Så blev Carro biskop, inte i Lund, men väl i Stockholm. Hon ser påSvenska kyrkan efter millennieskiftet: ”Så många av de förändringar jag på många sätt hade varit med om att påverka och kämpa för var nu genomförda.” (aa s 152) Vad som hände var väl egentligen att Carro och de andra i Exodus var med om att bryta nerSvenska kyrkan som hon var, där prästerna kunde koder och kunde följa regelsystem – bryta ner i bästa avsikter – men det fick sina följder, när detta ledde till utrensningar. Någon egentlig förmåga att bygga församling nerifrån kunde jag inte uppfatta att de hade, men positioner fick de och egentligen utan ansträngning. Carro fick en ny fin kyrka som bas, Sankt Hans t ex. Och skulle hon råka ut för någon motgång var alltid ”kv*nn*pr*st-kortet” möjligt att spela. Det var inte mycket hon egentligen behövde kämpa för.
Med lätt hand går jag förbi hennes insikter om biskopsord: ”Ofta fick någon åsikt eller framförd kritik större betydelse än vad jag avsett.” (aa s 159) Konstaterandet om biskopsmötet, som fått inte bara Christina Odenberg utan också Lena Bohman som teologisk sekreterare, att ”[d]et var skönt att inte vara ensam kvinna i ett gäng med manlig gemenskap” funderar jag mycket över. Den manliga gemenskapen ansträngde sig, får vi veta, att se till att Carro och Christina inte hamnade utanför. (aa s 161) Så var det ju. I alla sammanhang! Jag går också med lika lätt hand förbi att hon och Olof Buckard råkade i gräl (aa s 160) men att ”HT” kommenterade en text Carro skrivit i ett brev med grova sexuella påhopp är av intresse. ”HT” ska säkert utläsas som Hans Thulin. Carro hade skrivit att Herren skyddar oss mot jagande och nafsade rovdjur, så de springer iväg med svansen mellan benen. Hovpredikanten Thulin tar fasta på det där med svansen och menar att en mans svans oavsett ålder ofta kan ”stå upp av glädje inte minst inför den som inte vill bli berörd.” (aa s 160) Här förvånade Carro mig med att uppmärksamma brevet i sina memoarer, men jag kanske inte fattar, eftersom jag saknar psykoterapeutisk utbildning.
Från biskopstiden lyfter Carro fram att hon fått anonyma brev (som hon inte läst) och att hon fått möta journalister; ”Lådan med tidningsurklipp från biskopstiden är överfull”. (aa s 165, Självklart måste frågan om vigsel av samkönade par upp (aa s 168-173): ”Jag är som sagt tacksam och glad över den öppenhet och tolerans i många frågor som jag har med mig från mina föräldrar.” (aa s 168) Jag är inte övertygad om att detta är hållningar alla mött hos Carro… Men var finns breven nu? Också de som hamnat i det Carro kallar ”helvetesslådan” är väl i juridisk mening post till en biskop i ämbetet och därmed offentliga i allt utom det som rör själavård? Eftersom Carro inte läst dem, ska dessa biskopsbrev nog bevaras, instämplade i tjänsten eller icke. (aa s 161)
Jag satsar på Carros intresse för konst och kultur (aa s 181-215). Först dyker Marian Väpnargård upp. Carro och Marian bodde både i Lund och var jämnåriga. ”Båda var vi påverkade av det vi nu kallar 68-rörelsen. Vi var båda upprörda över det sätt som kvinnliga teologer behandlades på, ja, över hela debatten om prästvigning av kvinnor.” (aa s 181) Jag, stabil kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, förstår inte hur man kan bli upprörd av att debatt förs, allra minst om vad som är meningen med det av Herren instiftade herdeämbetet. Så skriver Carro om Väpnargård:
”Hon gjorde 1980 en satirteckning föreställande biskop Gärtner i ståtlig skrud med en inritad penis i mitran på väg ut ur kyrkan, följd av de mest namnkunniga motståndarna mot prästvigning av kvinnor, som Dag Sandahl, Carl Strandberg och Carl Henrik Martling. Ut ur kyrkan bärs en naken kvinna som fråntagits sin prästdräkt. Bilden förbjöds till försäljning i Verbums butik i Lund (av Lars Kamlin, direktör för Svenska kyrkans ekonomi AB, SKEAB. Jag försvarade bilden och skapade debatt omkring den och det faktum att vi i Svenska kyrkan både tillät och inte tillät prästvigda kvinnor.” (aa s 182)
Framställningen i format 71 x 52 cm trycktes i 100 ex och hängde i skyltfönstret till bokhandeln Arken, som noga taget inte var Verbums bokhandel. Anna Karin Hammar gillade den. Hennes vän Inger gjorde det inte. Inger menade, att Dag framställts som mager och fariseisk när han egentligen var, så förstod jag saken, ”jovialisk, pigg, käck och munter”. Bilden kan man se i boken Värstingkristna i drevet, (Artos 2010, s 91) där Caroline Krook också omnämns. All blasfemi är inte blasfemisk, så mycket kan vi fatta, när vi uppfattar Carros tankevärld. Hon beskriver hur en annan bild föreställer en procession på väg in i Lunds domkyrka: ”Det är inga penisar synliga i mitrorna, men det behövs inte mycket fantasi för att förstå vad kräklans krum syftar på.” (aa s 182, mer fantasi än min dock). Bilden finns i Väpnargård, Kvinnobilder, Gummesons 1981 som bokomslag och på s 79). Till detta kommer konstutställningen Uppenbar(a)t år 2006, då domprosten Hakon Långström avgick eftersom han fann bilderna blasfemiska och inte ville att stiftet skulle betala för hädelsen.Carro menade att bilderna inte var hädiska. (aa s 189-190) Också om det till sist – av politiska/kyrkopolitiska skäl– inte gick att stötta utställningen kunde stiftsstyrelsen ge 300 000:- till Kulturhusets verksamhet, Kulturhuset hotade med rättsliga åtgärder om stiftet inte betalade. (aa s 190) För mitt enkla tänkande var detta fråga om utpressning – och då finns det alltid kyrkliga pengar att betala med…
Carro har alltså fått initiera och driva konstprojekt (aa s 203). Till dem hör biskopsutensilier som resekräkla, resekåpa med mitra och biskopsstol, men också ett fristående altare, i Storkyrkan. Plussare brukar vara intresserade av heliga pryttlar, som kostar multum. (aa s 203)
I memoarerna finns exempel på Carros skrivande: meditationer, böner mm mm. Jag läste som vanligt texterna eftertänksamt och menar att hon inte spelar i samma division som en Folke T Olofsson eller en Bertil Murray. Det ska man kanske inte heller begära i en bok, när allt ljus ska riktas mot Caroline Krook, teologie licentiat, extra ordinarie hovpredikant och biskop. Jag vet inte om Folke och Bertil som Carro skulle ”gå genom rutan” om de haft helgmålsböner i tv. Det gjorde alltså Carro. (aa s 232) Folke och Bertil hade nog ändå inte som Carro rört sig ”fullkomligt obesvärat” i kungliga salonger. Att Carro rört sig så ”både bland såväl uteliggare som i kungliga salonger” var värt att få veta. Folke och Bertil hade fått nöja sig med uteliggaren och dom med dem, tror jag. Det hade varit ett nöje både för prästerna och uteliggarna i Uppsala med omnejd.
Det kommer en deklaration att tänka vidare över: ”Egentligen är jag inte någon särskilt social person, ingen så kallad sällskapsmänniska.” (aa s 230) En gång var vi på lunch i biskopshuset i Strängnäs. Jag gjorde fem (5) försöka att hälsa, men det fungerade – inte trots, att det bara var vi två i tamburen. Jag fick sitta mitt emot hennes parapskykologiskt intresserade adjunkt Sven Milltoft. Han lyssnade intresserad när jag styrde in på frågan om reinkarnation. När han undrade hur jag tänkte, svarade jag: ”Jag tror t ex att Caroline Krook i ett tidigare liv på 1930-talet var rektor för en flickskola.” När Carro kom för att ge order till Sven att det var tid för uppbrott, kunde jag i varje fall vänligt leende vinka till henne. Då vinkade hon tillbaka. Jag såg det som en framgång. För mig.
Det löper en tråd genom hennes liv från tablåerna i skola och scoutkår till de stora framträdandena. KG Hammar sammanfattar: ”Caroline såg möjligheterna” och det gällde inte bara kyrkopolitiskt (aa s 7). Hon kunde nog ligga på för att förmå biskopar att ställa upp för henne. Vid något s k kyrkomöte uppstod en fråga (jag har glömt vilken). Carro på sitt hotellrum anropades per omgående och telefon, men kunde inte heller svara. Hon kunde dock fråga: ”Jag har en biskop här, jag frågar honom” och så kunde PO Ahrén ge svar i någon form. Förhållandet att ha en biskop på rummet utlöste munterhet hos oss i ett annat hotellrum under samma möte. Det kunde säkert vara bra att ha en biskop där också.
I boken saknar jag ett personregister. Jag noterar också Carros formidabla ointresse för att bedriva inomkyrklig ekumenik. Två sidor, sid 152-153 i boken Vems ärende går Svenska kyrkan? (Verbum 1995) är ett punktprogram för hur jag menar att konflikten skulle hanterats. När jag läst Carro inser jag hur korkat det var att ens försöka tala om samexistens: Sekten, den härskande klassen, vill inte samexistera. Det ligger i sektens härskarnatur. Folkkyrkan är en familjekyrka med risk att just familjekyrkan blir en familjär sektmiljö, där någon kommer till prästsönerna och säger ”Jag vill vara med er” (KG:s förord till Tacksam, s 6). Det är detta som övergått Svenska kyrkan ,som blivit en sekt där vets (slug passivform!) vilka som hör hemma i den och vilka som inte gör det.
Ska det nödvändigtvis bli en slända om Carros historieskrivning om den långa vägen fram till prästvigning a kvinnor och fram till idag? Gitter jag? Om jag alls gitter, docenter i kyrkovetenskap är inte outtröttliga, kommer den sländan i morgon, annars struntar vi i det. Nu ska jag i första hand fira min dopdag. Jag är prästvigd samma datum, men firar inte längre det förhållandet särskilt.
