Smällen mot Ellen tänkte jag skulle vara en lämplig rubrik. Men jag funderar vidare. Stockholms domkapitel avkragade Ellen. Så är det. Men hon är inte på något sätt ensam och hennes frågor och invändningar gillar Hanna Stenström i SK-T. Hanna Stenström skriver om Ellens bok Helig vrede: ”Helig vrede är en personlig bok om att leva som företrädare för en kyrka i omvälvningens tid, mitt i androcentrismens kollaps. Den talar om sökande, kamp och smärta som den omvälvningen för med sig.”
Hanna ”önskar att Stockholms Domkapitel inte utövar makt över Ellen Marie Jakobsson med anledning av boken utan initierar samtal om de frågor boken aktualiserar, inte minst om det religiösa språket.”
Jag läste Ellens inlägg på Facebook. Hon beskrev sin utsatthet, detta att kunna bli anmäld till Domkapitlet: ”När man sen dessutom har en handläggare hos domkapitlet som inte kan börja sina mail med en hälsningsfras utan är så opersonlig det möjligtvis går att bli.
Och man nekas att ha med sitt fackliga ombud via länk på samtalet.
Och under det väldigt allvarliga samtalet möter representanter för kyrkan som frågar en om sakramentssyn och prästroll och ifrågasätter ens omdöme och som för anteckningar som i enstaka meningar tydligen ska sammanfatta de långa utläggningar man haft.
Och man sen märker att de inte stämmer särskilt bra överens med det man (tack och lov) spelat in från samtalet.
Och de inte väntar in ens kommentarer till anteckningarna utan går vidare och tar beslut om att skapa ett ärende utan dem, trots att man fått ett sista datum att komma in med kommentarerna som är långt senare och man därför inte alls är beredd på det.
Och man sen sitter med 12 domkapitelsledamöter runt ett sammanträdesbord och försöker förklara hur man tänker utifrån ett gärningspåstående de skrivit ihop där det står:
Genom vad hon gett uttryck för och genom sitt handlande visar Ellen Jakobsson att hon i väsentlig mån avviker från Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse när det gäller synen på nattvarden och prästämbetet.
Ellen Jakobsson har också visat brist på omdöme i sitt förhållningssätt till kyrkliga handlingar och tystnadsplikt.
Härigenom har Ellen Jakobsson brutit mot sina vigningslöften och i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha.
Ja, då kan man ju känna sig lite utsatt.”
Ska jag påminna om när prosten R och jag i all stillhet för rätt många år sedan förtärde pilsner på Renstiernas gata och fattade att kvinnorna i sällskapet vid bordet bredvid var blivande Guds Ords Tjänare. Hur vi hamnade i samtal med dem minns jag inte. Jag minns bara vår reflektion på väg till nattlogi: ”Om några år är dessa präster i Svenska kyrkan och kan bli våra chefer!” De var tveklöst religiösa, det kunde ingen bestrida. Andligt intresserade. Men kyrkliga? På måttligt sätt. Svenskkyrkliga i bestämd mening? På intet sätt.
Kommer domen över Svenska kyrkans biskopar att i all enkelhet lyda: ”Gå bort från mig! Ni brydde er inte om att ta vara på andliga sökare och vardagsmystiker, ni struntade i att visa dem till Livets vattenkällor och nöjde er med att viga folk och fylla kvoter. ”När sedan”, Frälsarens ord kan falla så, ”när sedan allt sket sig, sprang ni undan ert ansvar och Stockholms domkapitel var nog bäst i detta undanspringande av alla sorgliga kapitel.”
Jag tror inte, med Kyrkans samlade erfarenheter i ryggen, att kvinnor ska vara präster. Skrift och Tradition kan jag dock för ögonblicket, förlåt alla, strunta i. Men Svenska kyrkan själv demonstrerar vanvettet. Detta vanvett drabbar oss alla, kv*nn’pr*stm*tstånd*rn* kan gnälla – men värst drabbas de kvinnor som ordinerats och uppfattat att just en vigning är svaret på deras andliga längtan och sedan sparkas ut.
Låter jag arg? Med rätta. Jag var för reformen och ville försvara den, läste på och insåg vilket gigantiskt fusk detta är. En statlig behörighetslag skulle tolka Guds mening med det av Herren instiftade ämbetet! Dra mig på en träpinnevagn! Resultatet blir vad Stockholms domkapitel nu illustrerar – och där Ellen Jakobsson blir ett offer. Hennes kätterska lära är väl inte ett nytt påfund? Det styr över på den angelägna frågan om vaktslåendet både om den rätta läran och om människor. Hur eller hur har fd pastorn ordinerats efter en antagningsprocess, någon därtill lämpad har vigt henne och församlingar därefter lämnats i hennes vård.
Ni som varit med ett tag fattar att jag frågar om vem som tar vård om präster och vem som slår vakt om läran. Stockholms domkapitel finns inte till för att bedriva själavård. För den uppgiften hålls vi med kollegor och med en biskop. Nu såg jag på Facebook att Ellen Jakobsson menar att sammanfattningen av hennes utläggningar inte stämmer. Hon har kollat eftersom hon, håll i er, spelat in samtalet med domprost och stiftsprost. Nu kanske domprosten och stiftsprosten inte är så intresserade av det gudomligt feminina som Ellen Jakobsson skulle önskat. De kanske mer tycker att detta esoteriska närmast ter sig egendomligt? Vad vet jag? Och så kanske de sitter och funderar över vad kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* nu ska säga, som i fallet Ma Oftedal i Stockholms domkapitel eller Elisabeth Lindow i Västerås eller djupingarna i Lunds stift, senast i våras (Hörby och Malmö för några år sedan och nu Landskrona). Jag tror att vi sett avkragningar eller avsked som beror på läran när det gäller ett antal kv*nnl*g* pr*st*r, men motsvarande i etiska frågor när det gäller manliga. Vad tror ni? Det borde dokumenteras! Biskop Anders Nygren skulle sannolikt visat intresse för den undersökningen.
Ellen har inte riktigt förstått hur rättsprocesser i Svenska kyrkan går till. Hon säger: ”Vi har pratat ytterst lite om det gudomligt feminina i den här processen, min upplevelse är att de inte varit särskilt intresserade av det alls. De andra frågorna har diskuterats omfattande i processen och de skriver också om dem i beslutet på ett sätt som inte innehåller några fortsatta anklagelser.” Domkapitlet kickar ut henne och då finns det inget behov av att samtala teologiskt. Case closed.
Nu ska Ellen Jakobsson överklaga och tar hjälp av en advokat, inte bara som vid tidiagre samtal med översåtarna av sin pappa. Advokaten bad bland annat att domkapitlet skulle precisera anklagelserna mot henne för att hon skulle kunna veta vad hon skulle försvara sig mot. Det gjordes inte i någon större utsträckning, enligt Ellen Jakobsson. ”Jag har under processens gång påpekat att det varit både rättsosäkert och oempatiskt och det har tyvärr fortsatt på samma sätt.” Har ni hört det förut?
Likväl är det en annan fråga jag sliter med. Om de med intresse/fallenhet/begåning för mystik framträder utan läroansvar blir allt mycket enklare. Evelyn Underhill var en mystiker. Flodbergskretsen likaså. Mystiker har funnits i Vällingby och i Kalmar – alla andra platser att förtiga. Margery Kempe var ”the Wild Woman of God” och då var det 1400-tal i Norfolk, den heliga Birgitta ska räknas in liksom den egendomlige Sadhu Sundar Singh och självfallet baron von Hügel. Jag kan faktiskt inte förteckna dessa och tänka på fler utan att börja skratta. Varför har vi hållits med en prästutbildning som inte varit en vägledning in i spiritualitet, andeliv? Då går det som det går!
Martin Thorntons bok English Spirituality var läsning för kyrkligt förnyade, guide i Sverige var Gunnar Rosendal och PO Sjögren. Att J.A. Eklund skrivit åtta volymer om andelivet i Sveriges kyrka hade somliga av oss inte kläm på förrän efter ett antal år som präster. Mina försök att få till en bok om svensk spiritualitet sabbades av chefen för Svenska kyrkans forskningsråd, som städslade Alf Härdelin som projektledare. Det blev en annan typ av bok – och då var den chansen borta. Inte är det konstigt om folk flaxar runt för att upptäcka andlighet lite varstans när de inte fått pejl på Svenska kyrkans egentliga LIV. Och det är inte, om man så säger, Ellen Jakobssons fel.
Hanna Stenströms androcentrism behöver jag kanske inte kommentera. Detta är ett finare ord för den penisdyrkan, som inom östrogenkyrkligheten anses föreligga inom det vanliga kyrkolivet. I en sådan östrogenkyrka finns det alls inget penisutrymme – även om det aldrig handlat om androcentrism och trots att ”Gud blev man, själv Herren han blev här en träl”, som vi sjöng i julas. (sv ps 430:1).