Det måste väl ändå vara fel att lägga all betoning på att ”vigningstjänsten är kyrkans och inte tillhör den enskilde prästen”? Plussen påstår samfällt detta. https://www.svenskakyrkan.se/filer/1374643/220303%20Uttalande%20BM%20om%20Vigselrätt%20och%20vigningsansvar.pdf?id=2399607 Det är självklart att ämbetet inte tillhör prästen (hur skulle någon kunna få för sig det?), men ämbetet hör efter vigningen samman med prästen. Det är dubbel poäng att jag är präst och att jag är präst. Vigningstjänsten (detta märkliga uttryck, som naturligtvis kommit till med någon avsikt – men vilken? ) – ska inte beskrivas som ”kyrkans” heller, för det är väl Herrens? Prästen är inte något utflöde av händelser på firmans huvudkontor i Uppsala, för att säga det enkelt. Saken är allvarligare än så. Och om Plussarna fått för sig att ”vår kyrkas ordning” skulle vara en självklar auktoritet ,kan man enkelt kontra med att mot ”vår kyrkas ordning” står Kyrkans ordning och över Kyrkans ordning finns alltid en Herrens ordning. Ifrågasättandet blir självklart och därmed ansvaret att argumentera teologiskt, dvs med goda bibliska skäl.
När Plussarna väljer väg, väljer de att tala om hur de ska göra ”en samlad bedömning av en kandidats lämplighet”. Jag har försökt få kloka människor att göra en samlad bedömning av vilka apostlar som visat sig vara ”lämpliga”, men mötts av fnissanden och undvikanden. Frågan avslöjar hur korkad den är. Saken gäller i första hand vem Gud kallar. Och kyrkoherden i Ars är den ende helgonförklarade kyrkoherden i Kyrkans historia. Hade man frågat hans utbildningsansvariga, hade han bedömts som olämplig! Så vilka av apostlarna är att bedöma som lämpliga? Och vilka, om man får vara impertinent, av Svenska kyrkan uppsättning av Plussare ska in i lämplighetskategorin? Jag är för egen del inte övertygad om att alla Pluss är kallade till plusseriet av Gud själv. Är ni? Svara enskilt, men motivera svaret! Det skulle kunna vara svaret, att de som valde dem först ägnade sig åt bön och begrundan innan de valde. Gott så! Det skulle också kunna vara ett svar att utsorteringsmekanismerna styr allt så att valet på inget sätt är fritt – inte ens för Guds kallelser. Då har vi problem, tänker jag. Hur kommer egentligen Plussen till?
Teologiska argument förutsätter teologisk kompetens. Men utbildas teologer eller utbildas religionsvetare i vår tid? När jag var ung präst kom en av kollegorna in till ett morgonmöte med budskapet att han slagits av att han utbildats i samma ämnen som präster på medeltiden. Språk, troslära mm mm. Han var uppenbart glad över de långa linjerna och det teologiska sällskap han överraskats av. Det är samma upptäckarglädje som slog Joseph Ratzinger under Andra Vatikankonciliet, när något som Bonaventura från 1200-talet skrivit löste en fråga som ställts under 1900-talet! Den teologiska samtalsgemenskapen fungerar över tid. Det gör den därför att teologi är iver att få veta något om Gud och hur Gud tänker om människor. Religionsvetenskap är pysslet att förklara vad människor tänker om Gud, ”G” eller ”gud” – och i bästa fall förklara varför.
Nu vet alla att man på Tandläkarhögskolan inte lärde studenterna hur de skulle borsta sina tänder, lika lite som universitetet lärde studenterna hur de skulle fira gudstjänst och be. Ändå är det på knä som teologi kommer till. Därtill genom studier. Jag ställer mig på andras axlar för att se lite längre – eller lite djupare. Det är det hela. Lite paradoxalt att jag på knä eller sittande på en stol (eller liggande i min säng!) står på andras axlar men, som det hette i söndags i Högby kyrka på norra Öland: ”En paradox är en oöverenstämmelse mellan vad en teori utsäger och vad sunda förnuftet förväntar.” Detta är sådant som teologer uppskattar mer än vad religionsvetare gör. Oöverenstämmelser ska inte föraktas! Inte om man som alla kyrkokristna är teologie studerande i alla fall. Paradoxalt nog!
När det drar mot advent är Facebooksidan Folkkampanjen för adventsljusstakens rätta tändande att rekommendera. Med kompasserna i våra smarta telefoner kan adventsljustakarna placeras perfekt i söder-norr-läge och ljusen tändas från söder MOT norr. Advent går in i morgon kl 18, inte dessförinnan. Och då vidtar den hårda tiden att ta sig igenom profeten Jesaja fram till jul. 66 kapitel. 2 eller 3 kapitel om dagen, men är det advent så är det! Något nytt kanske jag kan få syn på när jag läser de gamla profeterna, som alltid tycks så samtida?
Så lackar det mot jul. Satsning på hårda paket, som vanligt. Martin Berntsons bok Klosterliv (Artos 2024) skulle kunna locka församlingsbor till vidgat vetande om spiritualitet och spiritualitetshistoria. Hade jag varit församlingspräst kunde jag ha sagt: ”Se till att tomten kommer med boken så sätter vi oss några gånger under våren och talar om den!” Jag hade nog också utlyst en pratkväll om Paulina Neudings bok Igår kväll i Sverige (Fri Tanke, 2025). När det skrias om boken utan att skriarna tycks ha läst eller i vart fall inte tänkt, är det vi som måste läsa och tänka. Att präster tar sig igenom introduktionen till Thomas ab Aquino och Stephen de Youngs bok Apostlarnas religion får man väl ändå förmoda. Den senare boken har just kommit i en rättad version och handlar om ortodox kristensom i det första århundradet. Jag tycker det är fånigt att på svenska kalla aposteln Paulus för ”helig Paulus”. På svenska säger vi ”den helige Paulus , S:t Paulus eller ”aposteln”. Och jag tänker att apostlarna inte var religiösa just. De redovisade sin tro, dvs sakförhållanden de kände till. Det är ”apostlarnas tro”.
Annars har jag mest funderat över det s k kyrkliga läget. Är det inte i vår tid en ständig verksamhet kring en frånvarande gud? Det talas om honom. Det låtsas ”som om” när det handlar om honom. Ingen vill egentligen vidgå något som har med honom, som är Gud är Fadern på ett helt annat sätt, att göra. De hårda frågorna handlar organisation och juridik, inte lärofrågor. De lämnas som öppna frågor bara det inte är sådana som jag som ställer dem. Jag läste nyss hemkommen från Tyskland vad Gunnar Sjöberg inte bara fått för sig utan också stort utrymme för sina djupsinnigheter i Torsdagsdepressionen. Jag insåg att det behövs en ny Dagslända redan på måndag.
Jag borde förstås också ta upp den Stockholms stifts hyllning av Skarpnäcks församling. https://www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift/nyheter/sa-blev-skarpnacks-forsamling-bast-i-sverige-pa-valdeltagande. Artikeln är AI-genererad. Då förstår man kanske att kritiska och upplysande frågeställningar saknas, inte minst detta att Skarpnäcks kyrkoråd sätter sig över de beslut från domkapitel och Överklagandenämnd fattat om offentligheten, som kyrkorådet i Skarpnäck struntar i. Läs Johanna Anderssons inlägg https://www.kyrkanstidning.se/debatt/ingen-offentlig-debatt-om-bristen-pa-offentlighet/421416
Högt valdeltagande när att Skarpnäck ”bygger relationer”. Nå, i budgeten anslogs lokalt i församlingen 700 000:- för kyrkovalet. Till det kommer lönekostnader för den personal som under två veckor lägger allt annat åsido. Räkna på siffrorna så hamnar vi över 1 miljon, kan en dyskakalkyliker tänka. Nå, om 7000 medlemmar röstar och kostnaden lågt räknat ligger på en miljon är det väl inte så svårt att räkna ut vad varje röst kostat? Till det kommer pengarullningen på stiftsnivå och nationellt. Är utfallet värt pengarna? Arbeta med frågan i grupp och kom tillbaka och rapportera om 10 minuter. Skarpnäck är ett tydligt typfall. Man vad betyder det att stiftet inte ställer några som helst kritiska frågor, när vi andra tack vare sländorna här vet vad som pågår – och det handlar om offentlighetsprincipen och det handlar om en cancersjuk präst, kyrkorådets villebråd. Tala om att bygga ”relationer”!
