Mitt problem är stort, men i grunden enkelt. Jag är en främling i Svenska kyrkan trots att jag utbildats i hennes omfattande kunskapsprogram: söndagsskola i 10 år, läger, konfirmationundervisning i internatform och en mängd högmässor som skulle redovisas i kyrkogångsbok, ungdomsarbete, konfirmandmedhjälpare på Kronoberg (Henrik Svenungsson) teologgrupp i Lund, volontärarbete i söndagsskola – ”Mikaeligänget” (söndagsskola på måndagar när vi bodde i Everlöv) – och sommarkyrkoverksamhet på Öland. Ska teologistudier räknas in – i så fall praktisk teologi, som i mitt fall styrde in på pastorala svenskkyrkliga ämnen.
Den gamla ”prakten” var praktisk prästutbildning för Svenska kyrkan och prästexamen ska väl räknas in som krönet på dessa idoga kyrkliga studier (även om jag läst och diskuterat en del annat på vägen). Då kanske jag bör konstatera att jag varit präst i mer än 50 år, det är noga taget 19 433 dagar i dag. Jag satt i kyrkomötet 1979-2001 och därefter 2005-2017. Jag satt i kyrkostyrelsen och dessa au, i kyrkofondsstyrelsen och dess au och i en del andra uppdrag. Jag skrev artiklar och böcker, höll föredrag och skrev avhandling om Svenska kyrkan. Jag har bloggat kyrkligt (en gång blev jag Årets kyrkliga bloggare, fniss, fniss). Det blir väldigt mycket ego – men allt för att belysa det förskräckande (och i egentlig mening oväntade) – mitt iråkade kyrkliga främlingsskap.
Det är i detta läge jag vänder mig till gamla söndagsskollärare – jag hade prosten Harry Ljungar i Storklassen –, konfirmationsprästen, ungdomstidens präster och till vad de lärde mig och konstaterar, att Karin Janfalk från Öppen kyrka för alla presenterar en kyrkokonstruktion som inte är Öppen kyrka för mig och dem som tror och tänker som jag. Hur mång av ”di gamle” hade trott på Janfalk? Écoutez! Hör upp, gott folk, och lyssna!
Janfalk förklarar varför söndagens gudstjänst inte är urvalskriterium för förtroendeposter i Svenska kyrkan: ”Självklart är söndagens gudstjänst ett tillfälle där vi tillsammans får samlas runt bibelns berättelser, gemensamt stämma upp i psalmerna, ropa ut vår nöd och vårt tack inför Gud och inte minst hämta kraft och livsmod för veckan som kommer. Det är ju under vardagens alla timmar som vår tro ska ta gestalt så att Guds rike ytterligare kan synliggöras.” https://www.kyrkanstidning.se/debatt/manniskor-med-olika-gavor-och-kompetenser-behovs
Denna stolta trosbekännelse mynnar ut i det gamla vanliga; gudstjänst framför radioapparat och tv-apparat är också gudstjänst. Må så vara, men det är inte församlingsgudstjänst i den meningen att människor för-samlas och Kyrkan tar synlig gestalt. Detta församlande är Kyrkans normala livsform – och det är en samling med Herren Kristus, levande mitt ibland oss och med den vanan att han vill möta oss i Ord och sakrament. Varifrån Janfalk fått det där utropandet i nöd förstår jag inte. Mitt minne av gudstjänster är att få ropat ut sin nöd, ”Ropare-rörelsen” var något annat än en högmässa, och själva tanken att kyrkoherde Sundbergs i Moheda predikningar skulle ge ”kraft och livsmod” har aldrig blivit verklighet, såvitt jag minns. Det tyckte inte Morsan heller, tror jag mig veta…
Oss emellan: Janfalks fagra ord och pastorala målsättningar är ett symptom på eländet och en programförklaring, som avviker från det som var Svenska kyrkans tidigare normalitet, den som vann mitt hjärta och övertygade min hjärna.
Fagra ord väcker min misstänksamhet. Det är inte sen gammalt. Det är uråldrigt. (1 Mos 3) Och i sak fel. Falskt!
Katarina Barrling kommer mig till undsättning. På punkt efter punkt beskriver hon hur Svenska kyrkan transformerats och blivit något annat – kanske något mera och mer värdefullt, det kan vi hålla öppet – än vad hon var tidigare. ”En annan Kyrka” helt enkelt, även om docenten Barrling inte riktigt fått med den och andra böcker. Det beror nog på att kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* är få och betydelselösa. Statsvetenskapare brukar tänka i sådana enkelt mätbara kategorier. De behöver inte ha rätt för det. Men själva transformationen står klar för den som läser innantill. Hur många vittnens utsagor behöver ni?
Jag återvänder till biskop Anders Nygrens reservation i kyrkomötet 1958. Det var då han slog fast, att Svenska kyrkan växlat in på främmande spår och det var gnostikernas (300-tal) och svärmandarnas (1500-tal) spår. På så vis har Nygren – inte jag! – markerat en avgörande händelse. Hade biskopen rätt? Den frågan ska besvaras med hjälp av professor Karl Popper, han som menade att varje utsaga prövas genom att falsifieras, kan med sakskäl förklaras felaktig. Kan vi alltså vetenskapligt fastslå, att det inte var så, att Svenska kyrkan växlade in på främmande spår år 1958?
Vi befinner oss i ett mer gynnsamt läge än de kyrkomötesledamöter som fick se biskopen, närmast nonchalant lutad mot sin plats i plenisalen (och inte i talarstolen!), och höra vad han hade att säga. Jag tror det gick de flesta förbi. Biskopen tänkte sig nog mer tala till historien (oss alltså!) och inte till ledamöterna.
Så vad kan vi säga? Det var inte så att Svenska kyrkan växlade in på främmande spår och det var inte så, att det var erfarenheter från 300-talet och 1500-talets turbulens som gick igen? Det förhåller sig inte heller så, att somliga dogmatiska motsättningar lever tiderna igenom, därför att de avslöjar grundläggande oenigheter och vi behöver sålunda inte (aldrig) veta något om dem för att orientera oss i vår egen kyrkliga tid. Detta förnekande framstår för mig som rätt befängt. Med Karl Popper kunde vi bekymra oss och säga att det verkar som om vi vetenskapligt inte kan falsifiera vad Anders Nygren sagt. Vad gör vi då?
Ärkeplusset har varit hos den halva skånska bataljonen i Lettland ihop med fältprosten Jenny Ahlén. Eftersom våra tappra krigare verkar nära frontlinjen blir reflektionen kring liv och död påtaglig och därmed ett högt deltagande vid korum. ”Därför kändes det fint att lämna nattvardskärlet (sic! DS) till bataljonen”. Jag läste Världen idag 11/3. På min tid kunde jag lita på att bataljonspastorerna hade tillgång till nattvardstyg, som det kunde heta. Prosten Pehr berättade att han hade frågat efter sådant på 1940-talet, då han var FO-pastor. En stackars fanjunkare letade länge och väl i klossarna. Till sist kom han till pastorn med ett par slitna och skitiga signalflaggor och undrade om detta var nattvardstyget. Men reste alltså bataljonspastorn Curt-Magnus Hedin ut i den heliga tjänsten utan att vara med vederbörliga redskap försedd? Man undrar.
Lite undrar jag som vanligt över Ärkeplusset. Blir det i värsta fall krig ”är kyrkans främsta uppgift att fungera som vanligt. Och då är vår utgångspåunkt gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. På så sätt bidrar vi till samhällsstabilitet.” Där sett den. ”Samhällsstablitet”! Säg det till subversiva apostlar och martyreri det romerska imperiet! Vad säger Jesus? Mitt rike hör inte till denna världen.” (Jh 18:36) Så mycket för samhällsstabiliteten alltså. Fungera som vanligt? Jag har under samverkansövningar militär/civilt upplevt mången civil ämbetsman som tänkt, att allt kunde hanteras som vanligt. De lyssnade inte på lägesuppdateringar, upptagna av sin vanlighet som de var. När de brutalt fick klart för sig vilket onormalt tillstånd kriget åstadkommit, blev de helt villrådiga. Jag fann allt detta rätt lustigt. På sitt sätt alltså. Annars inte.
