Jag tänkte att det skulle vara uppiggande att höra kyrkomötesdebatterna. Jag såg ett antal deltagare på webben och tänkte som vanligt, att alla inte åldrats med behag. Men vem är jag att döma? Dock måste jag väl vara fri att redovisa synintrycken. Värre blir det när jag ska argumentationsanalysera, då hamnar jag inte i det uppiggande utan i uppgivenheten. Jag lyssnar nämligen efter en sakdebatt och möter känsloargumentation och lagiskhet. Det är rätt dystert.
Antagligen lurar en del ledamöter av kyrkomötet sig själva när de trollar med truten, som Jan Myrdal skulle säga. Det låter vackert och det är avsikten. Få talar sak, lika få talar sakligt, ingen komplicerar utan talar stor ordning på lagiskt och fariseiskt sätt – utan att bli påhoppade och avslöjade för det. Deras visioner för Svenska kyrkan är svårare att förstå, enklast är det nog att tänka som jag: de har inga! De tar ett steg framåt, dock. Det är så de säger, de som står vid stupet. ÖKA ska fälla det förslag kyrkostyrelse och utskott enats om. Sannolikt är det de reformerta som talar – de ska bygga gudsriket här och nu. En aktör som går före och som kan slå sig för bröstet och säga ”Vi försökte i alla fall!” Patetiskt, reformert och lagiskt, tre i ett och ett i tre.
I detta deras reformerta gudsrike finns något de kallar ”urbefolkning”, men denna urbefolkning innefattar inte ölänningar eller ens smålänningar som inte bedriver renskötsel. Rennäringen är lika omfattande som vad en ICA-butik av lite större format omsätter, ICA Nära Braås är nog exempel. Det innefattar nog inte heller folket som har sin utkomst av skogsnäringen. Och så hör jag att den centrala nivån borde vara mer beslutsam mot stiften. ”Vi vill mer!” Klimatkrisen måste hanteras nu, får jag veta. Slagorden tröttar, det måste jag medge. All makt till centralnivån och begränsad makt sill sovjeterna, ni vet.
Detta ”kyrkomöte” och den enfald som kännetecknar dessa religionskongresser betalar vi för.
Det måste finnas en annan gudsrikesvision, en kyrklig. En som tar det kyrkliga eländet på allvar. Vem ska formulera den kyrkokritiken, dvs se, bedöma och handla? Vad som egentligen är hoten mot kyrkolivet får vi inte höra ett ord om. Varför kommer jag på mig själv med att tänka på det ryska kyrkolivet 1905, där det då- och därvarande ryskortodoxa kyrkomötet ägnade sig åt sina frågor, men missade vad som egentligen var på gång, det som blev den ryska revolutionen med det ryska kyrkolivet – så som de kände det – bortsopat.
