Svenska kyrkan presenteras så: ”En plats för tro, kärlek & gemenskap”. Det är storslaget storordigt och knappast sant. Inte lokalt, inte på stiftsplanet och alls inte nationellt. Tro? Vilken då? Det som är ”levd teologi” är uppenbart något annat än tron så som den anges som bekännelse, dvs i bekännelseskrifter som apostolisk och biblisk tro. Kärlek? Notera mitt frågetecken. Jag hade satt ett lika stort frågetecken om någon påstått att man kan köpa kärlek på bordell. Gemenskap? Kan självfallet inte utlovas. ”Här finns ingen gemenskap, men kan bli – om du bidrar” som vi sa i gamla Två Systrars kapell i Kalmar, när det talades så mycket om vilken fin gemenskap det var i källarkapellet. Det behövde sägas, även om många bidrog till gemenskapen. Det är inte där vår marknadsföring ska sättas in!
Jag läser att Act Svenska kyrkan snart börjar en julinsamling. ”Viktigt arbete för fred i världen” heter det. Sånt går jag kanske inte riktigt på. Men jag lyssnar. Hur ska det gå till? ”Svenska kyrkans församlingar mobioliserar sig nu för att bidra till fredsarbetet genom ljusmanifestationer, julmarkander och andra lokala aktiviteter. Kollekter tas upp och olika insamlingar görs.” Projektledaren vill ”varmt uppmuntra till att tända ett ljus för fred i kampanjens digitala ljuständning”. Lysén, den gamle missionsförbundaren, definierar på reformert vis att ”som kyrka är vi kallade att vara ett ljus i mörkret. Vår tro bär ett budskap om hopp, rättvisa och fred – ett budskap som världen behöver mer än någonsin.” Jag tror inte denna kvantifiering – för då har väl Sonen missat vid vilken tid Han egentligen skulle kommit i världen (jfr Gal 4:4) – om han inte rentav missat själva budskapet. Budskapet är beskedet, det vi kallar evangelium. Guds Son har blivit människa. Då är det konstigt att i ACT:s presentationer hittar jag ingenting om Frälsaren själv. Bara en massa annat, ”Fromsint men inte fromt”, skulle man kunna säga – om man var på det humöret.
Jag funderar på hur det var. Svenska kyrkans missions insamlingar i advent och Lutherhjälpen under fastetiden – båda som folkrörelser, dvs folk i rörelse. Missionsauktion i varje församling med självaktning och fastekampanjer. Studiecirklar med böcker både av Arvidson och Holgersson samt SKM:s årsbok med missionsteologi. Biörn Fjärstedt skrev lödiga artiklar vi kunde läsa och samtala om. Bara för att nämna något. De kyrkokristna behandlades inte som passiva konsumenter, som skulle hoppa på kommando från någon ”projektledare” utan som betrodda bärare av ett gemensamt uppdrag. Engagemang!
Engagemanget tycks mig rakt av ha ersatts av likgiltighet, passivitet. Det värsta är att jag tycker mig se hur detta kommit sig. Jag själv är ett utomordentligt exempel på en ”distanserad men ännu inte ointresserad”. Det nya kyrkomötespresidiet presenterades med tydliga partibeteckningar före stiftstillhörighet. Förr i tiden hade det varit stiftstillhörighet som varit den viktiga informationen, Partipolitiseringen skulle inte markeras, för detta skulle vara att ge kritikerna billiga poänger. Nu kommer dessa billiga poänger helt gratis och en sådan som jag säger: en partipolitiserad religionskongress” – precis det vi sa i tidigt 1980-tal.
Det DDR-mässiga har emellertid blivit än tydligare. Detta drag tydliggörs av lovorden vi får höra. ”Det går bra för Svenska kyrkan” är temat som varieras. Alla får vara med, ty detta är en öppen, luthersk folkkyrka även om den ter sig mer öppen och folklig är just ”Kyrka”,det där med folklighet ska också problematiseras för den delen. Det gamla kyrkfolket ligger antingen på kyrkogården eller lever ett från kyrkolivet distanserat andligt liv, i praktiken berövade sitt trygga hem i kyrkolivet. Luthersk? Inte om vi frågar Martin Luther själv! Han var emot det lutherska, kyrklig som han var.
Men vad ska vi säga om den intellektuella standarden om vi dömer efter insatserna i det s k kyrkomötet? Jag följde debatten om samvetsfrihet, https://kyrkomotet.tecviz.net/ondemand/?2025/1118/2 Temat skulle i vår tradition inte tyckas så märkligt, dr Luther är samvetsbestämd i den inskränkta meningen att man kan tänka sig hans samvete upplyst av Guds ord. Det var hans anspråk. En kyrkostruktur som vill se sig som ”luthersk” borde ha svårt att komma förbi Luther, kan man tänka. Den borde också kunna värna det ofriserade tankeutbytet. Inte Svenska kyrkan inte! Plusset i Skara gick mot slutet av debatten upp och drog det som utskottet också haft med. ”Ämbetet är Kyrkans och inte den enskilde prästens…” Noga taget är väl ämbetet Kristi ämbete, men till somliga av oss har ämbetet personligen antvardats. Det är fortfarande Kristi sändning som avgör och därmed den lyhördhet också den enskilde prästen – kanske mot det kyrkliga systemet! – måste ha för vad Herren vill. Kyrkans ordning blir oordning om en en ordning införs som inte är gudomlig, det är det hela.
Debatten gav djupa inblickar i grumligt tänkande. Peter Weiderud överraskande nog, jag har hållit honom för att vara en begåvad karl som inte slåss med tankespöken. Så fel jag haft. Det verkade som om Weiderud inte läst Johan Sundeens bok om 68-vänstern. I Weideruds värld var vänster uppenbarligen KPML(r) och föga annat och den sexuella revolution som kunde göra sällskap med den politiska medvetenheten mellan de revolutionära röda lakanen har inte Weiderud ägnat någon närmare uppmärksamhet. Det borde han ha gjort. Vad begreppet ”homofobi” hade i sammanhanget att göra tycks oklart – om man inte ska tro den gamla sovjetiska politiska psykiatrin, som satte fobi-stämplar på alla som inte tänkte i sann fosterländsk sovjetisk anda.
Kristina Srbu Kjellgren (MPSK) fick till ett ”förbanne mig” när hon klagade över att debatten tog tid. Detta var ett kyrkohistoriskt uttalande när hon bokstavligen i det s k kyrkomötets plenum använde detta farliga uttryck, som innebär att man ber om att bli straffad av Gud. Ovanligt i kyrkomöteshistorien, men historia är inte favoritämnet just i det mötet och kyrkomötet är inget egentligt kyrkomöte, som vi vet. Margareta Andersson från centerpartiet och Växjö stift fick för sig att det var en biskop som fått ur sig ”likväl rör hon sig” när en räcka förändringar genomfördes mot de kyrkliga auktoriteternas önskan. ”Eppur si muove” kan Galilei Galileo år 1633 ha mumlat inför inkvisitionen och om inte annat är det en god replik. Men biskop var han inte och när det kommer till idéhistoria/vetenskapshistoria visar Andersson ett närmast astronomiskt fenomen, en kunskapslucka som verkar vara ett svart hål.
Bäst i debatten var kanske inte Anne Sörman, men hon lyckades sämre i matematiken än jag. när hon påstod att vi haft samkönade vigslar i 30 år. Hon, Anderssonskan och Plusset i Skara var tydligen överens om att man kan välja yrken, som t ex yrket att bli präst. Där rök kallelsetanken. Om det är en kallelse är det något jag åker på, inte något jag vill utan en konsekvens av en vocatio, en Guds kallelse, och en insikt som andra gör att just detta var och är Guds mening med mitt liv. Vigningen bekräftar denna Guds kallelse och handpåläggningen med tillhörande nådegåva i vigningen är Guds Så tänker tydligen inte Plussen numera. Tänker de över huvud taget eller drar de bara konsekvensen av tankestrukturen från 1950-talet?: ”Ämbetet är inget. Kvinnor ska ha det.”
Mitt erbjudande till biskopsmötet om ett seminarium om ämbetsfrågan står kvar, men jag återkallar mitt erbjudande om att genomföra detta seminarium med ena handen bakbunden. Jag vill kunna använda båda händerna för att ta mig för huvudet när jag får höra vad Plussen har att säga.
Sanningen börjar sippra fram. Den formulerades så om unga präster: ”De tror inte ordningen med kvinnor i prästämbetet, men de har vett att hålla tyst och vid behov svara rätt, men tror i kristen mening gör de inte. Så har det varit i många år.” Så måste det bli, när en icke-fråga i praktiken blivit den avgörande frågan och tydligare kan ett teologiskt haveri inte sammanfattas. Biskop Bo Giertz sa vid kyrkomötet år 1958, när frågan efter den långa debatten skulle avgöras genom omröstning, att ”först nu skulle debatten egentligen börja (dvs när deltagarna positionerat sig) och professor Gustaf Wingren konstaterade år 1986 att ”samtalet har inte börjat”. Att frågan var uttjatad säger de som ”allesammans [är] teologiskt ointresserade människor.” Nu kan man vara sådan och likväl lyfta riksdagsmannaarvoden för att uttröttad sitta på sin stol i det s k kyrkomötet i kongresshuset i Uppsala.
Nästa slända får nog komma på fredag. En stackars präst ringde och förklarade sig lida av abstinens när det inte kom någon slända i fredags. Han får väl läsa Dan Korn och se en interiör från det kyrkliga festlivet på kongress. Det bjuds på Plopp… https://bulletin.nu/korn-att-lasa-bibeln-som-kyrkliga-antisemiter