Covidsprutan utlöser min kropps larmsystem. Kroppen minns hur det var år 2020, känner igen det fientliga och kör a-mob, allmän mobilisering. All kraft ägnas åt försvar mot Fienden. Det är både bra och dåligt, som alla förstår. Det hela tar ett dygn eller lite mer. Sömnen påverkas och jag drömmer. Jag kanske kan få redovisa en rätt omtumlande dröm?
Drömmen började med att mitt minne återkallade vad biskopen John Broadhurst sa i ett anförande för Forward in Faith: ”Riktiga kvinnor blir inte präster.” I drömmen sa en röst: – Han hade mer rätt än han själv förstod. Det kyrkliga blev en så kallad kvinnokultur men egentligen kvinnofientlig för att inte säga människofientlig och förakt för Gud själv. Rm 1:22 gäller och du kan gärna studera de följande verserna i samma kapitel. Så illa är det. Tro mig!”
Jag hörde Rösten, men såg ingen och allt var rätt förvirrat. Så vad hände? ”Du vet att liberalteologin ville befria ”kyrkan” från alla kyrkotecken den fått. I grunden såg de begåvade liberalteologerna, Loisy t ex, kyrkan som konsekvensen av att Guds rike inte kommit, Kyrkan var en mänsklig nödfallsåtgärd. Eftersom liberalteologerna inte hade någon kyrkotanke, trodde att Jesus var ett etiskt föredöme och ville bedriva jämförande religionsvetenskap och därför rätt självklart ingen teologi om Kyrka och ordningar, Jesus kunde förstås inte haft någon mening om det kyrkliga, han trodde ju i sin enfald att Guds rike skulle komma alldeles strax. Det gav plats för skiftande teologier av de uppfinningsrika, som tanklöst och trolöst formulerade fromma ideologier för samtiden ur samtiden. De kunde förstås inte tänka annorlunda – givet sina förutsättningar och de begränsningar de själva valt.”
Jag kände att jag borde komma med ett inpass: -”Etiken fick ersätta dogmatiken och ”dogmatisk” blev ett skällsord. Religion handlade om känslor. Viktor Rydberg kunde skriva det som blev en psalm om Stjärnan från Betlehem, leder ej bort men hem – men någon stjärna hade i själva verket aldrig visat sig för herdarna.”
”Du har inte fattat allt fel”, sa Rösten. ”Men du kan inte komma dragande med sanningsfrågor om förhållanden av materiellt slag när du möter den rena idealismen. Den är nämligen helt nöjd med sina idéer – oavsett hur det var och alldeles oavsett vad Jesus skulle ha för meningar. Den Jesus de tror, på tänker som de själva. Han är för dem en Tam-Jesus. Tämjd alltså.”
Jag hämtade nytt mod: ”Felet är alltså att de inte är materialister?”
”Så skulle jag inte säga, sa Rösten. De är inte materialister på rätt sätt. Alltså kan de inte ta det sakramentala på allvar. Dopets bad verkar ingenting – men det är vackert på sitt sätt. Den hand som döper barnet är prästens hand – men inte Guds hand och nattvardens bröd och vin behöver inte bröd av finaste vete och vin som gläder människans hjärta utan kan vara något som ser ut som nattvardselementen brukade se ut. Rätta materialister blir sakramentalister, det är det hela.”
Nu tänkte jag att Rösten var på min mammas gata: ”Och ämbetet? Folke T Olofsson har tänkt lite djupare och menar, att biskops- och prästämbetet är Fadersrepresentation och att biskopen/ prästen därmed måste fader i Kristo. Klär sig i antikens mansdräkt… Ämbetet hör till själva identiteten, men inte som dekoration, inte heller bara som funktion. På riktigt och i apostolsik efterföljd, tro och ordningar…”
”Gå till läggen!”, sa Rösten och jag anade en munter underton: ”Vem kan på allvar mena att en statlig reglering av behörighet till statliga tjänster och ämbete från 1950-talet skulle kunna ha ringaste bäring på en ordning som Kyrkans Herre själv anförtrott sin Kyrka? Men ställer man inte de verkliga frågorna, kommer man inte heller åt de verkliga svaren. Man skulle i det läget kunna komma att tro att just felfrågandet är en metod för att komma bort från sanningsfrågan. Felfrågandet fungerar för att väcka känslolivet och för känslolivet räcker känslan långt och länge. De många och djupt kända känslorna omöjliggör varje intellektuellt samtal i sak och lockar till godhetssignalering: ’Vi är goda, men på andra sidan finns förtryckande manschauvister!”. ”
”Det har väl visat sig fungera rätt bra? Om man bortser från att reformen alls inte resulterade i den folkväckelse som förutspåddes och bortser från att reformen genomfördes med lögnen som vapen och sveket som verktyg samt därtill bortser från att få präster bedriver prästgårdsteologi, läser på och kan förklara också komplicerade teologiska sammanhang. Inte för att jag faller i farstun för Thomas av Aquino, jag lika lite som hans vän Albertus Magnus gjorde det, men nog är båda imponerande i sin lärdom. Thomas som systematiserar och Albertus som registrerar och lovsjunger. Jag har läst den nya boken Thomas av Aquino. En introduktion till hans teologi och filosofi (Artos 2025). Jag tror inget kontraktskonvent kommer att ta sig an boken. Utbildade religionsvetare gör inte sådant som gamla tiders livstids teologie studerande gjorde.”
”Tiderna förändras, det är vad du säger?”, sa Rösten.
”Säger jag inget mer tidlöst? Byter människorna ut Guds sanning återstår lögnen och detta gäller i alla tider! (Rm 1:25) Här öppnar sig en avgrund och det behöver man inte vara en kyrkokristen för att se. Jesper Bengtsson redovisade insikten i boken Reformismens väg (Tiden 2020, s 92). Har du verkligen inte läst den?
Rösten sa: ”Mycket studerande gör kroppen trött. Det gör mycket kritiserande också.”
Detta senare uppfattade jag som en subtil kritisk liten anmärkning, så jag tog upp en annan tanketråd: ”Om du ger ett råd till Svenska kyrkan, vilket skulle det vara?”
”Tala saning med varandra.”
”Men vad skulle hända då?”, sa jag.
”Blir du rädd nu?”, sa Rösten. ”Det finns ingen enhet i Kyrkan om det inte är en enhet i sanning. Somligt måste skäras upp av doktorns kniv, som gör ont men gott. Om det nuvarande svenskkyrkliga systemet inte överlever en sådan operation, ingen stor sak i det. Men det mesta talar för att Svenska kyrkan skulle överleva, tillfriskna och hämta nytt livsmod från djupa livskällor. Alternativet är förstås en praktiserad MTD-religion som talar om ’hopp’ , men noga taget är ett hopplöst projekt, fariseismen i reformert tappning och därmed aktivism i tanke att detta skulle vara en profetisk kallelse, när det i själva verket är samtidens ideologi, draperad i i religiösa paltor. I en sådan religion skulle Christer Hugo stå fram som en stor reformator.Han såg – med andra klarsynta som John Shelby Spong, Dorothee Sölle och Rickard Holloway hur meningslöst det nuvarande kyrkliga projektet är De sa i alla fall vad de såg och vek inte ner sig, som Hugo.” Rösten var ironisk och lite vass, tyckte jag.
Nu vaknade jag och längtade efter Lillklassen, söndagsskoltidningen Ingmar Ström försåg oss, som då var 4-6 år, med. Pelle och Palle hade enkla handfasta moraliteter på barnnivå att delge oss söndagsskolbarn. Det var enklare så och enklare då. Jag visste väldigt mycket mindre om livet i Svenska kyrkan men jag tänker att den enkla undervisningen i söndagsskolan gjort livet i Svenska kyrkan svårare för mig. Jag har ju inte glömt barnaläran och insåg vad jag nu får se. Sådant avslöjas i drömmen efter åttonde covid-sprutan. Jag hörde en annan röst: ”Du får ge hundarna mat och fixa kaffet!”