Är det verkligen mitt ansvar att kolla Carros text om ämbetet? Jag tvekade. Kommer någon annan att gå igenom och faktagranska hennes memoarer? Jag tvekade inte. Det kommer ingen att göra. Jag tror inte ens någon kommer att konstatera hennes tydliga deklaration, lämpligt otydligt skriven om hennes löften vid ordinationen: ”Frågan är dock om jag inte i smyg höll fingrarna i kors vid det fjärde löftet, ’bevisa edra förmän skyldig lydnad, Och vissa frågetecken fanns väl inför löftet ’att så ställa edert leverne, att det varder till föredöme för var man och ingen till anstöt’.” (aa s 60) Vi som inte höll fingrarna i kors, hade talat med vigningsbiskopen om vad löftena innnebar och läst Augsburgska bekännelsen ett varv extra för att inte befinnas stå okunniga om frågor om bekännelsen skulle ställas av någon. Vad sysslade egentligen Carro med? Fingrarna i kors inför det heliga prästämbete hon skulle vigas och förpliktiga sig till?
Carro talar om en lång och mödosam kamp som låg bakom möjligheten för en kvinna att bli präst. (aa s 63). Hon stampar av i SOU 1923:22, en statlig utredning som inte resulterade i något annat än att frågan om kvinnlig kyrkotjänst som något annat än prästeri aldrig hanterades, inte ens när frågan togs upp 20- 25 år senare. Men påpekandet är riktigt. Ärkebiskopinnan Anna Söderblom var kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*.
Carro ser frågan om Kyrkans ämbete som en kvinnosaksfråga. Vi skulle inte vara där vi är idag utan den kamp våra modiga förmödrar förde angående kvinnors rättigheter på alla plan.” (aa s 64) De begåvade varsnar här flera problem om det är ett Herrens biskops- och prästämbete vi talar om. Då kanske Lydia Wahlström skulle nämnas. Hade hon sett Carro i all ståt hade hon vomerat. Hon ville att prästen i svart kappa skulle stå i predikstolen och vara lärare, inget annat.
Ann Howard Shaw, metodistpastorn som stod i Gustav Vasa kyrka är 1911, brukar tas fram som exempel ihop med Emilia Fogelklou, den första kvinna som blev teol.kand, och Ida Granqvist, missionären som stod i Nicolai kyrkas predikstol i Örebro. ”Detta tilltag (av praktiska skäl, DS) väckte inte bara uppmärksamhet utan även bestörtning.” (aa s 65)Varför det? Carro förklarar inte att det mesta i det kyrkliga blir känslostyrt. Några teologiska argument för den nya ordning som riksdagen beslöt om (kyrkomötet kunde bara hålla med…) ger hon inte. Det känslostyrda passar mig illa om ni undrar.. För sanningsfrågan (hur vill Herren ha det med det ämbete han instiftat?”) spelar det ingen roll var missionären Ida placerats när hon var på besök i Örebro, inte ens att en pastor från USA framträdde!
Nå, Carro kommer dragande med Ester Lutteman och Margit Sahlin. Gärna det. Margit uppfattade ingen prästkallelse, hon skrev en avhandling, som är uppslagsrik och borde lyftas fram, jag har sländat om den saken tidigare. Ingen tycks uppfatta att ärkebiskopen Erling Eidem var på skämtsamt humör när han till Margits kurs på Borgen skrev: ”Mina kära vänner. Liksom. Vår Herre sände bud efter en åsna, att han behövde den, så behöver han också er.” Margit blev och förblev upprörd. Vi andra kanske minns att Eidem var göteborgare? Göteborgaren är av jovialiskt slag och berättar gärna vitsar, det är sant för jag har hört det av en som själv har berättat det. Ester Lutteman lämnade Svenska kyrkan efter 1957 års kyrkomöte, det som sa ”nej” till förslaget om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst.
”Må de första kvinnornas kamp inte glömmas!” skriver Carro. (aa s 67) Nä, varför skulle vi göra det, men det de kämpade för ställde till med förhållanden i Svenska kyrkan de nog inte ville! Margit var förfärad. Det återstår ett frågebatteri som Carro går förbi – antagligen därför att hon ser något som blivit ”en icke-fråga”. Så talar den problemformuleringsprivilegierade. Få vill reda ut hur det tänktes om Kyrka och ämbete på 1920-talet (om det alls tänktes, detta tänktes nog vara icke-frågor!) 1930-talet blev det årtionde då Kyrkan och ämbetet kom i teologiskt fokus. Carro komplicerar inte alls detta paradigmskifte. Hon har faktiskt inte heller pejl på Gustaf Wingrens avsägelse av det prästämbete han anförtrotts , inte heller på att Gustaf menade att ämbetet ingenting är!° (se aa s 59).
Den politiska vederviljan innebar att statsmakten på inget sätt ville ha en kvinnlig kyrkotjänst. Det var prästen som statstjänsteman som var det politiska intresset. Någon kyrklig frihet att tänka nytt fanns inte. Kyrkan var en del av den ideologiska statsapparaten.
Den nya utredningen tog det gamla paradigmets män hand om; biskopen Bohlin och prosten Hallén. Därtill partipolitiker. Min favorit i utredningen är Märta Leijon, kyrkokristen var hon inte, men väl ”religiös”. Hur politiskt fiffleri styrde utredningen harOlov Hartman berättat i sina memoarer och jag själv skrivit om.
Kyrkomötet 1957 sa alltså nej till förslaget om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Carro skriver att de flesta remissinstanserna var emot utredningsförslaget. Det kan man fundera över. Jag har gjort det. ”Förslaget avvisades med skiftande motiveringar”. (aa s 67): Må så vara – men avvisades. ”När beslutet väl kom var det ändå en del som tyckte att det tagits fram kuppartat och brådstörtat.” (aa s 63) Det är rätt. En hoper biskopar och den tidigare ecklesiastikministern Persson t ex… ”Somliga”, skriver Carro, ”ansåg att det var brådstörtat och ett övergrepp från statens sida”. Ett år efter ett ”nej” blev det ett ja och det ska vi tacka statskyrkosystemet för. ”Sanningen är att en mängd försök hade gjorts för att få upp frågan på dagordningen”. (aa sa 67). Sanningen? En mängd? Och när förslaget kom, var det ett statligt förslag om en statlig, prästerlig tjänst. Detta är en komplikation rent teologiskt. Att Carro inte tar upp Biskopsmötets bibelkommission och dess hårda dom över beslutsprocessen – ”så bör det inte gå till” – hade varit värt en reflektion. Boken kom år 1970 och var tryckt i Lund med professor Wingren i kommissionen…
Samvetsklasulen är den liberala Carro emot, intresseklubben noterar. Kyrklig samlings s k 17 punkter är hon också emot. Att de var körregler för att undvika säraktioner harCarro inte uppfattat, alltså 17 punkter för att undvika kyrkosplittring. Jag har skrivit om den saken också.Carro ser en ”demokratiseringsprocess, som ledde till att de förtroendevalda fick större inflytande än präster och biskopar”, men vill tydligen inte se att de förtroendevalda i grund är partipolitiker i ett politiskt system, där det folk som befolkar kyrkorummen på söndagen utgör en minoritet… Carro kan inte skriva att de förtroendevalda politikerna fick större inflytande än kyrkfolket, prästerna och biskoparna. Uppifrån syns inte detta förhållande, säger jag. ändå var det just detta som var och är läget.
”Utan framsynta män hade vi inte varit där vi är idag” (aa s 68): De framsynta heter Wingren, Ström, Ahrén och Carlzon! Hur samvetsklausulen kunde avskaffas år 1982 belyser inte av Carro, men den föll, därför att lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst föll! Kyrkomötet röstade bort den lag som alla tyckte var så viktig. Allmänna lagar om jämställdhet tog över och för det behövs föga teologi om ämbetet! Riktigt lika lättvindigt kan samvetsfrågor och givna löften inte hanteras i en Kyrka, konstaterade Carl Strandberg i kyrkomötet. Jag var där. Jag hörde det sägas. Och jag röstade gärna bort lagen!
Carro har fel när hon påstår, att Svenska kyrkans fria synod kom till för att organisera dem som var emot ordningen med prästvigda kvinnor. Hon har tydligen inte tillgodogjort sig Erik Petréns bok, Kyrkan och synoden (Signum, Lund 1982). Synoden började inte heller, som Carro påstår, viga egna biskopar. Det gjorde Missionsprovinsen och det är alltså inte sant att ”Synoden ”antog namnet Missionsprovinsen”. (aa s 68) Varifrån får Carro allt? Carro är alltså inte klar över hur det var. Då blir väl i all rimlighets namn inte hennes slutsats heller korrekt? ”Nu var Svenska kyrkan inte längre svårt splittrad. Visst fanns och finns det en del motstånd kvar men dolt.” (aa s 68) Mycket är jag – men dold är jag inte… Inte tyst heller. Snarast vemodigt förväntansfull…
Jag läste prosten Martin Linds bedömning över S:t Pauli i Göteborg och tänkte på marskalk Pétain och Vichy-regimen som typexempel på hur man lagar efter läge. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/finns-det-plats-foer-st-pauli-i-svenska-kyrkan/423280 Jag tänkte också på Asterix och blev munter till sinnes. Alla galliska byar hade inte gett upp och en församling som har sitt namn efter aposteln Paulus kanske inte ska ge upp? (2 Kor 4:16) Ska jag komplettera med profeten Jesaja? ”Väktarna är alla blinda, de märker ingenting” — ”Skall de vara herdar, de som inget förstår?” (Jes 56:10-11) Skulle man om Svenska kyrkan – så som hon nu framträder – kunna säga att 70 år är själva tidsmåttet, sedan kommer andra tider. Jag läser Jes 23:15 och funderar. Att ett paradigmskifte sker efter två generationer skulle väl inte ses som helt omöjligt, allra minst som ämbetsreformen står på lerfötter? Ju mer den byggs på med prydnad och prakt, desto lättare faller den. Dan 2 som referens. Därtill insikten att teologiska ställningstaganden väger tyngre än politiska beslut. Besluten 1958 avskaffades 1982. Augsburgska bekännelsen från 1530 gäller ännu som referens, bara som ett exempel. Nicea inte att förglömma. 1700 år i år och firas storslaget! Nästa slända flyger om en dryg vecka.
