Viljans triumf hette filmen från Olympiaden i Berlin år 1936. Leni Riefenstahl blev den berömda regissören och som nazi-propaganda måste filmen uppfattas. Skulle det göras en film från kyrkomötesdebatterna skulle den kunna heta Välviljans triumf. Det beror på det religiösa i det s k kyrkomötet. Religiös syn på klimateriet och skogen, religiös syn på vikten av dialog med och förståelse för minoriteter, religiös syn på islam förstås och religiös syn på själva det egna och egendomliga kyrkosystemet, det som förser oss med denna imposanta religionskongress i Uppsala. Upp stiger talare efter talare – och understundom också några, som inte framstår som talare just – men ändå tar plats och tid i talar-stolen.
Det mesta är förutsägbart. Det blir så med det begränsade känsloregister som står kyrko-politiker till buds.
Jag kollade islamdebatten. https://kyrkomotet.tecviz.net/ondemand/?20251117
Utskottet hade inte varit mångordigt utan hänvisade till läronämnden: ”Vad gäller motionen som hävdar att islamisering pågår konstaterar utskottet att den svenska religionsfriheten är en konventionsgrundad mänsklig rättighet. Liksom läronämnden menar utskottet att alla religioner rymmer både konstruktiva och destruktiva inslag och att det är viktigt att stå i dialog med andra för att främja människovärde, jämställdhet och demokrati.”
Inte blev jag så mycket klokare. Ledamoten Anders Skogberg talade om islam som en ”idiotisk ideologi”, en slutsats han drog efter att ha hört några föreläsningar i Karlstad av Mona Walter, Samuel Egyptson och ytterligare någon somalier. Efter mordet på Salwan Momika läste jag hur Mona Walter preciserade två frågor om vilket Sverige vi vill ha: ”Ett fritt land där alla idéer får kritiseras? Eller ett samhälle där yttrandefriheten är död och mord är straffet för att kritisera islam?” Har man läst detta, kan man väl förstå vad det är som diskuterades och som varit det narrativ som motionen om Islamic Relief tog avstamp i.
Nu togs inte frågan om hedersförtryck upp. Ingen påminde om Fadime Şahindal (1975-2002) från Uppsala, om flickor som ramlat från tak och balkonger eller helt sonika slagits ihjäl i Lessebo och annorstädes. Det hade kanske inte varit helt fel att försöka bena upp resonemangen.
Pastor Peter Weiderud talade och sa, som det blivit brukligt, vad ”vi socialdemokrater” menar. Jag gillar Peter av flera skäl, han är en vänlig person. Han kanske kunde passat på att dela några erfarenheter från sin tid i Egypten. Det sägs att han kvickt fick ta sig från landet när säkerhetstjänsten var ute efter honom och att saken gällde något med Muslimska Brödraskapet, en sammanslutning som uppfattas som ett hot och som dr Egyptson nogsamt beskrivit i sin doktorsavhandling. Jag tyckte det hade funnits mer att berätta. Peter tog inte den bollen, han nöjde sig med att tala om islamofobiska motioner och – efter en omfattannde sifferexercis – kom han fram tll att en socialdemokratisk muslim valts till borgmästare i New York. Det skule vi få se i Sverige också, samt avfärdade oron för just detta som ”trams”. Att vi i Sverige haft muslimer i 1300 år är väl en dribbling som inte tål en sakgranskning, då kunde man lika väl ha tagit fram de två slagen vid Wien som argument för det kristna Europas försvar mot islam?
Det var dock inte ointressant att notera hur man hanterar deras oro som redovisar vad de, säg, känner inför islam. Jag tror att deras oro är värd att ta på större allvar. Ärkeplussets fagra ord till detta ska läggas till förstås, detta inkännande är något att återkomma till för de tarvliga, de polemiskt anlagda, sådana som vill använda Ärkeplussets ord – men nu på den kyrkliga urbefolkning, som känner sig (sic!) alltmer främmande i sin egen kyrka, dvs i Herrens kyrka som de tidigare mött den. Och så till detta den uppbragte pastor Johan Linnman. Han anknöt till Nina Wallin, som noterat en bristande balans som gjorde henne illa berörd, ”Känns inte bra”-argumentet alltså. Hon hade vid en konferens tydligen mött ”trossyskon från olika religioner”. Pastor Linnman kände ett behov av att ”säga ifrån” när det från talarstolen om islam sagts ”idiotisk ideologi”. Så var det sagt också. Jag skulle kunna ha synpunkter på om man verkligen ska uträtta sina behov i kyrkomötets talarstol, men det har jag förstås inte.
Intrycket jag får är intrycket av en oförmåga att tänka utanför boxen och en betydande oförmåga att – trots allt ordande – vara inkännande inför det annorlunda tänket. Behovet att ”säga ifrån” var större än så. Prästerskapet förnekar sig inte. Jag vet hur det går till… De säger alltid till och säger alltid rätt i det rådande läget, oavsett vilket det är. Fadime och jag och sådana som är som vi, Şahindal och Sandahl lika, ställer andra frågor och ställer därmed till det. Alltid, i alla tider och överallt.
