Jag ville komma bort från det schematiska med tre sländor i veckan. Jag inser nu att jag får svara mot behovet, dvs behovet av gensägelse inför samtidens o-kyrkligheter i det kyrkliga. Egentligen är detta hindersamt för annat skrivande. Men vad ska jag göra?
Christer Hugo är i full färd med att ge sin egen historieskrivning, uppbackad av den omtänksamme Christer Sturmark. Jag vill nog upprepa hur det var av begynnelsen. Hugo skrev en text i tidskriften Sans. Jag läste och frågade Stockholms domkapitel om texten var förenlig med Hugos avlagda prästlöften. Det var en fråga som alls inte styrde på tankefriheten, men väl på förenligheten med vad Hugo offentligt och under andras åthävor lovat i en prästvigningsgudstjänst i Svenska kyrkan.
När Hugo drog inte bara kortet att jag är ”konservativ”, när jag egentligen på djupet är radikal (och dömd för det: BrB 4:6, st 2 (olaga intrång) BrB 16:5 (uppvigling), och BrB 16:16 (förargelseväckande beteende) liksom med en hoper skriftliga varningar från dumkapitlet i Växjö försedd. Jag förstod emellertid syftet att visa upp en hjärtlös kristen, sådana som det finns gott om. När Hugo sedan tryfferade anrättningen med att jag är ”kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*”kunde nog alla förstå den insagda meningen. Jag är både hjärtlös och hjärndöd. I den öppna folkkyrkan kan präster hanteras så utan att det betraktas som onormalt – för vad det än är, i Svenska kyrkan är detta skamstämplande alls inte onormalt. I Svenska kyrkan hör ohederligheten till den vanliga kyrkliga ekiperingen och gäller som ett helt anständigt klädesplagg vid offentligt uppträdande. ”Öppen för alla, men er vill vi inte ha eller ens ta i med tång!”
Ledd av Anden fick jag för mig att städa skrivbordet och i en pappers-samling (samling, inte insamling!) fanns ett häfte med två bidrag. Teol dr, kyrkoherde Gustaf Brandt En ny reformation och Fil dr, lektor Birger Edmar, Vår framtids kristna tro. (Stockholmskretsen av Sveriges religiösa reformförbunds skriftserie Häfte V, Uppsala 1943). De två artiklarna hade tidigare influtit i tidskriften Religion och Kultur. Vad hade hänt om Hugo sagt till Stockholms domkapitel att han inte tänkte annorlunda än den av kung Gustaf V rikt dekorerade kyrkoherden Brandt (1883-1972), ledamot av hovkonsitoriet därtill?
Kyrkoherde Brandt vill se en reformation av en kyrka som blivit deformerad. Hans ansats är positiv. Han vill tillbaka till Jesu religion vilket innebär ”en utmönstring av gamla, förbrukade religiösa tänkesätt och uttryck”: (aa s 8) Brandt tänker nytt. ”Den institutionella kyrkan är en anakronism”. (aa s 9) Nu är det inte så enkelt att återgå ”till en ursprunglig Jesusgestalt och Jesusförkunnelse” för man måste då ”passera genom en tät vegetation av mystifierande folktradition och legendbildning”. (aa s 10) Här skrattar jag lite. Karln var själv dekorerad frimurare! Nu gäller dock en sannare bibelkunskap. ”Varje verbalinspirationsteori måste restlöst utmönstras.” (aa s 12).
”Jesus av Nazareth var en människa, alltså en historisk gestalt.” (aa s 12) Detta kontrasteras tror jag mot talet om ”Gud av Gud” i den nicenska trosbekännelsen. Kyrkoherde Brandt i Skeppsholmens församling, Stockholms stift, vet att ”en Jesustillbedjan strider mot Jesu eget evangelium” (aa s 12) och slår fast, att ”Jesus levde, verkade och dog i en tid med identiskt samma verklighetsförhållande som vår.” (aa s 12)
”Anmodan till högläsning av Apostolicum är ett förstucket försök att skapa trosvisshet på ett personligt illegitimt sätt.” (aa s 12) En ny trosbekännelse måste till! Kyrkan får för den delen ”icke framställas som en av Jesus instiftad institution” (aa s 13) och vad sakramenten angår så ”kan barndopet ur verkligt evangelisk uppfattning icke gärna uppfattas som ett sakrament” och ”Alla uttryck och kultbruk, som tangera eller fresta till magisk tolkning av de heliga gudstjänsthandlingarna måste avskaffas” (aa s 13)
Säg vad ni vill om Christer Hugo, han var inte förste präst på plan. Dr Birger Edmar går igenom den kristna trons innehåll och frågar ”Vad betyder Gud?” och ”Vad betyder Jesus?” (aa s 26 ff och s 28ff) Edmar menar, att en människa bäst väl finner Gud ”i den ensamma nödens stund”. (aa s 28) Nu kan man kanske förstå varför ropet ”kyrklig förnyelse” hade sådan bärkraft? Gunnar Rosendal gjorde upp med denna liberala teologi. ” Edmar igen: Jesus förkroppsligar religionens innersta och högsta idé. Därför är han omistlig för varje människa.” (aa s 29) Därför! Därför? De vackra legenderna i bibeln, ”varken julevangeliet med herdarna och stjärnan eller de många underbesättelserna” behöver utmönstras (aa s 30). Detta är ”en gången tids sätt att vittna om den oförliknelige, som fick namnet ’Guds son’.” (aa s 30) Jag struntar i Edmars tankar i övrigt, det är mycket etik, och slutsatsen är enkel: ”Jesu kristendom är en framtidens religion” (aa s 37). Då vet vi!
Frågar man inte vem Jesus är utan ”vad Jesus är?”, framstår det hela som rätt vidunderligt. Och Anden? De två lärda doktorerna har inte mycket att säga om den Helige Ande. Jag tror detta blir belysande! Men, som sagt, Christer Hugo är inte ensam i sitt tänkande och borde haft vett att ställa sig bakom ryggen på kamraterna i Sveriges Religiösa Reformförbund för 82 år sedan och sagt, att han inte lär något annat än vad Stockholms domkapitel uppenbarligen inte bråkat om när stiftet var nytt (dvs 1942) och Brandt året efter stiftets tillkomst skrev och publicerade en utrerat liberal teologi, den som alltså återgavs i reformförbundets skrift samma år. Domkapitlet kunde veta, men Brandt fick – höljd i ära – gå i pension år 1970, Han avkragades inte, avkragade inte ens sig själv.
Kommer ni ihåg att Jesus gav ett gott råd?: ”En alltför liten höna ska inte värpa alltför stora ägg, ity hon blir så sladdrig i stjärten!” (Mt 31:14) Detta goda ord kunde Christer Hugo funderat över tillsammans med Christer Sturmark. Vilka slutsatser hade de då kommit fram till?
Skarpnäckseminariet ska jag inte redovisa förrän på onsdag. Jag inledde seminariet med att berätta om frågan jag i veckan ställde til Skarpnäcks församling: ”Får jag besvära med en fråga hur kyrkorådets beslut den 13 juni har effektuerats? Har beredningen nu sammanställt en skrivelse till domkapitlet med begäran att pröva en anställds lämplighet som präst?
Med vänliga hälsningar från ett kyligt och regnigt Öland, men i alla fall vänligt!”
Bibeltrogne Fransson svarade nästan lika vänligt – men innehållslöst: ”Hej Jag har ingen information att dela. Med vänlig hälsning”
Jag lämnar frågan öppen. Hur är det för den cancersjuke prästen att han inte vet vad som händer, dvs planeras, för att församlingen ska göra sig honom kvitt? Överste Salander hade ett att säga. ”När locket läggs på, finns det goda skäl att misstänka sattyg, om ordet får användas!” Jag svarade att ordet fick användas. Men vad gör Plusset i Stockholm? Läser han inte sländorna för att få information om sitt eget fögderi och händelserna i det – både historiskt och i samtiden?
