Jag följde kyrkomötesdebatten på tisdagskvällen samtidigt som jag såg den svenska dokumentären Att överleva dödskommittén i SVT 2. Här var det revolutionen i Iran och dess efterspel, när radikala ungdomar avrättades av det nya islamistiska styret. Dessa arma unga såg inte vad som komma skulle. Förövarna drevs självfallet av god vilja. Ungefär som i det s k kyrkomötet alltså. Om detta konstaterar jag återkommande, att där härskar en annan ande än vår. Och för egen del undrar jag om demonen Asmodaios (Tob 3:8) verkligen håller sig kvar i Egypten, men om detta har jag för närvarande ingen närmare kunskap. ”En annan ande” är i varje fall en kortfattad sammanfattning av motsatser i det s k kyrkomötet, ”Ein laut klingendes Nichts”, ett högljutt ingenting.
Ideologiska politiska syner och talträngdhet sat därtill några kloka inlägg av de reflekterade och pålästa. Som gammal i gamet noterar jag den låga kvaliteten i talarstolen, de tycks inte ha så mycket att säga och just detta ingenting säger de om de inte, som i några fall, kommer på sig själva – i talarstolen – med att de inte har något att säga! Sanslöst. För detta uppbär de riksdagsmannaarvode.
Att de verkliga kyrkliga problemen inte får plats är alltför uppenbart. Det måste bero på att mötet inte är ett kyrkomöte utan en partipolitiskt sammansatt religionskongress. Jag kan vara nöjd. Vi såg detta i vardande år 1979, som vägval år 1982 och reserverade oss. Då avfärdades vi som dystergökar. De flesta som inte vill se vad som var å färde har själva dragit all världens väg. Jag är den förste att beklaga detta faktum. De borde ha fått se nu vad de inte ville se då. Skumrasket i Skarpnäck togs upp men Plusset i Stockholm hade inget att säga i den debatten. Inte ens Fredrik Stiernstedt (s) ville tydligen försvara skumrasket – för måste det försvaras blir det ju erkänt just som skumrask! Ni förstår.
Vi får väl hålla oss till Jesus. Det finns sådana som med seende ögon inte ser. Jesus citerar profeten Jesaja. Mt 13:14-15. Men Bibeln hade rätt! Ideologisk blindhet uppfattas som – klarsyn! Dra mig på en träpinnevagn! För att bli ordentligt impertinent: Hur många av dessa lkm-are (ledamöter av ”kyrkomötet”) återfinns söndagligen i Herrens sköna gudstjänst och har präglats av gudstjänstfirande, bibelläsning och bön? Hur många är i kvaliificerad mening kyrkokristna så som våra konfirmationspräster fordomdags menade att vi skulle vara. Heliga alltså – om än ännu inte helgon Communio sanctorum är en skara levande och döda i skön förening, de heligas gemenskap och gemenskapen med Det Heliga. Den slår till i sockenkyrkan på söndag, Domssöndagen.
Om tillståndet i nationen på ett betydligt mer utmanande sätt än kyrkomötesfloskler skriver Paulina Neuding i boken Igår kväll i Sverige (Fri Tanke 2025). ”Reflektioner om en revolution” – och revolutionen handlar om en omvälvning i mitt eget land, Sverige, i min egen tid och där det var en dygd att inte se och inse och självfallet avfärda alla som såg. Här fungerar Svenska kyrkan som en spegel av skeenden i samhället, förstås. Dumt på vanligt vis alltså. Det kanske inte kan vara på annat sätt, även om just ett annorlundaskap är Kyrkans egentliga kallelse i världen.
När jag hörde bitar av kyrkomöteseländet ställde jag mig ånyo frågan: Ska jag verkligen var kvar i detta kyrkosystem? Men varför skulle MTD-religionens folk få mig på flykt? Och vad med den onde demonen Asmodaios? Ska han få skrämma mig? Jag läser Tobits bok och muntras upp.
