Advent och december med mörker förstås, men det är ljusen vi ser. Just i mörkret. Ni vet hur valserna går i predikningarna och inte mig emot. Till ljuspunkterna hör tydligen en bok som kommit och Gunnar Sjöberg skrivit ett helt uppslag om i Torsdagsdepressionen. https://www.kyrkanstidning.se/teologi/till-forsvar-for-allas-ratt-att-tanka-fritt-om-kristen-tro/420073 Fast inte riktigt kommit. Boken kommer den 15 december, sägs det.
Jag skrev ett meddelande till förlaget och anmälde mitt intresse att få skriva om boken både i Ölandsbladet och i en Dagslända. Jag ringde förlaget också och förlagschefen själv, Hans, påminde mig om att vi träffats på bokmässan i Frankfurt för många år sedan. Efter detta trevliga minne uppfattade jag ett missnöje med att jag anmält Christer Hugo. ”Jag har inte anmält Hugo. Jag har frågat domkapitlet om en text av Hugo”, sa jag, som är noga med distinktionerna. Hugo är jag faktiskt inte så intresserad av som av hans text. Är det inte viktigt att skilja mellan sak och person – även om det personliga finns i saken? Nå, förlagschefen förklarade sig inte vara ”intresserad av ett samarbete med dig.” Ingen stor sak i detta. Ska jag då välja att förtiga Hugos alster eller ska jag för surt försnillade pengar köpa mig ett ex när boken väl kommer? Sliter med frågan. Ska jag fråga arvingarna till råds? ”Vill ni ha mina pengar eller en bok av Christer Hugo, som jag investerat pensionspengar i?”
Gunnar Sjöberg hör till de betrodda, så betrodd att han fått läsa en bok som inte finns ännu! Han talar mest om att boken finns, fast den inte finns, och rapar upp vilka personer Hugo skriver om. Nu fattar jag. Hugo publicerar de studier han haft med en grupp församlingsbor. Det hela handlar om att tänka utanför den lilla lådan, ”utanför boxen” som Sjöberg får till det. Han börjar bli gammal, medger han. Han skriver ”med visst vemod”. Det är det stora vemodet som rullar in. Gammal progg av Ted Ström märker jag att han anknyter till. Sjöberg vill vara en proggig präst som säger det som ska sägas på det sätt som det ska sägas på det att det må gå alla proggiga präster väl och de länge må leva sina kyrkliga liv, förmodar jag.
Gunnar Sjöberg ville skriva sin text ”som en protest mot det likriktade och som ett försvar för öppna, prövande samtal om Guds väsen och trons villkor.” I sin öppenhet blir han tydlig: ”Visst, en präst ska förväntas stå för en Gud som finns”. Läs den meningen en gång till! Och ännu en gång!!
Sjöberg försvarar inte kätteri. Han är ”för allas , även prästers, rätt att tänka fritt och personligt om kristen tro.” Prästlöftena är dock distinkta, svarar jag. De handlar om att ”rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den Heliga Skrift, och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna”. Detta var löftet vid prästvigningen. ”Allt detta lovar jag Sven Gunnar Sjöberg inför den allvetande Guden och med den stora räkenskapsdagen för ögonen att redligt och samvetsgrant med Guds nåd och hjälp efterkomma.” I en rätt bestämd mening är väl detta en likriktning Gunnar (1982) liksom hans pappa Folke (1954) frivilligt ställt in sig under. Det begränsar en prästs liv för att det ska vara ett – prästliv! En präst är aldrig riktigt privat, som bekant. Jag ska inte redogöra för hur jag tänker om prästsöner som blir präster, ”men det finns undantag, se på oss”, ropar Göran Beijer och Niklas Adell, (som är just prästsöner och präster). Jag tror mig kunna konstatera, att Gunnar Sjöberg inte utgör ett undantag.
Hur var det då med Gunnar Sjöberg och glädjen i att öppna upp i stället för att begränsa? Hans undran? Varför vi i kyrkan är så hånfulla mot varandra – ”särskilt mot dem som tänker annorlunda om det annorlunda och framför allt om den Annorlunde”. ”Men nu har boken kommit!”, skriver Sjöberg. men just det har den inte. Att boken skulle vara en inbjudan till gemensam reflektion när endast godkända får recensera kanske blir ett litet hack i Sjöbergs progg-skiva?
Nu hör jag till dem som tänker annorlunda eftersom jag tänker som Svenska kyrkan gjorde när jag döptes, när jag konfirmerades och när jag prästvigdes. Ämbetet, äktenskapet och nattvardselementen som tydliga markörer. Och jag har själv hamnat utanför den lilla låda som är den svenskkyrkliga elitens. Det skulle i första hand inte uppfattas vara mitt problem, kan jag tycka.
När vi fått dissidenter av mitt slag i Svenska kyrkan finns det två möjligheter. Tigande eller talande. Exkluderande eller inkluderande. Jag kan inte minnas at just Gunnar Sjöberg har gjort sig känd för att flitigt och sakkunnigt ha tagit sig an de teologiska grundfrågor motsättningarna gäller. Har han någonsin förklarat att Jesus lovat knyta sin sakramentala närvaro till något med guarkärnmjöl och potatismjöl? Enkönad vigsel? Alla vet vad Jesus sagt om Skaparen.(Mt 19:4) Och den i Svenska kyrkan avgörande frågan? Sjöberg fick en kyrkoherdetjänst utomlands efter en byråkrattjänst som kommunikationschef. Om någon fäskalle skulle få för sig att stå fast vid insedd sanning om ämbetet, äktenskapet och nattvardselementen, skulle beskedet om obehörighet kvickt kommuniceras. Har Sjöberg några kommentarer kring detta?
Antagligen. Han drog i härnad mot tre kv*nnl*g* pr*st*er som startat ”Mitt kors”. Riktigt varför detta var så olämpligt begrep jag inte riktigt. Sjöberg kanske vill förklara hur han tänkte där i sin lilla byråkratlåda i det kyrkliga huset i Uppsala,när de tre och deras entusiastiska följare på nätet skulle uppfattas tänka och kanske också vara ”fel”?
Sjöberg hörde till de ”djupt oroade” som undertecknade skrivelsen till Biskopsmötet, som författats i september år 1993. Oron var en oro att biskoparna skulle prästvigda sådana ” som inte erkänner de kvinnliga prästernas vigning, ämbete och ämbetshandlingar och som därmed inte accepterar Svenska kyrkans antagna ordning”. ”Därmed var ordet”, sa Bill. ”Så var det med det”, sa Bull. Biskoparna blev rädda och det s k kyrkomötet skärpte tonen året efter. ”Inte underkänna” blev ”erkänna”. Just detta var vad Gunnar Sjöberg ute efter, kan man förmoda. Snacka inte om hans öppenhet med mig bara!
Samtalsdokumentet Kyrka Ämbete Enhet – ett försök att skapa lite större förståelse om en komplex fråga – torpederades. Den lilla rapporten var tänkt att diskuteras i kontrakten. Företrädarna för aKF och Svenska Kyrkans Fria Synod fick tydligt godkänt av sina organisationer. Det gällde uppenbarligen inte för dem som Biskopsmötet och Centralstyrelsen gett förtroende att delta i samtalen. Att beskedet i TV 4-programmet ”Godmorgon” blev att de som inte kan inordna sig får ”söka sig till kyrkor som har den ordningen”. Så mycket för den kyrkliga hemortsrätten. Om något av det som hände kan man läsa i en exkurs i boken En annan kyrka, (GAudete, Helsingborg 2018, s 345-354). Tror ni att Gunnar Sjöberg brytt sig om att läsa den boken förresten? Det tror inte jag. ”Tänka utanför boxen” är bara somliga dissidenter förunnat. Vad tror ni jag tänker om utstötningsmekaniker och präster av detta slag, som vill utmönstra i den öppna folkkyrkans namn? Utstötningsmekanismer kräver sina mekaniker, märk mina ord.
Vad var det nu Sjöberg i sitt försvar för Christer Hugo påstod? För egen del, dold bakom en Nick Cave, menar tydligen också Sjöberg, att Gud inte ingriper i människors liv. Det tror jag erfarenhetsmässigt för min del och jag tänker att Gud på sitt sätt har mitt liv som sitt främsta fokus. Faderns fokus är obegränsat och inrymmer också mig. ”När Gud skapade mig, skapade han något fint och värdefult”. ”Tryggare kan ingen vara” sjunger jag också för att uttrycka sakinformation och egen gjord erfarenhet av mitt sammanhang. Sjunger Sjöberg psalmen med allvar och avsikt eller sjunger han bara med änglarna i politisk mening?
Sjöberg var tydlig med vad alla enkelt kan uppfatta: ”Och jag fattar egentligen ingenting”. Det är uppenbart så sant som det är sagt. Men en fråga han ställer, skaver: ”Hur många avkragningar skulle inte ske om alla teologiska kvällssamtal på prästmöten avlyssnades?” Menar Sjöberg att vi har en hoper förbannade villolärare (Gal 1:8) som för månadslön och med gjord karriär hycklar sig fram i livet, inte själva tror vad de offentligen bekänner i den apostoliska trosbekännelsen till exempel? Vad är det de säger vid alla teologiska kvällssamtal, de som kyrkomedlemmarna inte får höra fast de förväntas betala heretikerna furstligt?
Personliga tvivel är arbetsuppgifter tre eller fyra gånger under ett prästliv. Frågorna inte bara om vad jag tror utan varför och hur måste ställas hänsynslöst rannsakande. Varför blev jag präst? För att jag ville något som Gud själv ville och vigde till (genom biskopens och prästernas handpåläggning) eller för att jag ville jobba som präst med det sociala anseende som följer med jobbet som kyrkoherde i fin prästgård, medlemskap i Rotary och kanske i frimureriet? Allvarliga frågor om prästämbetet kan de kyrkligt förnyade ställa och ställa sig. Läs Jan Redins predikan vid prästmötet i Växjö 1965, en text Henrik Svenungsson gav mig som läsning, när jag var 16 år gammal. Den finns att läsa i boken Med pelarstoder tolv (Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala, 1982), som Jan Redin fick till sin 75-årsdag. Läs s 11-18. Fader Jan visste hur s k högkyrkliga hanterades i Svenska kyrkan. Han hörde själv till dem som i Gunnar Sjöbergs anda stämplats som en i skaran av ”okristna, okunniga kättare” och visste vad det var att bli förföljd och förlöjligad. Så visste han att inte sitta still i boxen och göra sig den vackra karriär som Gunnar Sjöberg kan uppvisa.
Alltfort menar jag att Christer Hugo skulle stått sträckan ut och låtit Stockholms domkapitel skriva kättardomen – om kapitlet hade gjort det. Det fick vi inte veta.