Nu kommer de i strid ström, de icke-prästvigda missionspastorerna. Det var Karin Wiborn som sa det: bättre villkor i Svenska kyrkan. Det gamla uttrycket är ”brödpräster” – och det är inget egentligt beröm. Den senaste djupingen till reformert pastor på hög nivå iEqumenia-sammanhanget som ska lyckliggöra Svenska kyrkan tyckte inte att det var någon egentlig skillnad. Nä, intresset ljuger inte.
Men prästvigd är han inte. Och vad han säger om synen på nattvarden i ett reformert samfund respektive ett evangeliskt, stämmer inte. Luther drog vid lärosamtalen i Marburg upp det bekanta kritstrecket på bordet och sa om de reformerta: ”Ni är av en annan ande än vi.” Här ska inte tramsas. Prosten Bertil Nordhall i Gnosjö, som gått från det reformert frikyrkliga och blivit prästvigd, sa om själva processen: ”Man måste göra upp med det där”. Ni märker skillnaden och kanske ”skilj-anden” mellan då och nu.
För den som står i Svenska kyrkans evangelisk-katolska tradition är frågan om nattvardselementen alls inte oviktig. Herren har knutit sin sakramentala närvaro till bröd och vin och församlingen ska kunna få vara sakramentalt trygg: För att det ska bli Herrens Heliga Nattvard behövs bröd och vin samt lite präst. Vad blir det om inget av detta finns?
Equmeniapastorerna kommer från ett sammanhang som håller sig med ett rent nattvardsbord. Ni minns hur Waldenström och hans kompisar trängde sig fram till altaret i Helga Trefaldighet i Uppsala för att utgöra det första duklaget, där bara de själva rymdes, så att de skulle veta att det var just ett rent nattvardsbord. Jag menar inte bara detta att skillnaderna är tydliga, de är också begripliga. Det har svenska folket kvickt fattat. Men det senaste pastorstillskottet i Svenska kyrkan, Gustaf Björkman, menar, att hans teologiska uppfattning ryms både i Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan. Han får till det: ”Men jag är glad över att komma till Svenska kyrkan, som jag tycker befinner sig på en spännande plats.” Då kan man väl säga att Svenska kyrkan aldrig brutit upp från sockenkyrkan för att bygga frommare bönhus med predikanter, pastorer och allt. När de frikyrkliga kom och för den lokala folkbokföringen (dvs prästen) presenterade sig som ”evangelister” kunde svaret vara ett tydligt: ”Vi har fyra evangelister. Matteus, Markus, Lukas och Johannes och kanske, om jag ska vara generös, Bach som den femte. Några andra känner jag inte till.” Om det kommer en frifräsare och kallar sig ”pastor” tyckte pastor loci, kyrkoherden på plats, inte om det förmätna tilltaget.
Missionskyrkan blev alls inte den framgångssaga de reformerta tänkt sig. Må vara att Svenska kyrkan tappar folk, värre är det för Equmeniakyrkan eftersom den faller från en lägre nivå. Men då hoppar pastorerna över och räddar sig. Problemet är verkligt. Dessa pastorar är inte präster och gör inte det prästerliga hur mycket detta än ska sägas Prästvigda är de inte! Detta går för sig så länge de kyrkliga håller tyst och alltså håller till godo med att pastorn klär ut sig till präst utan att vara prästvigd. Det blir ett uppenbart problem när pastorn träder fram som celebrant och församlingen undrar vad han delar ut. Vad svaras om någon frågar högt och tydligt?
Nu kanske församlingen är hygglig och avstår från frågor om sanning och äkthet och annat sånt tramsigt? Vi har ju kommit i ett sådant kyrkligt läge att sanningsfrågor ska undvikas, måste undvikas. Men finns det verkligen någon av kvinna född som tror att någon blir präst utan vigning och på samma sätt någon som tror att Jesus knutit sin sakramentala närvaro till något med potatismjöl och guarkärnmjöl? Det tror inte jag! Varför skulle jag göra det? För de reformerta blir detta inget problem. De har en reformert nattvardssyn och förstår att vi talar om symboler i nattvarden. Vi andra menar att vi talar sakramentala realiteter, Verklighet. Det är därför en präst kan stiga fram med anspråk på att vara tjänare, Guds Ords tjänare.
Inget ont sagt om pastorerna i den svenska frikyrkligheten. Men att det som kallas ”väckelse” egentligen i stort ödelade kyrkolivet borde vi tala mer om. Dessa frikyrkliga fromma såg inte vad som måste komma, när de fromma drog till bönhusen och lämnade sockenkyrkorna alltmer tomma. De bröt i sin fromhet församlingsgemenskapen och de då mindre fromma blev vilsna, frikyrkliga ville de inte bli, men kyrkolivet var destruerat. Vad som hände på 1800-talet går att förstå och hur det har blivit går att se. På ett mer generellt plan handlar det om situationen på arbetsmarknaden, sägerKarin Wiborn. ”Karriärvägarna” är mer begränsade i Equmeniakyrkan, lägger hon till. Jag tror henne. Och just detta är det värsta!
”Allt fast förflyktigas”, skrev Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska Manifestet år 1848. Ska det betyda, som jag tror, att det måste till en kyrklig rörelse mot det flyktiga och för det fasta, det som alltid riskerar att förflyktigas om ingen slår vakt om själva den apostoliska läran? Det finns antagligen sådana som tror, att vaktslåendet av läran är effekter av överdriven potträning under barnaåren. Jag nöjer mig med att inte psykologisera utan tänker i all stillhet att det finns hederligt folk som fortfarande kan ställa frågor om sanning och sammanhang. Däremot är jag förbluffade över att detta sätt att fråga är satt på undantag i Svenska kyrkan. Var det inte just detta den arme Christer Hugo råkade ut för?
Svaret på den frågan är dubbelt: ”Jo” och ”Nä”.
Jo, det är skillnad på frågor och frågor i Svenska kyrkan. Det är skillnad på folk och folk också. Systemet definierar och bortdefinierar somliga frågor och frågeställare. Men Hugo fattade inte att gärningsbeskrivningen var det avstamp han skulle använda för att hoppa in i frågeställningen.
Nä, Hugo hade frågor. Några av dem hade kunnat hanteras i en kyrklig ungdomsgrupp om han varit i den åldern. Det är brukligt. Men grundläggande frågor både kan och kanske ska komma tillbaka. Vi tänker i cirklar – fast förhoppningsvis på högre nivåer. Men nä, eftersom apologetiken är satt på undantag, tron handlar om känslor och inte om Sanning, som ni vet (det där var grym ironi, men i alla fall), så finns det inte ett trons sammanhang att intellektuellt försvara.
Som vanligt piggar jag upp mig med Torsdagsdepressionen. Nu senast hade from-sossarna i religionskongressen behov att försvara sin sekteriska hållning för att hitta metoder för att bli de misshagliga kvitt. De lever inte i det förgångna. De vet något om utsattheten. De har fattat att kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* i Svenska kyrkan ”fortfarande tystas, ifrågasätts eller undviker sammanhang där de riskerar att bemötas illa.” https://www.kyrkanstidning.se/debatt/det-ar-inte-vi-som-lever-i-det-forgangna/421801
Man tackar för sympatin! Och, som sagt, de vet bättre. Det var ledarskribenten Funny Willman som blev påhoppad. Hon vet att försvara sig. Torsdagsdepressionens ledarskribent Funny kan skriva en text till försvar för präster med avvikande hållning och tio texter om varför hon anser att de har fel. Varför hon anser? Behövs tio texter för att vi ska förstå vad hon anser? Likväl skriver hon och försvarar två äktenskapssyner. Varför gör hon det? ”Därför att Svenska kykan har en skyldighet att stå ut med mångfald.” Detta tror jag inte ett ögonblick. Vem säger det? Herren själv? ApostelPaulus? Martin Luther? Hade det varit så borde vi skriva om sv ps 57:4 om Kyrkan som en fristad mitt i oron, för mångfalden ett värn. Allt är enklare än vad Funny tror – och svårare. Saken handlar om vad som är sant.
Nästa slända tänkte jag skriva för att fira Nobeldagen!