”Demokratin bärs upp av folkrörelser”, lärde folkskollärare Nils Rubin oss. Till folkrörelser räknades också politiska partier och de kom till uttryck via sina dagstidningar, där ledarsidorna förde ett politiskt samtal. DN med professor Herbert Tingsten var bara ett exempel. Lokalt i Växjö fanns Smålandsposten, Kronobergaren och Växjöbladet; höger, socialdemokratiskt och centerpartistiskt organ. Gunnar Franzén, SmP, var legendarisk ledarskribent. Ville man hålla sig mycket välinformerad var det Aftonbladet, Expressen, Göteborgs-Tidningen och Kvällsposten som gällde. Svenska Morgonbladet var kristligt och kallades kort och gott ”Svenska Morr”. I Svenska Dagbladet kunde Gunnar Unger håna och häckla, i vår tid skulle nog detta gälla som ”hat och hot”. Inte då! Han hann dessutom avla en domprost, Johan Unger. Säger allt.
I Kalmar var Kalmarposten den stora tidningen, den försvann när redaktionen söp bort tidningen. Detta var en tid för cyniska tidningsmän, och det gick dem inte väl alltså. Barometern och Östra Småland konkurrerade därefter med varandra i Kalmar. Tidningsdöden var på gång, den skulle motas genom presstöd och det gick så där. Om arbetarrörelsen rörde sig i närheten av en tidning innebar detta livsfara. För tidningen!
Lik-riktning är ett ord med många innebörder. Likriktad är den svenska mediemarknaden, ”mångfalden” må vara omskruten, men den är en illusion. Det måste bli så när demokratin gestaltad i folkrörelser satts på undantag och ersatts av distribution, åsikter som uppifrån distribueras till allmogen.
1500-talet och Gustaf Vasa går igen. Då sände kungen ut härolder till marknaderna för att dessa skulle läsa upp de kungliga ukaserna, men också pejla stämningar i folkdjupet och ge kungen besked om vad folk tyckte och tänkte. Den första ”absoluta statsmakten” såg dagens ljus i Sverige och präglar oss, som Perry Anderson för länge sedan påpekade i sin bok Den absoluta statens framväxt. Frihetstiderna har varit parenteser. Och nu talas till oss, men detta tal till oss uppfattar jag inte som tilltalande. Det tar mig inte på allvar som en ansvarig medmänniska, en homo politicus, utan hanterar mig som en okunnig konsument, som måste orienteras om hur det egentligen är och hur jag ska rösta i allmänna val, alltså en som inte själv kan orientera mig.
Bäst av allt blir förstås Svenska kyrkan, en demokratisk folkkyrka styrd av politiska partier och där det är uppenbart vad en sådan skapelse får och kan säga. Den kan inte säga att Gud i sitt heliga ord förbjuder somligt och att det finns en avvikande kristen etik. Brevet till Diognetos (i De apostoliska fäderna) illustrerar på ett besvärande sätt, men det brevet läses sällan. Det är där det uppfordrande heter att ”vad själen är i kroppen, är de kristna i världen”. Så framträder inte kyrkomötet, för att säga det enkelt. Så framträder inte heller församlingslivet. Det kan tyckas vara sorgligt i varje fall för dem som uppfattar att vår kultur är en dödens kultur och som så här när kyrkoåret går mot sitt slut läser Robert Hugh Benson. Han skrev Världens furste, en apokalyptisk framtidsroman från 1907 (Fredestad, Ängelholm 2020). Det är den enda boken av Benson som finns på svenska, men vill man göra sig märkvärdig och läsa en prästroman satsar man på hans The Dawn of All (Ex Fontibus Co, utan tryckort, men kan sökas på nätet, 2015). Benson är kritisk mot de moderna, ”de som är mer moderna än modernisterna själva”. Benson menar att också om det sägs att vi lever i en kritisk tid så vet vi vilken sida som kommer att vinna ”även om det ljudlösa social-religiösa maskineriet rullar på och vi är en del av detta maskineri (The Dawn, s 166). Det är mer än hundra år sedan Benson skrev ner sina insikter… Han hade inte sett kyrkomötesmaskineriet eller vårt samtida åsiktsmaskineri, men fattade!
Fattar vi? Vad är det för maskineri som måste hålla sig med kommunikatörer och HR-personer? Gustaf Vasas kansli – ı alla tider! ”Rätter och packer Eder därefter”-hållningen. Borde vi inte slå ett slag för den demokrati som metodiskt byggs nerifrån och som verkligen ger plats åt argument och motargument? Också i det kyrkliga! Det betyder att ingen har möjlighet att definiera somliga frågor som ”icke-frågor”. Har de ställts, kan de helt enkelt inte vara – ”icke”. Det kan de bara vara i en majoritetsdiktatur och en majoritetsdiktatur är demokratins motsats.
Nu – eller snarare då – har professor Bengt Lidforss, läst Max Nordaus essäsamling Paradoxer
(Looström, Stockholm 1885). Där hittar han i kapitlet ”Framgångens skola”… ”en förträfflig handledning i konsten att göra karriär i det borgerliga samhället”:
”Gör dig icke besvär med att söka åstadkomma något utomordentligt; i stället för att förlora din tid på redbart och strängt arbete, använd den till att studera massans fel och begagna dig därav. Massan har intet omdöme, påtvinga henne alltså ett sådant; massan är ytlig och tanklös, akta dig således för att vara grundlig och anmoda henne om tankearbete. Massan är slö, uppträd därför med så starkt väsen, att även döva öron och svaga ögon se dig. Massan förstår ingen ironi, utan tar allt bokstavligt, säg såldedes rentut och i de klaraste ord allt ont om dina moståndare och allt gott om dig själv. Massan har inget minne, använd sålunda obekymrat varje väg, som kan föra till målet: är du en gång framme, minns ingen hur du kommit dit. Med dessa grundsatser blir du rik och det skall gå dig väl här på jorden.” Bengt Lidforss, Pressens förnedring, juni 1909 i Socialistisk journalistik, andra delen, Dagsbilder, Framtiden, Malmö 1923, s 179)
Lidforss hör till gruppen antisemitiska socialdemokrater. I den gruppen återfinns också sedermera ecklesiastikministern Arthur Engberg. När antisemitismen inte var riktigt lika gångbar (dvs efter 1945) talades det tystare om saken. Nu kanske det skulle gå att tala också om denna kulturella och tydligen rätt accepterade antisemitism, inte minst som den kan tyckas lite mer anständig än den från Mellanöstern importerade? Här återstår en del tankearbete att göra. Tillsammans med Theodor Herzl var Nordau grundare av sionismen och en kulturkritiker i Paris, som vi alltså inte läst. Det är ett återkommande bekymmer, alla gamla böcker vi inte hunnit läsa, och så kommer det kring 365 000 nya böcker varje år. Som bäst skulle jag kunna läsa 2-3 nyutkomna per dag/natt och varje dag återstår alltså 997 och de flesta på språk jag inte riktigt behärskar, min mandarin begränsas till en citrus!. Och till detta, som sagt, alla tidigare utgivna böcker jag ännu inte hunnit läsa. Och de böcker jag läst, men skulle behöva läsa om! ”Repetitio mater studiorum est”, ni vet!
Demokratin förusätter upplysning och upplysning förutsätter bildning och lärda samtal, som förutsätter läsande av ett folk, som inte bara förnedrats till att bli, vara och uppträda som massa. Jag medger att jag vid dagens nyhetskonsumtion får allmer besvärande vibbar från DDR och Neues Deutschland. Tillrättalagd, men i grund obegriplig information. Lite tycks det likväl spricka i kanterna. USA lämnar klimatavtalet från Paris. Musk ställer frågor som kan vara tecken på ett nytt narrativ, ett perspektivskifte alltså. Jag hörde Plusset från Stockholm – men nu i Brasilien – i Ekot plädera för större utrymme för religiösa perspektiv i klimatfrågan och då, så fattade jag saken, var Svenska kyrkan en viktig samtalspart. Svenska kyrkan har väl visat sig vara bra just på dialoger och sanningsfrågor, fråga kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* om deras erfarenheter av Svenska kyrkan just när det handlar om att skapa förståelse och insikter om hur andra tänker… Kallar man in Svenska kyrkan, som har begravningsväsendet om hand, kanske detta ska förstås existentiellt? Det blir så när det gamla narrativet är dött och måste tas om hand. Kolla Klimatupplysningen.
Alfons bok beställs från david.n.lundqvist@gmail.com. Nu hoppas jag att adressen blev rätt och att någon läsare ska fatta. att också när det gäller bokfloden gäller detta, att med en tesked börjar vi ösa. Ungefär så känns det. Men känsloargument har ringa värde, som vi vet.
Att prelaterna inte ens kan få till ”i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn”, när de glappar med truten i massmedia, noterar jag. Sålunda blev jag av pastor Lindelöf välsignad i livgiverskans namn i radioandakten och söndagens kompilat med samlade tankar från pastor Wisti inleddes ”i den Treenige gudens namn”, om jag hörde rätt, och pastorn talade om Gud som en hon-gud, inte vår käre himmelske Fader. Frågan som borde ställas till de med truten och mot ersättning glappande är utifrån vilken teologisk tanke de formulerar sig som de gör. Christer Hugo borde inte hanteras som egendomlig, ensartad ensling. Ett i tron är jag emellertid inte med dessa klerikala figuranter. Dessa har nog inte heller läst Paradoxer av Max Nordau! Har de ens läst Bengt Lidforss? Det finns nog prästerliga paradoxer tänker jag – utan någon om helst återhållen munterhet. Hahaha!