Jag börjar med beslutet i Ansvarsnämnden för biskopar, Beslut 4/2025. Jag uppfattades betrakta inte bara Modéus I utan samtliga Plussare som obehöriga. Ansvarsnämnden tog min fråga om vem som ansvarar för det läromässiga innehållet i Svenska kyrkans annonskampanjer och skickade frågan till Ärkeplusset och Pluss-mötet. Ingendera svarade. ”Något sådant [eventuellt yttrande] har inte inkommit.” Det passliga ljugandet om att vi i kyrkovalet kan ”rösta för en ljusare framtid” är ett debilt påstående, som ingen tar ansvar för. Det hamnar på skilda annonsutrymmen landet (stiften) runt och distribueras till valboskapen. Det uppenbara ljugandet, i kyrkovalet kan vi inte rösta för en ljusare framtid, som bäst kan vi be om den i högmässan – men det var inte vad annonskampanjen uttryckte!) ”ankommer inte på Ansvarsnämnden att göra den typ av granskning som Dag Sandahl efterfrågar” – så då föranleder anmälan inte någon åtgärd från Ansvarsnämndens sida. Men, hallå, har inte biskopar lovat något vad avser läran?! Och detta ljugande måste väl ändå handla om något som vigningslöftena omfattar? Ha tillsyn över stiftet, bära ansvar för att Guds ord blir rent och klart förkunnat – var i Guds ord sägs att vi i kyrkovalet kan rösta för en ljusare framtid? Detta är ju ren lögn, för att tala klartext. I en episkopal kyrka kanske man kunnat tänka att Plusserna sagt just detta?
Ansvarsnämndens beslut får inte överklagas. Biskoparna går fria ochSvenska kyrkans brett upplagda kommunikation kan ägna sig åt vad Fan som helst utan synpunkter på förhållandet. Jag svor inte. Jag var och är allvarlig!
För att lugna nerverna öppnade jag bokpaketet, som kom i fredags, och fann Caroline Krooks memoarer, Tacksam. (Verbum 2025) Jag är också tacksam att ha fått läsa. Det var så illa i Svenska kyrkan – om inte värre – än vad vi uppfattade, när det begav sig. Genom sin synd är Caroline Krook skyldig till mer ont än hon själv förstår. Hur tacksam hon än är. Men jag är tacksam att ha fått insikter om de skiljelinjer i kyrkolivet, som jag får genom boken. Visserligen sabbades min nattsömn – och det är så ovanligt att förhållandet bör redovisas. Jag drar en enda slutsats: Samtiden är förfärande onödig. Det fanns alternativ som Caroline Krook inte ville veta av.
Att memoarer skrivs i första person singularis är väl inte så mycket att säga något om. Att de skrivs utan att uttrycka självkritik kanske hör genren till. När de skrivs av en, som vet att döden är nära, är det som skrivs en gåva till de efterlevande, de som vill försöka förstå hur det var och hur det blev som det blev. Märta Caroline Desirée Krook, född i Hedvig Eleonora den 18 nov 1944, har gett oss ett arv att förvalta genom att analysera vad hon skriver. Hon var dock S:t Lukas-utbildad psykoterapeut…
Allas vår KG Hammar har skrivit ett förord. Caroline trädde upp vid ett liten prästsamling för likasinnade efter prästmötet i Lund – ni vet prästmötet där prästsönerna skämt ut sina fäder och där prosten Hammar grät, ni minns, och tröstades av prosten Greek på konditoriet Lundagård (inte Ramklints!) – och menade att präster inte skulle vara gifta. KG: ”Jag minns att vi tittade litet snopet på varandra. Vi var alla uppväxta i prästfamiljer.” (aa s 5)
Med Carolines program skulle vi alltså inte haft KG Hammar som ärkebiskop, inte Wejryd heller, inte Martin Lind som biskop, inte Eckerdalingarna, inte Henrik Svenungsson eller ens Ingmar Ström, kusinerna Aurelius inte att förglömma. De skulle inte ens ha funnits! Tanken svindlar. ”Men det var omöjligt att inte gilla Caroline”, skriver KG, och Caroline anslöt sig till ack så radikala prästsönerna i Lund: ”Jag vill vara med er, men jag är folkpartist.” (aa s 5-6)
KG håller fram Carro som gudstjänstförnyare i Sankt Hans. Tja. En del av det som prövades då och där, antogs aldrig, säger bara det. ”Caroline fick leva ut sin kreativitet i kyrkomötessammanhang. Det behövde hon, för hemma i Lund blåste det motvind för henne.” (aa s 8)
Exodus bildades och de drivande i föreningen hamnade i biskopsmötet. ”Vi hade roligt i biskopsmötet och drog alltid åt samma håll.” (aa s 8) KG uppfattar inte att detta ständiga sammanhållna skulle kunna ses som ett problem i och för kyrkolivet. Jag skulle kunna mena att just dettaär Problemet, för med ett kompisgäng som styr och ställer finns både möjligheter och uppenbara begränsningar, för att inte säga faror. Hur utvecklades egentligen kyrkolivet med Hammar, Krook, Tyrberg, Eckerdal, Lind från Exodus i Lund i biskopsmötet?
Carro börjar med att berätta om sin karriär som blåvinge och scout i KFUK:s Brunkebergskår. Någon klassresa har hon inte gjort och hon säger själv att hon är ”varken särskilt begåvad eller obegåvad”. Modern, konsthantverkare från en skådespelarfamilj. Fadern jurist fast han inte ville det. Han var en kulturkonsument, ”men med ett visst akademikerförakt”. Carro får gå i flickskola, Norrmalms kommunala flickskola. Det var en skola ”som passade mig utmärkt” (aa s 22) ”även om hon inte trivdes de sista åren i flickskolan.” (aa s 26)
Det spelades tablåer, spelade cirkus t ex. ”Det var roligt att vara cirkusdirektör.” Och det var roligt att stå på scen (aa s 25). ”Vi spelade mycket teater, och jag fick nästan alltid de manliga rollerna. Jag reflekterade naturligtvis inte över det då, men jag tror att det påverkade mig. Jag bar de manliga dräkterna och rörde mig och gestikulerade på ett så kallat manligt vis i alla de oändligt många kortare pjäser och tablåer vi spelade.” (aa s 29)
Läsaren inbjuds att fundera psykoterapeutiskt. Mamman hotades med att en ohederlig man skulle göra hennes dotter illa: ”Jag känner igen henne på flätorna”, sa han. ”När jag kom hem från skolan den dagen drog mamma iväg med mig till frisören, som klippte av mina flätor. Jag var inte mogen för det, och det dröjde sisådär fyrtio år innan jag kunde sätta mig i en frisersalong utan en djup känsla av obehag.” (aa s 25) Vlket budskap ville Carro sända mig nu?
Om konfirmandtiden får vi veta att ”den inte gjorde något större intryck på mig. Jag var för mogen och kunde för mycket.” (aa s 45)
Carro gick ut skolan med s k normalskolekompetens år 1962, då skulle hon fylla 18. Ett uvecklade KFUK-år som volontär följde i Karlstad och Lund och så blev hon gymnasist på den tvååriga linjen vid Spyken i Lund. Hon tog studenten år 1965, gjorde en resa till Santorini med sin gamla scoutledare Karin. ”Sedan dess har hon varit min bästa vän, och mycket i livet har vi upplevt tillsammans” (aa s 43) Karin Skeppstedt har jag inte träffat, men överste 1 Sven Skeppstedt var väl hennes pappa, har jag fått för mig. Honom har jag mött. Han var på sin tid regementschef I 11, Kungl. Kronobergs regemente i Växjö. Vi har båda vänt klack på kaserngården där.
Det finns en bild på Carro, (det finns många bilder på Carro boken igenom) när den praktisk-teologiska övningskursen vårterminen 1969 är fotograferad. På första raden mellan CG Andrén och Bengt Åberg sitter Carro och Ulla Örtberg. Jag medger att jag alltid funnit det intressant att kvinnorna ska hamna på bild i finaste sällskapet och detta i jämställdhetens namn. Att Gustaf Wingren var den professor som fick störst betydelse för Carro kan man förstå. Hon deltog i hans forskarförberedande seminarium och belyste i en uppsats ”identitetsproblemet” med några av vår tids konstnärliga uttrycksmedel. (aa s 56) Men, undrar jag, var det ett problem att Carro ”under hela studietiden … inte haft en enda kvinnlig lärare, inte en enda kursbok författad av en kvinna och nästan enbart manliga kurskamrater”? Vari består problemet om vi ska analysera? Och vem låter sitt intellektuella liv begränsas av – kursböcker?
Jag fortsätter min läsning och tänkte skriva en slända redan i morgon för att ni ska få den spännande fortsättningen, när Carro gör karriär, del II. Ett slut på historien, del III, kan väl få komma på lördag, min dopdag. Är det ett slut eller bara en station på vägen utför? Allt liv är trots allt på dödligt allvar.
