Nobeldagen, en återgång till forna tider, när pöbeln fick beskåda det fina folkets ätande. Jag fann det hela märkligt redan som barn, när denna upplysning om förgångna tiders seder nådde mig tack vare skolans undervisning, inte objektiv – för vad magistern tänkte om företeelsen, snappade vi. Men dra på trissor. Seden har återkommit – nu televiserad och med kommentatorer försedd. Dumheten triumferar över snillena, det vill jag ha klart utsagt.
Då tänkte jag över kvantteorin och bestämde mig för att läsa Max Planck. Från min vän Helmut Röhr i Düsseldorf fick jag Max Plancks lilla bok Sinn und Grenzen der exakten Wissenschaft. (Vortrag gehalten […] (Buch); Auflage: Vierte, mit der zweiten übereinstimmenden Auflage; Vierte Auflage; Johann Ambrosius Barth Verlag: Leipzig 1953) bunden i linneband. Planck talade i november 1941 och föreläsningen kom av trycket året efter. Det är alltså den andra upplagan som nytryckts som en fjärde år 1953. Jag blir mångordig mest för att understryka att en föreläsning med denna tillkomsthistoria borde man nog inte missa, inte om man är intresserad av – teologi och vetenskapsteori. Saken gäller alltså meningen med vetenskapen och frågan om dess gränser. Föreläsningen finns på nätet också. https://www.projekt-gutenberg.org/planck/exwissen/chap001.html Såvitt jag kan erinra mig har svenska teologer inte uppmärksammat Plancks framställning.
När religionen sviker människans sökande efter kunskap, makt och riktlinjer för livet, alltså en måttstock för vad som är värdefullt och värdelöst i livet, vänder sig människan till vetenskapen, den exakta vetenskapen. Jag uppfattar att det är just det vi hör när det påstås att ”Vetenskapen” fastslår något omkullrunkeligt. Men denna vetenskaplighet står på svag grund. Plancks förslag är att vi inte så mycket ska styra in på det vi skulle vilja veta som på vad vi faktiskt vet.
Sinnesintrycken är byggmaterial för den exakta vetenskapen. Det mödosamma arbetet återstår och det är sådant vi ägnat oss åt från barndomen. Det är där och då vetenskapen börjar och den börjar med barnets (för)undran och så kan man enkelt följa Plancks tankegång till det som inte är självklart. Från en enkel mekanistisk och fysisk världsbild till det som följer efter fysiken och går utöver den: metafysiken. Jag förenklar Plancks resonemang, men om jag fattat allt rätt är den avgörande skillnaden den, att fysiken hamnar i metafysiken, utgår inte från den. Metafysiken är det lockande fjärran målet. Denna insikt visar vägen för allt vetenskapligt arbete. Sånt tänkande gillar jag. Det ger nämligen plats för den skapande fantasien och frågor prövas genom experiment. Så kom relativitetsteorin och kvantteorin till och så är det med frågorna om kärnkraft. Ett fruktbart samarbete mellan experiment och teori utgör mönster för vetenskap och kräver forskarens hela möda för att kunna leda till tekniska framsteg.
År 1941 kunde Planck räkna frågan om hur den slumrande energin i en atomkärna skulle kunna användas tekniskt som utopisk. Det skulle inte förbli så. Ursprungligen skrev Planck, och saken återges i en fotnot s 29, att den energi som skulle kunna utlösas i kärnkraften kunde leda till en förfärlig katatstrof för hela planeten. I bokens andra upplaga år 1947 menar Planck att 80 000 döda i Hiroshima och 40 000 döda i Nagasaki manar till ansvar, men hans grundhållning består: att förbli ett barn och vara beredd på nya överraskningar. Det är där Planck manar till tålamod och till att finna den inre lyckan i medvetandet om att ha utforskat det som det går att forska om och lämna det övriga, det outforskliga, genom att lyfta på hatten och i all stillhet gå förbi. Jag bättrade på genom att låta Martin Luther komma in, jag tror inte det är obefogat att tänka att detta mitt självsvåldiga hanterande av ”das Unerforschliche ruhig zu verehren” träffar Plancks mening.
”Att det finns mer att säga
om det oskapde ljuset,
om själens dunkla natt,
vet bländade och blinda”
Jag läser Folke T. Olofssons nya diktsamling, Svanesång, Fri Press, Rävlanda 2025. Tvåhundranittiosjättedikten, s 62. Diktssamlingen läste jag ihop med Max Planck. Det blev inte fel. Planck hade nog gillat själva serendeptiteten, det där att det liksom happar sig.
Skillnaden ser jag. Folke vet vad han tror, medan Max tycks mer famla efter det högsta väsende han anar genom sin forskning. Eller kan han i Nazityskland bara skriva försiktigt? Men någonstans möts de två: ”Det gäller själva livet, hur allt hänger samman” (Olofsson s 78) och Max Planck skulle kunna hålla med . Det handlar om ”fullbordans genomskinlighet”. Deras grundläggande hållning är densamma; att säga just så mycket som här och nu kan sägas och så fortsätta forska. Barnet blir tonåring och vuxen samt omsider – om det kommer så långt – pensionist och gammal. I alla åldrar på väg mot ”en verklighet där ord och sak är ett” (Olofsson s 70)
Eller:
”Utsikter förändras,
nya ting blir synliga,
icke efterfrågade framträder de
med anspråk på att bli sedda,
tas med i beräkningen för helheten.” (Olofsson s 27)
Max Planck hade inte kunnat beskriva vetenskapens mening, vetenskapsarbetet och gränser för vetenskap tydligare! Han hade också kunnat utbrista att detta är barnets erfarenhet av Livet.
Nu är det Nobeldag. Jag gluttar inte på de ätande ärade som petar i sig mat och dryck, men jag kan fascineras över en forskning som skådar undren i Guds lag utan att fatta att forskare – kulturellt begränsade – inte kan se vad de ser (för den som vill: Mt 13:13-14). I 1917 år bibelöversättning hette det att ”verkligheten själv” finns hos Kristus, Kol 2:17. Många ägnar sig åt skuggan och forskar om den. Nog påminner detta om Platon, säger jag. Inne i grottan syns skuggor av verkligheten, men verkligheten är utanför grottan. Detta är en insikt sedan gammalt alltså. Men användbar! Vi ska väl inte nöja oss med livet som ett skuggspel heller? Själva verkligheten är Kristus. ”The reality itself is found in Christ”. Vi ägnar oss åt det substantiella. Inget annat, inget mindre.
Trevlig Nobeldag. Och då blir denna dag varje middag en Nobelmiddag. Hos oss blir det torsk.