidsandan utifrån den enkla insikten, att den Helige Ande är av evighet, inte något som bara reflekterar samtiden och dess normsändare.
Lever vi nu mer markerat i en trendvända? Frågan är självklar varje årsskifte, något måste vi hänga upp tanken på och ett årsskifte är en lämplig spik att hänga upp den här sortens resonemang på. Jag har fått för mig att trendvändan är tydligare nu än tidigare – kanske mest så att en del tankegods nu står på avskrivning och att klerkerna tydligast av alla visar det förhållandet. Ni minns kanske boken Klerkernas förräderi av Julien Benda,La trahison des clercs. Den handlar om de intellektuella som sviker de plikter de har just som intellektuella. Nu kanske jag inte uppfattar alla kyrkliga klerker (clericus var ju en kyrklig beteckning, som blev ”clerk” på engelska och betyder ”kontorist”!) som intellektuella och än mindre intelligenta, men kör i vind. Har inte Plussarna under de senaste 30-40 åren illustrerat vad Benda skriver om när de engagerade sig i dagsaktuella politiska och sociala frågor. Julien Benda menade, att den intellektuelle borde hålla en kylig distans till samhällsfrågorna och inte liera sig med politiska rörelser. Boken kom 1927 på franska, men (uppgiften förvånade mig) finns inte på svenska. Har jag verkligen läst boken på franska, blir jag imponerad…
Nå, vi kan förstås pröva Ulrica Fritzsons resonemang. https://www.dagen.se/debatt/aer-det-verkligen-sa-haer-ett-av-vaerldens-rikaste-laender-ska-bete-sig/10113191?utm_source=Dagen+Introduktion&utm_campaign=ff7485cfc2-EMAIL_CAMPAIGN_2025_12_22_03_40&utm_medium=email&utm_term=0_414049f015-ff7485cfc2-89304494 Är detta ett exempel på den gamla paradigmet, det där ”kyrkan” agerar på det godas sida? Är det sant att ”vi har varit ett land som står vid deras sida [som kämpar för sina rättigheter], inte av välgörenhet utan av anständighet och medmänsklighet. Nu ska vi sluta med det. Nu får de klara sig själva.” Jag frågade två diplomater, en från Nelson Mandelas gäng. Båda pekade på ett problem med den s k u-hjälpen. Problemet var att den inte säkert hjälper. I Somalia kanske den som arbetar kan få ihop 2 USD per dag. Vad motiverar arbete om personen lika väl kan sitta på sin pall och vänta på en check på 10 USD från släktingen i USA, som vet vad klanen förväntar sig? Och så rannsakade jag hjärta och njurar och mindes vad folk från Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen sagt om SIDA-folket, som befann sig väldigt långt ifrån folket på plats, men levde väl med uppassning på diplomatnivå. Man skulle kunna kalla detta för ”diplomatisk närvaro, långsiktighet och politisk tyngd” om man fattar vad begreppen också innebär: diplomatliv, många år med stora bidrag och därmed politisk tyngd. Tanzania borde kanske skärskådas utifrån vad forna tiders missionärer hade att säga. I varje fall ett Pluss borde väl kunna meditera över förhållandet i denna syndens värld att också – eller just – när vi vill väl, kan mycket bli fel.
Plusset i Skara deklarerar storståtligt: Vi tror på en Gud som står kvar”. Gör vi verkligen det? Är inte Gud mer dynamisk än så? ”Vi tror på människors inneboende kraft”. Gör vi verkligen det? Varför ser det då ut som det gör i världen och varför behövs högmässan med förlåtelsen och Ordet som kommer till oss utifrån och sakramenten som räcks oss? Jag tror att Plusset i Skara och hennes entourage hör till det gamla nu utgående paradigmet. Det blir tydligt i tider när ormen ömsar skinn, som i vår tid alltså.
I dag kan vi börja förbereda oss för den 2 januari är det tid för Flanellskjortans dag. Den firas genom att vi ikläder oss den nyinköpta flanellskjorta som vi denna den 29 dec anförskaffat – om vi inte på ett mer blygsamt sätt tagit oss till garderoben och högtidligt tagit fram samma gamla vanliga skjorta, som blir högtidlig just den 2 januari.
Jag citerar från BloggarDag: Den 1 januari 1978 höll biskop Ingmar Ström sin berömda nyårspredikan, den som satte fart på utrotandet av kvinnoprästmotståndare. Det hela blev en orkestrerad kampanj. Jag kan citera Svenskt Biografiskt Lexikons, SBL, korta ord:
”På nyårsdagen 1978 predikade S i Storkyrkan om den frukt trädet måste bära för att inte huggas bort (Luk 13:6-9). Han ansåg att tigande för fridens skull förgiftade klimatet och ville därför tala ut om kvinnoprästmotståndet. DN slog upp predikan vilket utlöste en kraftfull opinionsstorm mot kvinnoprästmotståndarna. Biskopsmötet, som tidigare sagt att det var viktigt att få biskopar som tänkte olika i denna fråga, fick anledning ompröva sitt ställningstagande. S:s nyårspredikan skapade ett nytt kyrkopolitiskt läge i Sv kyrkan. Som den journalist han var, insåg S journalistikens möjligheter och han tog dem till vara i en fråga som för honom gällde möjligheten för kyrkan att möta folket.” (artikeln Ström, Ingmar, bd 34 – lite osäkert – s 806)
Nu vet ni vad vi ska förbereda oss för. Det kanske skulle kunna komma en ny slända till själva högtidsdagen?
