Alla helgon for all världens väg!

Det verkar som om kyrkligheterna har glömt hur CH Martling fick till det: ”Alla döda är inte helgon och alla helgon är inte döda”. Nu firas en helg där de autentiska helgonen får stå tillbaka för gravkult och kulten av minnen av de (rätt nyss) döda. Genom inkännande tal, dvs ”kärrringatröst” som vi gammalkyrkliga säger, ges ingen tröst alls och inga rimliga och trovärdiga perspektiv på döden och livet (i den ordningsföljden). Klämkäckt låter det när jag kollar hemsidan för Svenska kyrkan i Kalmar: ”Kom och dela tron, hoppet och kärleken med oss. Välkommen in i gemenskapen!” Den texten skulle lika väl kunna vara en inbjudan till en bordell i Tyskland eller Frankrike.

Hur kan någon få för sig att utlova en plats i ”gemenskapen”? Vem har ansvar för budskapsannonsering av detta slag? Kyrkoherden? En kommunikatör? Kyrkorådets ordförande?
Vad skulle hända om texter som lovar runt av det här slaget skulle anmälas till Konsumentombudsmannen som falsk marknadsföring, det kyrkliga befinner sig trots allt på en marknadsplats. Åsikternas!

Kalmar, Nybro, Mönsterås, Torsås samt Öland har fått en ny gratistidning: Glad & Gratis. Svenska kyrkan i Kalmar annonserar på en hel sida. Alla Helgons dag var det några högmässor i staden, ser jag – men inte i alla kyrkor. Det satsas på minnesgudstjänster. ”Minns den som levde”. På Norra kyrkogården tycks mig kyrkolivet fortfarande helt anständigt. Men nog kan jag minnas utan en mängd aggremanger och minnas utan att jag behöver tala med en präst eller en diakon? Vilken poäng är det att minnas de döda om vi missar helgonen, kan jag undra.

Kollar vi Mats Rehnbergs doktorsavhandling Ljusen på gravarna (Nordiska Museets Handlingar: 61, Stockholm 1965) ser vi att det dröjde tills seden slog igenom. Det var fina familjer från sekulariserade större städer som tog upp seden. På norra Öland var den inte utbredd på 1950-talet, bara i Högby, alltså Löttorp (aa s 308) fanns den. Jag förmodar att den kyrkliga uppgiften borde ha varit att förse seden med ett kristet innehåll. Så blev det inte riktigt. Rehnberg noterar för övrigt att i Birgit och Sten Rodhes Familjens andaktsbok del 2 (1954, men vilken bok var det – i litteraturförteckningen står del I), en läsebok för barn om kyrkoåret, ”förteg” författarna helt ”förekomsten av gravljus såsom om de icke existerade” (aa not 60, s 85). Det är på 1950-talet och därefter en sekulär ordning blir parasitärt ”kyrklig”, alltså som misteln måste ha ett värdträd för att leva. Det slutar med att trädet dör medan misteln frodas, om jag minns naturkunskapen rätt. Här fanns ingen teologisk och missiologisk beredskap, den finns bara inte. Vi borde ha tänkt igenom allt och med missionsiver sett anknytningspunkterna för att kunna fira på riktigt. Så har inte skett. Så sker inte.

Harald Hallén hade sina radiogudstjänster vid Allhelgona. Han var liberal teolog och socialdemokratisk riksdagsman, på (alltför) många sätt inflytelserik, en som verkade utan att synas. Men han hördes alltså. Det var han som högstämt hävdade ,att ”när du är död och begraven kommer en ädling till din grav och lägger en ros. Då är du inte död. Du lever!” Naturligtvis är detta fromsint skitsnack och har ingenting med kristen tro att göra.

Modéus II håller sig till minnen. ”Genom att minnas i allhelgonatid håller vi på ett sätt kvar de vi älskar”. Detta gäller väl all tid? Då och då minns vi, på platser eller vid vardagliga händelser. Minnena slår till. Så kommer det att vara i mitt medvetande där mina äldre och avdöda anförvanter och gamla kamrater (de som nu påtagligt är på upphällningen) på ett sätt vistas. Inte bara i allhelgonatid. https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/minns-den-som-levde

Modéus II menar, att ”kyrkogårdarna strålar av hoppets gravljus”. Poetiskt så det förslår. Men är det sant? Några illuminationer kan visa sig vara illusioner! Vi tar Modéus II igen, han undrar på vanligt predikomanér: ”Är det rentav människans uppgift att dela minnet av de döda, så att ljuset övervinner mörkret?” Nå, är inte beskedet att ”ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Jh 1:5) och då kunde en biskop säga något om – Jesus? Eller inte? Varför inte?

Varför skulle vi ta uppgiften att minnas på oss? Modéus II: ”Så att minnenas och hågkomsternas allhelgonatids också blir hoppets högtid.” På den tid när vi hade kyrkliga syföreningar hade dessa ord rönt stor uppskattning, tro mig. Men nu? Kunde vi inte ta fram 2 Mackabeerboken? Den fjärde sonen, som ska torteras och mördas om han inte äter det förbjudna, säger till torteraren: ”När man skiljs från livet bland människorna är det gott att kunna sätta sitt hopp till Guds löften om att han skall låta oss uppstå igen. Men för dig blir det ingen uppståndelse till liv.” (2 Mack 7:14) Och eländesskildringen fortsätter. Mamman som fick se sina söner plågas och dödas sa: ”Jag vet inte hur ni blev till i min kropp och det var inte jag som skänkte er liv och ande. Det var inte jag som fogade samman de ämnen som var och en av er är uppbyggd av. Det är världens skapare som formar människan när hon blir till och som planerar alltings tillblivelse. Alltså skall han i sin barmhärtighet ge er anden och livet tillbaka därför att ni nu offrar er själva för hans lag.” (2 Mack 7:22-23) Blodiga martyrakter har i alla tider varit uppskattad läsning… Varför inte nu? Därför att de skulle störa den goda stämningen?

Det terapetutiska gäller i den rådande MTD-religionen, Moralistisk Terapautisk Deism. Jag funderar vad The Rapwomans ord betyder ”Gud har genom Jesu uppståndelse besegrat döden”. Är det inte Jesus Kristus, Guds son, som gått i närkamp med Döden och vunnit seger. Uppståndelsen bekräftar utgången av det drama som utspelats? Men vi kan tröstas. För The Rapwoman kan ”allhelgonahelgens många brinnande lyktor bli ett yttre tecken på att vi just inte är ensamma”. Jag förstår inte tanken som något annat än en enkel bortförklaring på ensamhetens problem. Ingenting ändras. Jag behöver inte upprepa den gammalkyrkliga domen över den tröst som ingen egentlig tröst är. https://www.svenskakyrkan.se/goteborgsstift/nyheter/biskop-susannes-allhelgonahalsning-2025

I torsdags slog depressionen till när jag läste Ölandsbladet, nota bene! Nå, Torsdagsdepressionen piggade inte upp mig heller… Jag betalar prenumerationsavigifter för att erhålla denna dysterhet!
Det var annonsen från Svenska kyrkan på norra Öland. Minnesgudstjänst med start i Persnäs på fredag. Riktigt vad som händer i nio andra kyrkor på fasta klockslag med ”stilla musik” framgick av en liten text i en ruta med text om de öppna kyrkorna: ”kom gärna in och prata och ta en fika med personal och förtroendevalda”. Vad ska vi prata om? Bönehuset har blivit en kaffestuga (bön-hus) med prat i kvadrat? Och lördagens helgon har farit all världens väg. Nio (9) minnesgudstjänster är vad dagen ägnades åt på norra Öland, inte ett helgon så långt ögat når! Skulle jag sjunga ”Med alla helgon” hemmavid som en protestsång? Eller glädja mig åt Christer Hugo, som trots allt fattat ett och annat: ”en docent – Dag Sandahl – som aldrig haft fel och alltid har rätt”? https://www.dn.se/kultur/christer-hugo-reaktionerna-pa-min-text-visar-hur-stor-radslan-ar-inom-kyrkan/

Tyck bara inte synd om mig. Jag har piggat upp mig med Alfons Lindholms Minnen och reflektioner (Lunada Media, Märsta 2025. e-post:david.lundqvist@gmail. com) Jag kanske gillade boken eftersom jag tycker om Alfons, men hade jag inte gjort det och läst boken hade jag börjat gilla Alfons. Det hela bli något slags perpetuum mobile inser jag. Alfons har ett enda ärende som präst: ”att predika om den frälsande tron och det hopp för evigheten som uppståndelsen ger:” (aa s 124) Då fattar ni själva vilken sorts präst han är! Att Alfons hör till arten ”berättande västerbottningar” kan lätt konstateras.

I torsdags konstaterades dessutom att Jan Myrdal varit fem år död. Han hade själv beskrivit förhållandet så, givet att han inte varit död förstås. Utifrån dessa erfarenheter gick jag att fira allhelgonahelg – utan helgon. Att ställa upp en spegel framför mig för att fira ett av många helgon – ett som alltid haft rätt och aldrig fel, ni vet – hade varit att beundra ett verkshelgon, så jag avstod. Trots allt! Helgonfri helg! Inga helgons dag i praktiken. Hur kunde det bli så här? Det korta och onyanserade svaret lyder :”Religionsskifte!”