”I Lunds domkyrka fanns inte någon prästvigd kvinna, och biskop Per-Olov Ahrén ville gärna att en kvinna skulle finnas med i prästgänget. Församlingen själva skulle aldrig anställa någon, så enda sättet var att placera en av stiftet betald domkyrkokaplan i församlingen.” Carro slutade ”nöjd och glad och förväntansfull” sin tjänst i Sankt Hans ”fylld av tacksamhet”. (aa s 95) Det blev alltså, på detta fiffiga biskopsvis Lunds domkyrka. Där fanns två starka kvinnor som den snälle och svage domprosten Bengt Åberg gav stort utrymme. Carro skriver deras initialer men det var alltså Maj Löwestam och Eva Hultén. ”Bägge var emot prästvigning av kvinnor. Ingen av de anställda medarbetarna var det utom några barnledare.” (aa s 95) ”Utom” – ?! Här fick jag för mig att Carro ska förstås utifrån ett klassperspektiv, men jag släppte tanken även om jag fick en förnimmelse av förakt för somligas samvetsstyrda övertygelse. AttCarro hade svårt med straka kvinnor, det förstår jag. Det återkommer i Storkyrkan, där Elin Ekman (”E” i boken s 112) var kyrkorådets ordförande.
Hur eller hur: Carro återupptog sina abrupt avbrutna doktorandstudier med Lars Eckerdal som handledare för hon hade en halvtidstjänst som domkyrkokaplan. Studierna var ett led för att skriva prästmötsavhandling. Ahrén hade utsett henne: ”Det var modigt gjort. Jag var ung, jag var kvinna och jag var inte disputerad. Jag var den första kvinnan att få detta uppdrag.” (aa s 94) Men konflikten i domkyrkan eskalerade. ”[J]ag kände mig ifrågasatt som präst och som kvinna – och också som person. Jag bestämde mig för att sluta.” (aa s 98) Carro begärde tjänstledighet och reste på ett stipendium till USA där hon hade några väldigt fina månader under sommaren. Den 2 september 1983 kom Gustaf Wingrens upprörda artikel om situationen i Lunds domkyrka. Här hade det varit enkelt om Carro gett en hänvisning i en fotnot så att artikeln kunde identifieras. Det är artikeln i SDS 2/9,Är detta kyrkofrid? Med uppföljning av Gustaf i SDS den 15/9.Carro själv trädde fram i Expressen 3/9 och manade ”Klyv kyrkan!” I SDS kom den 19/9 artikeln ”Därför lämnade jag domkyrkan”. Carro berättar också om hur hon skrev ett öppet brev i Kyrkans Tidning och fick svar av den nytillträdde ärkebiskopen Bertil Werkström ”i en ganska nedlåtande ton. Han bekräftade att ’kvinnoprästmotståndarna’ skulle vara kvar.” (aa s 99) Det var tider det!
Carro fick inget doktorandstipendium ”och egentligen hade jag ingen riktig lust och kallelse att fortsätta studierna” (aa s 100-101). Nå då så! Hon fick inga tjänster hon sökt. ”Det var ingen bra period i mitt liv.” (aa s 101) På ett mandat från Folkpartiet blev Carro invald i det s k kyrkomötet år 1983 och ”genast” invald i läronämnden. Hon hittade sin plats och ”hela det manliga gänget fick vänja sig vid att ha en kvinna med vid bordet. De respekterade mig fullt ut. Till skillnad från många andra manliga sammanhang.” (aa s 101) Här hade jag gärna velat se Carro bli mer explicit. Är inte kyrkolivet en kvinnlig domän?
Carro hade fått ”mycket god kontakt” med Krister Stendahl, ”fick möjlighet att anförtro mig åt honom och skrev senare ett brev till honom om min livssituation i Lund”. (aa s 101) Efter några veckor ringde Stendahl kl 7 en morgon och ville att hon skulle bli föreståndare för Graninge stiftsgård. ”En ny spännande period i mitt liv tog sin början.” (aa s 101)
Nu höll jag i mig: ”Krister Stendahl var en bra chef, som jag tyckte mycket om. Han samlade en morgon i veckan sitt gäng av stiftsadjunkter. Det var Lennat Koskinen, Eva Brunne, Ulla Örtberg, Margarethe Isberg, Ann-Catrin Jarl, Kerstin Linqvist och jag själv. Det fanns nog en del i stiftet som tyckte att vi kvinnliga stiftsadjunkter hade för mycket inflytande.” (aa s 105-106) Carro beskriver att de prästvigda kvinnorna ”varit medvetna om vikten att hålla ihop, och ge varandra stöd, men vi har också varit medvetna om hur mycket stöd vi behövt och fått av olika män i ledande positioner.” (aa s 106) Det har vi varit medvetna om, rätt många och rätt länge, kan jag anförtro denna läsekrets. Och somliga av oss ser allt tydligare sektmedvetande och sektbeteende i den hållning Carro återger. Det är sekten som formerar sig och den som kan sin Troeltsch vet, att det är skillnad på kyrka och sekt.
Hon for i vart fall till Lund hösten 1986 för att skriva färdigt prästmötesavhandlingen ”Innan jag lämnade Lund tog jag ut min teologie licenciatexamen, men jag kände fortfarande inte någon verklig lockelse att fullfölja med en doktorsavhandling. Det akademiska språket passade mig inte, och mina seminariekamrater klagade på att jag antingen skrev för journalistiskt eller för poetiskt.” (aa s 107-108) ProfessorJan Arvid Hellström menade, att hennes arbete alls inte borde ha fått läggas fram och ville inte vara med på seminariet då arbetet skulle behandlas. Jan Arvid påstod att professor Ingemar Brohed tänkte detsamma. Jag läste arbetet på Kyrkohistoriska Institutionen, Finngatan 10 i Lund och uppfattade de betydande bristerna – men ingen hade mod att underkänna Carro. Det var, förmodar jag, politiskt/kyrkopolitiskt helt omöjligt att göra något annat än att godkänna arbetet. Jag upprepar att kretsarna är små. Lars Eckerdal var handledare.
Från 1 oktober 1990 var det tid för att nytt uppdrag. Hon hade sökt domprosttjänsten. ”Kyrkorådet i församlingen ville ha sin egen komminister, Berith Öhrnberg. Henne och ingen annan och absolut inte mig.” (aa s 111): Regeringen tillsatte. Berith ochCarro satt bredvid varandra under kyrkomötesplena. ”Stämningen var kanske inte alltid så hjärtlig mellan oss.” (aa s 111) Som domprost hade hon som underställd kontraktsadjunkten Göran Beijer, anställd av stiftet. ”I S:t Jacobs kyrka ledde han en välfungerande gudstjänstgemenskap med mestadels högkyrkliga från hela staden.” (aa s 117) Det var väl om denna Carro svarade Eva Ekedal, som sagt att det var mycket folk i S:t Jacob: ”Det är fel folk.” Göran förklarade att han såg Carros ledarskap som administrativt, inte andligt, men deltog ”aktivt och villigt där kvinnor inte hade prästerliga funktioner. Vi behandlade varandra med ömsesidig respekt” (aa s 117-118) Hur kom sig detta? Carro förklarar: ”Jag bestämde mig för att göra ett experiment i samlevnad och krävde inte något av honom som hans samvete förbjöd…” (aa s 117) Läs den meningen en gång till! Vad hade Martin Luther sagt nu?
”Mot slutet av min tid som domprost tog dock mitt tålamod slut.” Jaha. ”Nu tappade jag tålamodet och menade att det var ohållbart för Göran Beijer att inte underställa sig varken mitt eller sin biskops andliga ledarskap.” (aa s 119) I Church of England är dock detta den hållning som praktiseras. Biskopen ses inte som ”Father in God”, men verkligen som ”Father in Law”.
Att det snart skulle bli biskopsval och att Carro då uppfattades vara för släpphänt mot motståndarna , i första hand Göran Beijer, är en omständighet jag gärna påminner om, Carro nämner inte saken. Hon tog till ”en mycket drastisk åtgärd” och förlade hans lediga dagar till söndagar. ”Det blev naturligtvis strul med detta” (aa s 119) ”Strul ”betyder överklagande, men Carro hade handlat inom ramen för sina befogenheter. ”På min begäran blev han förflyttad.” (aa s 119)
Riktigt hur det var med Missionsprovinsen blir inte riktigt klart i Carros framställning. ”De högkyrkliga” distanserade sig inte från Svenska kyrkan, några ville bevara det svenskkyrkliga genom provinsen där Göran Beijer vigdes till biskop – men inte som ett nytt samfund. När han biskopsvigdes fråntogs han rätten att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan. ”Jag hade gjort ett experiment i samlevnad, men visste egentligen från början att det var ohållbart med två sorters präster inom kyrkan: de som bejakade vigning av kvinnor som präster och biskopar och de som inte gjorde det. Inte ens med den bästa vilja i världen lyckades det.” (aa s 119) Jag undrar om det är denna värdsliga vilja som gör saken ohanterlig, men det är jag det. Att Göran Beijer skrev artikeln ”Ge minoriteten en plats inom kyrkan” (Kyrkans Tidning 6 febr 2003) ska vi kanske minnas? Biskop Bengt Wadensjö visste hur det är: ”Alla hör de (motståndarna! DS) hemma i Svenska kyrkans andliga tradition och älskar den som man älskar sitt hem.” (KT 16 jan 2003). Det var och är väl ett problem i sammanhanget. För några i vart fall.
Carro blev inte Svenska kyrkans första kvinnliga biskop. Hon var tveksam, kände ingen kallelse. ”Och vad spelade det egentligen för roll att gå till historien som Svenska kyrkans första kvinnliga biskop?” (aa s 123) Hon blev biskop ett halvår senare, men det fick hennes pappa aldrig uppleva. ”Men inom sig visste han det.” (aa s 123) Hur ska jag förstå detta?
Jag tar mig inte an Estoniafrågan, som får rejält utrymme i memoarerna (s 116-143). Jag läser vidare. I morgon kommer den spännande fortsättningen med nya inblickar i hur det tänks på sektvis.
