Hans Green i DN saknar jag – och det förvånar mig en smula. Men det fanns en tid när kyrkofrågorna inte lämnades åt de kyrkliga bladen och de kyrkliga kommunikatörerna. Då kunde granskande journalistik bedrivas. Några redaktörer var mer granskande än andra, P D Lindeberg, Pedel i Sydsvenskan, Åke Svensson, Smålandsposten , den ende kyrkoreporter som en biskop (nästan) gav en snyting. Andra skrev mindre kritiskt, redaktörerna Josef Lundaahl och Curt Jonasson i Svenska Dagbladet till exempel. Men skrev gjorde dom och sakkunskap hade de! De hade icke utan intresse följt och följt upp dagens kyrkodebatter och sagt till somliga av oss: ”Ni fick ju rätt! Det trodde vi ändå inte!”
Klart att det inte går att vara präst om prästen inte tror. I egentlig mening är detta inget nytt. Det vimlar av apostlar, biskopar och präster som inte tror. Aposteln Petrus brukar vara exempel och exemplet är inte långsökt. (Mt 14:28-31) Blir det självcentrerat och inte Jesus-centrerat, sjunker aposteln. Men hela bandet av apostlar sprang sin väg och övergav Jesus i Getsemane. Att berätta om de tolv kan fungera mycket stärkande för tron, som bekant. Särskilt i en tid som vår, kanske? Vi hålls med ett kyrkligt ledarskap av sällsport slag. Dessa apostlar är bärande i den tro som överförts genom århundraden och där trosbekännelsen inte är en samling satser att bocka av för att jag fattat dem, utan ett uttryck för den gemenskap där jag får vara med. Barndopet illustrerar!
Min egen tro? Där kommer de depressiva kyrkokristna oss till hjälp. Einar Billings psalm Nu gläd dig, min ande, i Herran (sv ps 272). Eller Martin Luther, vår kyrkas själsvårdstradition avvisar själarotandet, det självupptagna gnetandet med problem och misslyckanden, egna och andras. Behöver jag uppgörelser med Gud är det väl i sällskap med Job och hans vänner jag kan komma någonvart? Eller är det aposteln Tomas som blir typexempel? Hans tvivel hanteras av Frälsaren själv och Tomas kan bara bekänna: ”Min Herre och min Gud.” (Jh 20:28) Lite fånigt är det förstås att tjata om ”Tomas Tvivlaren”, när det viktiga inte är hans tvivel utan hans tro, den som gör honom till Tomas Bekännaren.
Tron är väl noga taget inte min prestation utan gjord erfarenhet av Guds herr-likhet, den som lyser över den heliga staden. Lammet är dess lampa och folken ska leva i detta ljus. (Upp 21:23-24) Dessa är den egentliga folkkyrkan, folkkyrkan i eminent och exklusiv mening! Guds folks kyrka. Den handlar rätt lite om mitt ”jag”, men så mycket mer om Fadern och Sonen och Anden och därför om mig – men inte mitt ego. Kan det vara så illa att barndopsteologin kommit bort därför att dopet blivit namngivningsceremoni först och därefter välkomsthögtid för nyfödda – men inte det nya livets bad och inga själavårdskonsekvenser vare sig för barn, vuxna, gamla eller ens dementa? Då blir tron i reformertaste mening mitt projekt. ”Nu är jag döpt för åttonde gången, nu vet jag att det håller!” – som det lätt skulle kunna heta på väckelsemöte i Vaggeryd eller Skillingaryd.
Patrik Hagman skrev i DN om ”fallet Hugo”. https://www.dn.se/kultur/patrik-hagman-christer-hugos-bokstavliga-tolkning-av-bibeln-ar-dalig-lasning/ Hagman ville slå ett slag för skönhet och godhet. Gärna det. ”När jag reser mig för att stämma in i trosbekännelsen på söndag är det för att jag inte hittat någon bättre förklaring till att det i världen också finns godhet och skönhet.” Jag är väl inte i kyrkan varje söndag längre, men när jag kan gå, då reser också jag mig. Jag har ingen bättre förklaring än att jag – med trons folk i alla tider – vill bekänna den allraheligaste kristna tron på Jesus. Så är jag i grunden inte reformert heller.
Jag behöver inte söka sak med Hagman, men nog har han fel. ”De som har egna minnen av den stränga och patriarkala Svenska kyrkan vi ser i Ingmar Bergman-filmer börjar nu vara i sjuttioårsåldern. När kyrkan från och med 90-talet gjorde upp med den bilden var det lätt att raljera – man brukar säga att om man frågade en präst om vad klockan var på 00-talet fick man svaret ’Vad tror du själv?’. Men kyrkan förändrades och i dag är det ingen under fyrtio som förknippar Svenska kyrkan med stränghet.”
Jag är i 70-årsåldern och vet att Hagman fablar. Han har ingen egen erfarenhet av Svenska kyrkan på 1950- och 60-talen. Den stränga svenskkyrkligheten är fabrikat. Och Svenska kyrkan var mindre patriarkal än det svenska samhället. Fråga oss som gick i söndagsskola! Däremot förknippar jag Svenska kyrkan med utstuderat lögnväsende. Med fagra ord lurades somliga av oss in i prästämbetet under förespeglingar att vi inte bara var välkomna utan nödvändiga, eftersom fälten vitnade till skörd. Vi unga kyrkligt förnyade präster beljögs sedan sanslöst. Ingen av dem som trodde att Gud – visserligen med lögnen som vapen och sveket som verktyg – fått igenom ämbetsreformen 1958/1960, kunde öppet och hederligt säga att det som sades och skrevs om oss i vanlig enkel mening var LÖGN. De var tysta och måna om sina karriärer, det är det vänligaste man kan säga.
Nu prövar vi om ljugandet fortsatt.
Christer Hugo skrev i tidskriften Sans att högkyrkligheten var ”en konservativ riktning inom Svenska kyrkan som identifierades bland annat – ja, kanske främst – av sitt motstånd mot kvinnliga präster. Och en stark känsla av sammanhållning och solidaritet bland oss som tyckte likadant; det var vi mot världen.
Men högkyrklighetens fokus på en enda fråga – och dess devota beundran för Göteborgs dåvarande kvinnoprästmotståndare till biskop – tillfredsställde mig inte i längden;”
Jag förmodar att den klarsynta och frispråkiga syster Eva i Två Systrars inrangerat Hugo i skaran av ”onanibleka teologer med svart basker”. Hugo beljuger både biskop Bertil, hans minne och ärendet för den kyrkliga förnyelsen. Vi ville i görligaste mån driva de andra frågorna. Det fick vi inte. Vi skulle sättas i buren, beskådas och bespottas som reaktionens avskyvärda förespråkare och därmed illustrera 1 Kor 4:13. Ingmar Ström visste berätta att motståndarna var sexualneurotiker. ”Har han frågat våra fruar hur vi är i sängen?” undrade Biörn Fjärstedt. Församlingsbyggande? Det var att förstå som vår traktan att bygga elitförsamlingar, inget för vanligt folk. Skiljande kyrka-stat? Maktlystnad! De enda som var beredda att ta över då, var dessa dörrstängande, menade Gustaf Wingren. Att hävda att folkbokföringen var en statlig uppgift och prästen något annat än en statstjänsteman, som la orimligt mycket tid och intresse på denna statlig uppgift i stället för att bygga församling – ni hör ju själva hur orimlig denna kyrkligt förnyade hållning var! Men folkbokföringsansvaret for. Året var 1991. Det mesta var lureri.
Det hela blir inte stort bättre med Joel Halldorf, som släpper ännu en rökare. https://vitrok.substack.com/p/varfor-hamnar-christer-hugo-pa-lopsedlarna?utm_source=post-email-title&publication_id=4847701&post_id=176860669&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=1s9gjf&triedRedirect=true&utm_medium=email Halldorf har stått i tv-studio med Christer Sturmark och på reformert sätt talat för lärotukt, enkannerligen för präster vid begravningar. Då ska deltagarna vara säkra på prästens tro. Jag är mer ute efter att prästen ska stå för sina prästlöften och inte vara kättare. Så enkel är jag..
Halldorf känner mig?: ”Dag Sandahl, som ogärna vill låta en chans till en rejäl rättsprocess gå förlorad.” Hur vet han det? ”Konservativ, kvinnoprästmotståndare och rättshaverist” är vad jag utsagt eller insagt råkat ut för som personbeteckningar när jag frågat, frågat, hur domkapitlet ser på en text och förklarat, att vilket svar som helst är välkommet för min del. Det är inga rättsprocesser som jag bråkar om. Det är lärofrågor, sanningsfrågor och när min vän Christer Sturmark säger, att många prästen icke-tror på samma sätt som Hugo – men håller tyst – tror jag honom. Det blir ett besvärligt läge för en gammal scout, som likväl vet hur prästämbetet och dess läroansvar uppfattats tidigare och fortfarande själv och i gemenskap tänker så.
PS Nästa slända kommer på onsdag för då har jag varit på ett seminarium om händelserna i Skarpnäck. DS